Att få smörj och annat

I julklapp fick jag tvål. Väldigt mycket tvål och goda doft-attiraljer med diverse effekter.
Jisses vad jag ska smörja och bada och fila till mig!
Så om vi stöter på varandra om si så där en månad eller två och jag ser ovanligt slät ut så vet ni vad det beror på. Jag kommer att leva året 2009 som en högglansig hal ål med lukteffekter utöver det mänskliga.
Det ska bli mycket spännande.

Vikt-igt!

Hur har er julmat varit?
Här håller vi fortfarande på och mumsar oss igenom resterna från bordet den 24e.
Man kan säga att min kosthållning under de här veckorna ofrivilligt hållit den så kallade atkins-fanan högt; idel skinka, sill och gravlax, revbenspjäll och sylta. Om det inte varit för de där 800 knäcken jag kokat, klickat och till stor del även svalt, har jag inte en aning om hur det skulle gå med min målsättning Jul 2008.

Det har liksom varit lite hektiskt här hemma i höst. Allt som oftast har jag haft svårt att hinna äta själv när jag ensam och träget försökt få i tre andra allt de behöver för att växa upp till drägliga, och gärna inte alltför skolios-krökta vuxna. Då har en och annan frukost/lunch/mellanmålsfika fått stryka på foten för min del.

Så nu över jul när sambon är hemma. När systern är på besök och tillsammans med mamma (Älskade mamma, ÄNTLIGEN!!!) erbjuder tre famnar som inte annars står till buds, har jag bestämt mig för att äta upp mig inför vårterminen. Två kilo har jag satt som fingervisning för uppgången, och jag hoppas på att lyckas.
Just nu har jag mulat in nötter, choklad, lax och risgrynsgröt i en mycket imponerande takt så jag håller tummarna för invägningen på nyårsafton.
Håll gärna tummarna, ni med.

Tomte-döden

Hos oss kommer tomten på natten när alla sover. Han lämnar paket under granen och äter upp en skål gröt som barnen ställt fram åt honom vid öppna spisen. Så lägger han några presenter i julstrumporna och lämnar till sist ett brev där han skrivit lite om ditt och datt till barnen. Om livet på Nordpolen och om hur han och tomtemor har det till exempel.

På julaftons morgon säger sonen allvarligt till mig:

-Kom mamma, vi måste snacka! Det är en viktig hemlis.

(Han drar in mig i ensligt rum och stänger om oss.)

-Jag tror inte det blir någon riktig jul i år (lång, tung, uppgiven suck). Alltså tomten han kom inte hit ordentligt. Alla julklappar fick du och pappa köpa själva och göra paket av här hemma. Tomten han, vet du?! Han bara kom hit på natten, slängde in brevet, käkade upp gröten och stack!

Äntligen upploppet!

Hej alla.

Här kommer en liten uppdatering från mig (oss).
Det var inte kräksjuka. Det var en jävligt knipig bacill som kom från dagis. Vi har alla haft grymt ont i magen men varken spytt eller gjort tvåan.
Alltså, inte gjort tvåan ALLS. Precis som Fina Fyran som fick åka akut till Astrid Lindgren och snällt ta ett lavemang för att kunna bajsa. Nu har vi andra upplevt samma sak minus tarmsköljning och barnsjukhus.

Lilla Arg har ylat och stått i, skrikt "BAAAAAAAAAAAAAJS!!!!!BAAAAAAAAAAAJS!!!!" så högt att grannarna måste undrat vad fasen vi hållt på med.
Spyan hon la var troligtvis ett aktivt motstånd mot katrinplommonpureen som sambon tvingade i henne i hopp om att hon skulle bajsa.
Tjo, så belv det spya istället.

Nu sänker sig julefriden i förorten, klapparna är köpta och visst blev det bara till ungarna i år igen, och visst blev det en del leksaker fast vi inte skulle. Lego och Fiffi-hus och kläder och hoppsan något från Polarn fast jag vägrat...
Och visst tusan gillar man det ändå! Det är spänning och förväntan och 'kommer de att bli glada' för hela slanten; papper som prasslar och snören som trasslar.
Älskade systern kom igår, bästa lekfarbrorn ikväll. Hjärtat är stort och ömt, brevlådan full av kort från dem jag trott hade glömt. Glömt en trist och ganska osocial, liten mamma vars lycka nu är total. Tack alla vänner från norr till Mylla, nu står allt ni skickat på min hylla. Fina korten och bilderna på er, tack älskade ni nu saknas mig inget mer!

Nu är det bara det sista på julbordet som ska lagas, några bullar ska rullas och knyten viras. Tilläggas skall dock att den enda korven som blev stoppad detta året visade sig vara jag själv när jag ålade mig i mina nya nylontights. Sure att 'one fits all' -i alla fall om man inte motsätter sig blodstockning, tarmvred av linning och separerade skinkor av alltför snäv grensöm.
Men fa tusan, är det ju så är det!

GOD JUL ALLA!!!

(På toppen ser ni var vi firar jul nästa år, det blir något att fira det!)

Barnhemmet.se

En mycket nära vän till mig är med och driver ett barnhem i Etiopien.
För några hundringar kan du göra stor skillnad för det arbetet.
Det är pengar som går så nära oavkortat man kan komma till barnens skolgång, mat och omvårdnad.
Gå in på hemsidan barnhemmet.se och läs mer om deras enastående verksamhet som ger de här barnen möjlighet till en framtid.
Det kan vara det viktigaste du gör i jul.

Välkommen tillbaka, gamle vän!

Idag spydde Lilla Arg en kaskadspya rakt ut över middagsbordet. En brunlila sak som sen rann nedför hennes haka, mage och gled förbi lammskinnet hon hade på stolen innan den landade mjukt på kokosmattan under bordet.
Nu sitter jag här ensam vaken med mullrande svullen och kokande mage, medan sambon ligger däckad i vridplågor och salivsköljningar.
Förra året spydde som en kalv dagarna efter jul. Det var en liten försenad klapp stortjejerna tagit med sig från sin andra släkt, lagom till nyår. Då blev min syrra så sjuk att hon inte kunde åka hem till Myllan. Hon fick ligga med baddad panna på kammaren i en vecka innan hon repat sig så pass att jag vågade släppa iväg henne på ett x2000-tåg.

Fast en stor fördel med att ha kräksjukan är att man inte behöver gå runt och vara förlamad av skräck inför att få den.
Inget ont som inte för något gott med sig.

För övrigt

...läser jag att Petra Mede ska bli programledare för melodifestivalen. Det var på tiden!
Om man sen kunde se till att Christer Björkmans logedörr under mystiska omständigheter gick i ett baklås som höll i sig lika länge som sändningarna av samtliga avsnitt, så skulle jag vara mycket lättad och nöjd.

För övrigt lovar jag på heder och samvete att om jag en enda gång till tvingas höra Janne Josefsson utropa 'Rosengård brinner!!!!' så kommer jag säga upp mitt långa, trogna och präktigt betalade tv-licensabonnemang med SVT.

Fyra nakna gymnaster

Jojomensan, kan bli dina på Tradera.
Här är länken för den sugne:

http://www.tradera.com/Fyra_nakna_gymnaster_dockskap_dockhus-auktion-77278495

Depp depp depp....

Idag är jag ledsen.

Jävligt ledsen till och med.

Nej, katten är inte död och barnen är friska, men jag har liksom hamnat i en konflikt jag inte vill vara i.

Eller konflikt och konflikt, det är nog inte rätt ord, men jag är deppig i alla fall.

Det handlar om pengar och lojalitet och lite slarv och ett stort missförstånd. Inte något oförlåtligt, men ihopkokt till en soppa som inte går att bena ut.

Hela sörjan tar mig till en punkt där jag måste bestämma mig för vissa saker, fatta beslut och tänka igenom hur jag vill ha mitt liv.

Svåra, tunga saker som jag helst vill strunta i nu före jul och för all framtid, amen.

Det är svårt att stå upp för sig själv och den man faktiskt är.

Att bli dömd är alltid jobbigt, att bli det ohörd är fruktansvärt.

Men då tänker jag på min vän scouten som alltid säger:

-Stå på dig, annars gör någon annan det!

Då går det lite bättre.

Fåfängans fula frisyr

Nu har jag äntligen varit iväg på Salong Mirabelle!
Salongen slår upp sina dörrar lite titt som tätt, fast om jag ska vara ärlig mest titt.
Den kan till ett mycket prisvänligt vis tillhandahålla diverse behandlingar för både kropp och själ. Det enda förbehållet är att allt material måste kunna tillgås från Hemköps hygienavdelning.

Salong Mirabelle ligger nämligen i vårt orenoverade badrum från 61. Interiören utgörs av guldbrunt kakel prytt med oranga rosor och en lila lurvmatta på golvet.
Förberedelserna ser ut som följer:
Jag sliter åt mig lite blonderingsmedel på måfå när jag öser förbi i 120 med syskonvagnen på väg mot mejerihyllan. Hemma väntar ögonbrynsfärgen och ansiktsmasken från förra julklappsutdelningen; den funkar nog ett varv till.
När jag spurtar förbi godishyllan stoppar jag på mig en chokladkaka också -en spaupplevelse ska ju vara för alla sinnen, remember.

Väl hemma låser jag in mig på dass och ignorerar allt barnlarm, nu är det egentid som gäller. Med ganska taffligt handlag och klumpiga verktyg (Lilla Args såpbubblesvärd, topzen från botten av nesesären som Gud glömde och babyvåtservetter för att snabbt kunna eliminera allt kladd) skrider jag till verket.
I bästa fall går det helt ok, det gör det för det mesta.
I värsta fall får jag ha mössa tills jag vant mig, det brukar gå rätt snabbt.

Låt mig uttrycka det så här: Jag har en mycket oskitnödig inställning till hår. Va fan, det är ju bara hår!
Dessutom har jag med största sannolikhet redan gjort alla de bottennapp av rang som man kan tänkas begå vad gäller hår: Färgat med texilfärg (Nej, färgen var inte det som knäckte stråna, det var fixersaltet som tog livet av dem), hemmanentat med stålklämmor (Det blev någon reaktion mellan vätskan och metallen så hela frisyren smälte ihop till en gummiperuk) och klippt Annie Lennox-frisyr med nagelsaxen lite på infall (Nej, jag var inte full, bara uttråkad)

Så Salong Mirabelle är rena rama Björn Axén-studion i jämförelse.
Shit, nu måste jag rusa och skölja ur håret!

Moderna tider

Idag bytte jag lampan över köksbordet mot en ljuskrona som jag och Lilla Arg klätt med lingonris, det lackar ju som bekant...
Vid middagsbordet försökte Fina Fyran dimra den.
Är inte det ett jäkligt roligt tidens tecken?
Att man liksom tror att man kan skruva ner ljusstyrkan på stearinljusen med väggdimmern?

Hurra och hej

Här har jag inte varit inne på länge; livet har stått på hold ett par dagar. Det hände så mycket och snabba saker i slutet av förra veckan att jag varit för omtumlad för att blogga.

Vi har köpt hus!
Jo, nu blir det flytt. Det blev en liten fantastisk stuga på en spetsig hörntomt med drömläge -tre minuters promenad till tunnelbanan, fyra till dagis och jobb.
Det är helt ofattbart! Som vi letat och ältat och budat och slitit våra hår, för att sen kapitulera och slå oss till ro "nä, nu skiter vi i att flytta, vi har det ju bra här!"

Och det har vi väl visst det. Men livet kommer bli enklare på nya stället. Det blir närmare trettonåringarnas skola, sambons jobb, mitt jobb, dagis och framför allt finns det en skola runt knuten där mina telingar kan gå när det blir så dags. Och det känns grymt!
Inga mer kompromisser "ja men vi kan ju pendla till Söder, det har ju gått bra förr" eller "klart jag kan vara hemma med tre barn nu när det är så långt till dagis, det är inga problem"

Nu kan Lilla Arg promenera till dagis i vår när hon ska börja, och sonen kan vara med sina kompisar där mer än två gånger i veckan
(-VA!? Ska jag på dagis idag igen, jag var ju där i förrgår!)

Och så en egen tomt, med fruktträd. Med egen infart och parkering som inte en enda jävel kan snyltparkera sin firmabil på för att deras garage i längan är full av fyrhjulingar.
Sinnesro för en liten trött kärring som jag.

Sonen:
-Men mamma, varför har du så strävt och liksom hårt skinn på händerna?
-För att jag är gammal.
-Mamma, du är inte gammal. Du är ny!

Godnatt.

Nya tider i jule-bloggen!

I morgon mina vänner kommer det att ske revolutionerande saker i gäddans blogg.

As a very special gift to you all kommer bloggen numer att kompletteras med bilder.

Merry Xmas!

(Jag ska bara lära mig hur man gör, men det ska väl inte vara så jäkla knepigt?)

Sista gnället på ett tag

Igår var verkligen dagen from hell.

Det började med spöregn och slutade med handtvätt av katt-dränage luktandes krypta.

För att sammanfatta det hela:

Upp och iväg i ottan med Liten Späd och Lilla Arg som skulle på sitt första tandläkarbesök. Regn regn regn och var fan la jag regnskyddet till syskonvagnen och varför måste man vara geni för att få det på plats? 

Sen hem, ut med hund på promenad, plus vagn. I fortsatt ösregn. Hem, lämna Lilla Arg till grannen, mata Liten Späd, hämta katt, stoppa katt i bur (Gick jävligt trögt), gå till veterinär med katt och vagn. I ösregn.

Kattfan öppnar bur och rymmer upp för ett berg, jag står nere med gråten i halsen och (I ösregn, remember) försöker komma på hur jag ska göra med vagnen medan jag klättrar efter sur/rädd/blöt/sjuk katt. Slirar i gyttjan, tur att jag lånat ena dotterns stövlar. Mindre tur att jag inte lånat gallonbyxor och dito kappa också. Blir jätteblöt och  vansinnigt smutsig. Gråter och ropar, folk som går förbi undrar när de ser den övergivna vagnen mitt på trottoaren. De blir inte så lugnade när de ser ett krälandes psykbryt som snorar och jagar efter en svart katt uppför ett berg.

Till slut lyckas jag kasta mig över katten i ett hörn under en balkong. Han fräser men har inte något annat val än att bli inknölad i buren som jag nu knutit ihop med hjälp av nyckelknippan med hemnycklarna.

Äntligen och nästan bara lite sent kommer vi fram till djurkliniken. Det visar sig att katten behöver opereras och att det kommer kosta i runda slängar en veckas föräldrapenning. Får recept på medicin också som jag ska ge katten två gånger varje dag i samband med att jag tar av tratten, tvättar sår och klämmer ut var. Perfekt!

Lufsar iväg till apoteket och känner inte längre av regent som strömmar ner över mig och spädisen i vagnen. Är dock inte så avtrubbad att jag missar att jag under min klättring trampat i hundskit och luktar apa. Orkar inte bry mig. Ber tomten om ursäkt när jag utan att tänka på de hårt arbetande lokalvårdarna stövlar in med mina skitiga Tretorn till receptdisken. 

Går hem, hämtar lilla stora tvååringen som nu är riktigt glad. Vi kommer hem, hon får välling och somnar.

Jag tar fram frukosten som jag inte hunnit äta och konstaterar att klockan är ett.

Kaffet är gott och katten på väg att bli frisk.

Allt är glömt och förlåtet.

Stora familjer

I somras när vi var på stranden hela gänget
-trettonåringarna, sonen, lillasystern, spädisen, sambon och jag, hände detta.

Jag hade precis börjat leva som 6-barnsmor och inte riktigt hunnit vänja mig vid mängden.
Vid sidan om oss (Som packat upp tre påslakan för att få plats, och därmed tagit en ganska stor procentuell del av stranden i anspråk)
kamperade två kvinnor med 10-12 barn i varierande skolåldrar.

Jag funderade över det när jag satt där i solstolen och ammade;
"här sitter jag med min stora familj vid sidan om några andra som också har många barn"
Helt plötsigt kändes det inte så konstigt längre, klart man kan ha sex, sju ungar utan att vara vare sig kocko eller religiös. Det kan vara snarare vara lite alternativ-bohem-härligt i storstadsdjungeln -en dryg näve kids och rock n roll.

Livet kändes bra, solen värmde och jag kände sån samhörighet med mina grann-systrar som också valt att leva familjelivet big.
...ända tills de packar ihop och det visar sig att det inte alls handlar om två stora familjer utan ett fritids.

RIDÅ!

Lussekatter och kissekatter

Förmiddag:
Lussekatts-bak

Eftermiddag:
Lussekatts-bak

Kväll:
Älskingskatt-vak

Vår fina svanslösa Behemot har fått en stor varig böld under örat, pälsen har fallit av och knölen är stor som en halv pingisboll. Han har feber och är ledsen.
Jag har inte feber men är ledsen ändå.
Imorgon blir det vetrinär-besök och jag hoppas hoppas hoppas kissen blir bra.

Finkultur

Idag ska jag och tre stora gå på Idol.
Det ska bli härligt!
I år hejar vi på Alice och Robin och lite lite på Johan (För han verkar så härligt waldorf).

På förmiddagen: Köttbullsrullning

Modersarvet

Ja, jag är en sentimental jävel, så enkelt är det!
Det blev uppenbart tydligt idag när jag körde ihop en pepparkaksdeg vid köksfönstret och passade på att fundera över livets storhet.
Alla dessa starka kvinnor som fostrat mig, som kramat och passat mig; deras kvinnokraft och innerliga värme.
Generationer av omtanke och hulda famnar, visst bär jag dem med mig?

Jag tänkte på mormor som kavlade sina lövtunna kakor mellan fuktiga handdukar, på hur hon alltid fick mig att känna mig så sedd, välkommen och värdefull. Hur vi tog fram alla tygstuvar och glitterpärlor som hon hade i sin garderob och dukade upp hela matbordet till en handarbetsbuffé som räckte ett helt lov.

Hela nätterna kunde vi sitta och sy. Aldrig att hon propsade på att det var dags att sluta, eller plocka undan, eller gå och sova. Blev vi trötta fyllde vi bara på med mer te i de små smultronkopparna med guldkant. Mitt i vargatimmen knådade vi trolldegar och gjorde garnbollar och pratade ikapp under tiden. Det var härligt. Och nu sorgligt för att jag saknar det så mycket!

Min älskade älskade mormor Margareta som alltid fanns där. Som varje sommarkväll i Melbystrand kom med varm mjölk i kopp och berättade de allra mest häpnadsväckande sagor ända tills jag och min lillebror äntligen kunde somna.
Under tunga dunbolster med manglade lakan och broderade örngott sov vi i gäststugan medan västkustvindarna fick tallarna utanför att knarra och knaka.

Fina fantastiska mormor.
Jag skulle så gärna vilja vara liten flicka hos dig igen.
Jag älskar dig!

Rafflande resultat!

Idag har det hänt storslagna saker här hemma.
Tvååringen och jag rodde iland två expriment som vi haft på gång ett tag.
Upplösningen var den samma i båda fallen; hårtvätt.

Min privata utredning handlade om hur länge man kan stå ut innan man måste tvätta håret. Låt mig förklara att undersökningen kan sägas ha både tidsmässiga, ekologiska så väl som delvis ekonomiska intressegrupper.

Tvååringens experiment inleddes i fredags med att titta närmare på hur det känns att kamma sig med en kokosboll minus kokosen, vi kan kalla detta för delA. DelB bestod i att se hur länge hon kunde hålla sina vuxna från att tvätta bort smöret.

Mitt resultat:
7 dagar (Vilket får anses som imponerande med tanke på att det hunnits med två boxpass under tiden)

Tvååringens resultat:
DelA= Mycket tillfredsställande!
DelB= 119 timmar

Magic 22

Idag ögnar jag igenom ett gammalt nummer av Amelia under min private quality-time*.
Där står om ett "smink-proffs" som ger sina bästa tips för att se fräsch ut en hel dag.
Det visar sig att det krävs ganska mycket: Tjugotvå gånger under dagen fixar denna människa med sin ansiktsmake, får jag läsa i hennes tidsdagbok.
Tjugotvå är också det antal gånger jag själv byter kalsipper på en månad.
Det är även summan av minuterna på min dagliga private quality-time.
Så snacka om att jag kände igen mig!


*ensamtid på toa, "fejkbajsande"

Nyordning!

Nej!
Stopp, jag drar i bromsen!
Låt mig bringa lite ordning i logiken här.

Det lackar mot jul och mormor, farfar, faddrar, fastrar och mostrar plus övrigt löst folk börjar ringa och undra vad barnen önskar sig i julklapp.
Ska det vara nödvänligt? Ska det vara "barnens högtid" i år igen, var det inte det vi gjorde sist, och alla andra jäkla år innan dess?
Varje dag är det barnens dag hemma hos oss. Precis som det ska vara, antar jag när man förmerat sig och därmed inträtt föräldraland. Varje middag lagas med hänsyn taget till de sex dvärgarna som bor här. Var enda liten surt förvärvad krona av mina föräldrapengar går rakt tillbaka till min arbetsgivare; barnen.

När annars funkar det så, gör ni likadant?
Alla kassabiträden, plockar ni ut er lön från bankomaten och tar med till jobbet för att lägga i dagskassan? Ni som jobbar inom vården, shoppar ni loss för hela månadskosingen på Apoteket och proppar in i medicinförråden på jobbet; tillbaka i arbetsgivarens maskineri?!
Nä, kunde just tro det, men så går det med min lön.

Därför vill jag nu höja rösten och kräva:
I år firar vi julen för de vuxnas skull! Detta året skiter vi i barnvänliga prinskorvar och annat jolmigt jox och spetsar in oss på de riktiga delikatesserna på julbordet (Grisfötter, rökt ål, inlagda specialsillar, långkål osv). I år struntar vi i att köpa grejer till ungarna och handlar bara till oss själva och varandra. Vi som kan värdesätta prylar på riktigt! Skit i Legot, singstar-spelen och Polarn och Pyret-brallorna, nästa år är det ändå glömt/trasigt/för litet.

Istället följer här en lista på saker JAG önskar mig:
1. Dyr knopphylla till hallen
2. Stelton-kanna i aluminium
3. Träningskläder i bambu
4. Pläd i naturmaterial från Klippans yllefabrik
5. Ny vinterjacka, det var ju ändå fem (5) år sen jag köpte denna på Po.P-rean
6. Fotobok av David Lachapelle
7. Yogamatta
8. Lyxiga duschtvålar och bodylotion
9. Svarta strumpor strl40
10. Fårskinnstofflor
11.Yllepolo från FilippaK
12. Långhårig fårskinnsfäll, grå
13. Guldörhängen
14. Ny länk till mitt armband med alla berlockerna

Se där.
Vad önskar ni er?

Vita tankar

Så föll den första vintersnön över stan. Den la sig som en förlåtande filt över alla och envar.
En decimeter sinnesfrid som dränkte höstens ouppräfsade löv, uppluckrade kassar med återvinning och kvarglömda saker som sedan länge skulle flyttat till tippen.
Dalande små flingor som dansade ner över söder om Söder förvandlade det till en vinterdröm från Sundborn.
Gubbarna på torget fick plötsligt ont om hyacinter, tallriset sinade från stånden och den stora granen vid fontänerna som sett så hopplös och malplacerad ut blommade upp med ljusgirland och florsockervitt på sina grenar.
Blekblå skymningsstrålar letar sig mödosamt in i vårt tysta kök.
I trädgården en tumlande fyraåring som inte än börjat frysa om fingrarna.
På nedanvåningen två trötta flickor som sover i sina spjälsängar medan solen drunknar i jaffa-orange vid horisonten.

Snart är det jul.

Tur och ordning

Något kan tänkas vara fundamentalt ur led om man duschar innan man går iväg på sin boxningsträning.
Följande alternativ är tänkbara som förklaring:

1. Man är kåt på tränaren
2. Man har en spädis hemma som kaskadspyr

I mitt fall är svar nr2 det korrekta.
Jag kan inte leva med tanken på att fajtas med någon iförd en missklädsam stank av unken mjölkspya.

(Kanske skulle jag eventuellt kunna leva med tanken på att vara kåt på tränaren, men det är jag inte.)

Hyllning till dig, underbara kattmänniska!

Jag har den stora förmånen att dela livet med två katter; svanslösa, men likväl ändå katter.
Den ena refererar vi till som surikaten och den andra som Behemot. Surikaten brukar sitta lite hejsansvejsan på sniskan i soffan och kolla på tv, gärna fotboll. Ingen kan som hon slappa på divanen med en stil så totalt avskalad det som brukar kallas grace. Vi är övertygade om att hon tror att hon är något helt annat än en katt (och förmodigen också faktiskt är det) men väljer att tala tyst om det eftersom hon trots allt är av en känslig natur.

Herr B flyttade hem till mig under lite lustiga omständigheter för sex år sedan och kröp under mitt skinn så till den grad att en stor del av mitt hjärta tillhör honom.
För egentligen gillar jag inte ens katter. Jag tänker mig att de som kallar sig katt-människor ofta är ensamstående nikotinister strax över 45, kvinnor, med en förvånande stor grupp anhängre vilka misstänker att de har fibromyalgi och bär tå-ringar med turkoser.

Den bilden delar jag nog med alla dem som formger saker som har med katter att göra. Det skvallrar mig varje besök i djuraffären om. Katthyllorna är fulla av aprikosfärgade skit-lådor och plastmatskålar som ser ut som pastellfärgade bäcken från långvården (Jo, min bild är att kattmänniskorna jobbar där) och små kattbäddar i hudfärgat teddytyg.
Vem fan skulle komma på att släpa in något sådant över sin tröskel, och dessutom betala för det -om inte en sann kattmänniska!
En kvinna som blossar under fläkten och drömmer sig bort dit hon aldrig har råd att åka, men som ändå propsar på att köpa folieinslagna styckeförpackade måltider åt sin katt för hälften av den egna matbudgeten varje månad.

I dessa lussekatts-tider vill jag hylla den äkta kattmänniskan, som lever sitt liv i fleecetröjor täckta av hår! Hon som när en hemlig dröm att lära sig spinna och sticka en alldeles egen katthairs-olle av Missans pälsöverflöd; männskan som lever i lägenheten med sjögrästapeten som gud glömde för att de är Murres mesta nöje att slipa klorna på, hon som köper färska räkor varje lördag och skalar dem så noga så noga som vore de till hennes spädbarn men istället lägger dem i en liten laxrosa skål och serverar sin katt.

Henne vill jag hylla idag!
Du snälla, genomgoda kattkvinna -Hurra för dig!

Lunchfest

Idag åt vi på McDonalds, Tre Små och jag. Det händer inte så ofta nu längre, men idag small det alltså till!
Bäst vi satt där och petade i påsarna kom jag att titta på innehållsförteckningen som de lagt sig till med. Typ att redovisa hur många procent av "dagligt intag" som varje matgrej representerar.
Det visade sig att Fina Fyran genom att äta sin cheeseburgare, en liten pommes frites och sörpla en milkshake, fått i sig 55% av dagens energibehov.
Jag undrar bara om han fick i sig 55% av dagens näringsbehov också? Någon?
Känns mest som en näve smakparfym, frityrflott, gul ost med salt gurka och svampigt bröd om någon frågar mig...

Förr i tiden var bäst

Det är ju klart som korvspad att alla pensionärer tycker att det var bättre förr.
Jag menar att om 50 år när jag nyss fyllt 82 kommer jag säga samma sak;
Annat var det förr!

När jag sitter med åderbrocks-knotiga ben och värkande rygg och ingen jävel hjälper mig på med rollatorn när jag ska åka buss -klart som fan det var bättre förr då!

Då när jag kunde springa till t-banan om jag var sen. När jag kunde lyfta på syskonvagnen själv om det nu behövdes och inte var så utlämnad till andra människors välvilja. När jag var 32 och inte visste vad värk var, när inget slet i mina leder om nätterna och jag inte vaknade i vargatimmen om natten för att musklerna ömmade av stelhet.
Förr när kroppen lydde och var stark utan att jag reflekterade över det. När jag kunde jobba och få lön som utan större ansträngning räckte åt både spontaninköp och huslån.

Klart jag kommer att säga det: Det var bättre förr!

Vinterskor på universitetsnivå

Helt ärligt, jag vet inte vad era barn gör på vintern och jag vet definitivt inte vad skotillverkarna tror att barn över huvudtaget gör på vintern, men måste man verkligen ha civilingenjörsexamen för att skaffa vinterkängor åt sina ungar nu förtiden?

Och uppriktigt nu; hur ofta är era ungar ute och leker i minus trettio grader? För det var vad dojjorna klarar av. Trettiogradig kyla och med foder av ett material så avancerat att typ NASA använder det i sina rymddräkter.

Det är säkert skitbra grejer, men istället för att betala niohundra spänn för en sko så högteknologiskt finslipad att designern snudd på fått Nobelpriset i fysik, så vill jag ha något lite mer lagomt.
En stövel som går att torka i torkskåp (det klarar inte tusenspänns-skorna), som tål minusgrader (nej, gummistövlar gör det inte), är varma och som andas. Ska det verkligen vara så jäkla svårt?

Kanske är det så att andras barn verkligen tillbringar jullovet i Himalaya och därför behöver de här superskorna.
Mina barn däremot åker typ ac-varm bil till parkleken i Gubbängen. Så äventyrligt lever deras små fötter.

Veckans bästa nyhet 2

Härom dagen fick jag reda på en sak som kom att skaka mig ända in i själen.
På någon av slask-kanalerna (Typ 5an) går ett program som heter "Du blir vad du äter".
Programmet leds av en sällsynt sarkastisk människa som vad jag trott, trots allt varit ganska välbehållen för sina 50 bast; det har man ändå fått ge henne.
Men så i veckan fick jag reda på att lilla personen i fråga knappt är 40 fyllda!

Då måste jag genast ställa mig och andra frågan:
Om jag genom att utesluta allt som har med glädje och gott att göra ur min kost resten av livet, kommer att se ut som en gammal huld tanta om åtta år -är det då värt det?
Är det värt att börja vareviga dag med att dricka olika vidriga juicer som centrifugerats ur gud-vet-vad för äckliga stubbar och gammal blast, bara för att förvandlas till en förtida tant?
Är det värt att inte få dricka kaffe, äta yoghurt, entrecote, lakrits och glass för att bli en sur bitter veta-bäst som i alla fall kan kosta på sig att klanka på andra som inte pallar leva lika... låt mig kalla det 'alternativt'?

Mitt svar måste bli NEJ.
Hellre gör jag i så fall en Iggy Pop och lever på sprit, heroin och cig vilket verkar konservera kroppen till en evig slängig tjugo-någonting.
(Man får väl ändå tro att livet som rockstjärna genererat lite lajbans -till skillnad från gammel-apans. I första fallet blir det ju garanterat lose-lose)

Vardagen i siffror

Jaa, det har varit lite blog-torka, men det har jag fan varit värd!
Efter en osedvanligt hektisk helg (barndop, middagsbjudning, konsert etc) har jag nu haft det omtumlande nöjet att vila upp mig hemma; ännu en vecka med mina små ögonstenar Lilla arg, Fina fyra och Liten späd.
Sannerligen har jag mina fiskar varma när jag roar mig kungligt hemma med dem medan sambon sliter ihop vårt leverbröd i studion.
Det är himmel och helvete; stunder av total och innerlig lycka.
Kärlek och varma små barnakramar som varvas med sekunder då man tror att hjärnan ska sprängas av vanvett och irritafuckingtion.

Lite fakta så vi vet var vi står:
En vanlig dag rymmer i genomsnitt 8 slagsmål, 4 bajsblöjor, 7 nappflaskor med varierande innehåll, 8 kissblöjor, 4 klädbyten på varierande barn, 3 kissrundor med hund + barn på cykel och barn i vagn, 3 totalsaneringar av köket, 2 matlagningspass, 2 i-/urplockningar av diskmaskinen, 3 maskiner tvätt och tumling, 2 timmars städplockning i olika omgångar, 4 avbrutna telefonsamtal, 6 lästa sagoböcker med 7 urrivna sidor, 2 bad av nedbajsade/kräkta barn, 10 insläppningar av 2 rastlösa katter som springer i skytteltrafik genom vädringsfönstret, 3 sprutomgångar på det svindyra elipsbordet där någon målat med 5 olika tuschpennor, 11 inplockningar av innehållet i skåpet under köksön, 13 minuters sökande efter den gråa 6an till Legot, 8 ilyftningar av tvååringen som nu lärt sig klättra ur spjälsängen vid nattning, 2 utbärningar av sop-/kompostpåse och 137 långsökta svar på existensiella frågor som 4åringen vill ha svar på.

Ja, man blir mör.

Barn-bantning

Läser i tunnelbaneblaskan en intervju med musikal-snärtan-pärtan Pernilla.
Hon säger sig ha haft ett ganska komplicerat förhållande till mat och sett samma mönster gå igen i sin dotter, 14år gammal.
Men se P fann på råd och snackade minsann vett med lilla fröken madame:

-Min dotter är nu i en känslig ålder, och jag märkte ett tag att hon tänkte på vikten, jämförde sig med andra och så. Men det har gått över och jag har varit tydlig med att alla ser olika ut och att killar gillar former.

Själv är jag jävligt skeptisk till att det värsta som kan hända en flicka som bantar är att killarna inte skulle gilla henne.
Men det är jag det.

Stockholm i mitt hjärta!

Idag åkte jag och tre små till Junibacken på utflykt; vi fick blodad tand förra veckan (Plus att det härjar kräksjuka på sonens dagis= lika bra att vara ledig ett par dagar)
När vi kom till Slussen och hoppat på färjan ville jag bara börja grina.
Det var så vackert alltihop!

Vi stod i fören under blytunga moln och tittade ut mot Kastellholmen och Skeppsholmen, såg grönan med sitt virrvarr av karusellskelett som tronade upp sig mäktigt mot skyn och Katarinahissen som försvann bakom oss.

Liten Arg satt med napp-mutan i munnen och tittade upp, upp mot måsarna och trutarna som seglade förbi långt uppe i diset. Lilla Späd sov i sin lift och sa inte ett knyst mer än snus under filten. Fina Fyra höll stadigt min hand och småpratade om ditten och datten men mest om Wasaskeppet och om det _verkligen_ var masten som stack upp ur taket på museumet.

Man kan säga vad man vill om Skåne och havet där, om stränderna, slätterna och bokskogen; men när jag åkte den där färjan idag så kände jag helt tydligt att Stockholm är väldigt fint det också.
Nästan som hemma på riktigt.

Drömkåken

Lite titt som tätt kikar jag in på Hemnet för att kolla lite på hus vi absolut inte har råd att köpa, alternativt hus vi har råd att köpa men absolut inte vill ha.
Jag tycker det är så spännande att titta på bilderna av människors hem; det är som om man tjyvkikar genom ett nyckelhål. Jag granskar folks sängöverkast, duschdraperi, krukväxter, tavlor, hatthyllor och prydnadssaker (Så förbannat trist är det med den där avskalade mäklartrenden som råder; allt ska plockas undan och inget får man längre se och snoka del av).

Oftast tittar jag på hus som är byggda på 50-60talet. För fan vad man kunde bygg hus då!
Alla som sitter i sina nyritade kataloghus med gipsväggar man smällde upp på en helg må rasa när jag skriver detta -men inte en dag skulle jag vilja leva i en sån kartongkåk. Hellre döden dö än tvingas leva i ett "Trivselhus" från i fjol!

(Ge mig ett unket hus med radon i betongen så jag vet att jag lever! Ge mig mexitegel och gillestugor, korkiplast-matta och gula toastolar. Hiva över en planlösning från 62 så jag slipper läsa trams som "master bedroom" "centraldammsugare" och "klädvårdsrum". Och kom för bövelen inte och snacka med mig om olika ventilationssystem, livet på en pinne för mig är hederligt självdrag.)

Jag tror att jag vill flytta.
Men vart?

Hur man än vänder sig har man det där bak.

Veckans bästa nyhet:
Stortjejernas pappa ska jobba utomlands ett halvår, vilket betyder att de kommer att bo hos oss vareviga dag. HURRA!

Veckans sämsta nyhet:
Stortjejernas pappa ska jobba utomlands ett halvår, vilket betyder att de kommer att längta efter honom vareviga dag.

Vid T-banan

Korvkiosken har en skylt uppe:

TJOCKKORVSRULLE

Låter inte det mer som ett skällsord än en maträtt?

Morgongräl

"-Men älskling! Det är klart att jag vet att du städat kylskåpen, köket, ammat spädisen hela natten, gått upp med barnen på morgonen och tagit ut hunden på kissrunda;
jag är för trött för att uppmärksamma det bara!"

Utflykts-tajm!

Idag åkte jag och tre små till Skansen. Det var fan-i-mej på tiden, eller för att uttrycka det som tvååringen skulle sagt: TIPPIE!

Först blev jag glatt överraskad tre gånger:
1. Regnet öste bara ner sjukt mycket -det kunde varit värre och vräkt ner sinnessjukt mycket.
2.Fyraåringen och jag höll sams och var glada hela vägen på tbanan, båten, promenaden och två små systrar åkte nöjt i sin vagn utan protest.
3. Skansens akvarium stank inte alls så som jag mindes det (Har jag bara varit där som gravid förut, eller har det _verkligen_ osat död lemur där förr till skillnad från idag?)

Det var en fantastisk utflykt!
Må så vara att vi missade färjan först, att sonens stövlar läckte in och att tvååringen var sur över att behöva åka bakom regnskyddet.
För till sist kom vi fram; med nästa båt, iklädda extra strumpor och medhavda gympadojjor (Faan vad jag är suverän morsa ibland!) och med två snustorra vagnsåkare.

Vi tittade på alla ormarna, hisnade över anakondorna som vred sig i sitt vattenbad, pratade med papegojorna och skrattade åt aporna.
Till och med djuren var på vår sida idag -alla var synliga och till och med vakna!
Tvååringen gillade WAAAH:orna (Krokodilerna) och "pittipitti" (sköldpaddorna) allra bäst.

Sonen hade sett fram emot hajutställningen men tjena vad besviken han blev; två yttepyttiga väggar med faktaskyltar och små skrumpna, torkade hajägg i en glasmonter gör inte något större intryck på en nyfiken hajexpert av stora mått.

Vid lunch gick vi upp till Solliden och åt mat för månadens sista korvören. Ungarna var rutinerade nog att beställa in pannkakor medan jag själv gick på niten att välja en märklig historia av matvete, tärnad gurka och dill serverat med en knivskarp dressing gjort på dionsenap. Detta kröntes av två äppelraggmunkar med vanlijsmak. (Jag misstänker starkt att det var babianernas rester iförd ny kostym)

Vid drickan försökte sonen tjata sig till en Pucko. Tjugotvå spänn kostade den, och då var det en 2dl tetra, ingen magnum-butelj.
-Nej, sa jag. Bara för att man vill dricka Pucko behövar man inte vara ett.

Sen åkte vi hem, städade kylarna och kokade soppa på en spik spenat.
Godnatt.

En olycka kommer sällan ensam, eller hur det nu var.

I bland känns livet med en tvååring som den där reklamen med anden. Han som springer runt och ger folk saker de inte vill ha.
Precis så är det här idag.

Ena sekunden ligger spädisen något missnöjd på en filt och gnyr.
Nästa sekund har storasystern snappat upp läget, hämtat burken med nappar och slängt i huvudet på spädisen.
-Här du får extra!!!

Ena sekunden sitter spädisen i sin babysitter och vippar förnöjt.
Nästa sekund har tvååringen likt en katapult dragit sitsen ända ner till golvet, och när hon släpper taget får spädisen sitt livs första whiplash-skada.
-Här du får extra, massor med extra!!!

En god vän till mig sa för några veckor sen över telefon:
-Det händer så mycket i er familj!
Det var apropå alla tusentals sjukdomar och olyckstillbud vi haft.

(Under en ganska kort period hände det en hel del;
-sprängd trumhinna (pga av något geni störtdykt i soffan med en tops i örat) med påföljande inflammation i mellanörat och medicinering i x antal veckor.
-körtelfeber som först feldiagnostiserades som halsfluss och allergi.
-kräksjuka, fyra barn, höll i sig i två veckor.
-en tvärhandhög lyckas tippa över en cykel och skära sig på stänkskärmen i kinden. Fyra stygn.
-svinkoppor. Två barn.
-mässlingvaccin. Ett barn reagerar med över 40gradig feber och prickar i flera dagar.)

Och då tänker jag att det kanske är något konstigt med oss, att vi föräldrar kanske inte har så bra koll som vi borde ha. Att vi är slarviga olyckskorpar.
Eller så är det bara så att om man lever åtta personer i en familj så får man räkna med lite baciller och katastrofer, fler än om man "bara" har två barn.

Jag hoppas på det senare.

Liten usäkt!

Ja, jag vet att min blogg börjat handla alldeles för mycket om barn; mina och andras.
Ganska trist, men just nu är det så mitt liv ser ut!
Gäddans inofficiella snorunge-blogg kommer att hålla sig kvar vid temat ett tag till.
Antagligen.
Tyvärr.
Dessutom känns det som om världen just nu rämnar av sorgliga saker som händer människor omkring mig som jag tycker mycket om.
Det är svårt att skriva när man helst av allt bara vill skrika.

Världens mest omhuldade 4åring?

Fyraåringen har varit på kalas och kommer hem med något vilt i blicken:

-Jag ska börja se på läskiga saker nu, såna som man får se när man är stor. Jag ska kolla på monster och pistoler. Och på Fläderlappen!!!

Vad jag inte säger, men dock tänker (inte så lite nöjt heller), är att om man tror att Stålmannen är en gubbe som kan förvandla sig till "flädermus" och då kallar sig för "Fläderlappen" så är man waaaaaay för liten att titta på skiten...

Dagens ord

-Napp-soppa

Fyraåringens kommentar till kastrullen där lillsyrrans nappar kokar för att ta död på varenda liten svinkopps-bacill.

Doftreklam

På Ica i Malmö har man slagit ett slag för att utöka sin marknadsföring av frukt och grönt.
Bland grönsakerna doftar det nu mango och aprikos från en fläkt som står och hummar undangömd på något strategiskt ställe.
Än har inte kommersen skjutit i höjden, men Handelshögskolan spår en ljus framtid för "doftreklamen".

Jag också!
Men varför stanna vid fruktlukt när man kan utvidga konceptet till att täcka in så mycket mer?
Vid toapappershyllorna -bajslukt.
Djurmaten kan saluföras med blöt-hund-stank.
Tvättmedlet kommer nå en strykande åtgång med hjälp av svett-och-kalsipp-odör.
(Tänk lukten av hockeykillarnas trunkar)

Shut up!

Ibland kommer jag över någon gudsförgäten tidskrift att ögna igenom över en kopp svart när kidsen sover.
Och tanken som slår mig när jag tänker på de där tidningarna är Ordet som alltid dyker upp och som får mig att se rött!
UNNA.

Vad är det för jävla loser-ord? Unna?! Alltid dessa stackars människor som lite motsträvigt ska tacka ja till det goda i livet genom att "unna sig".
"Unna dig en stressfri vardag"
"Lär dig att unna dig det goda i livet"
"Vällagad mat att unna sig hela veckan"

Fy fan vad jag vill kräkas på såna artiklar; har vi inte kommit längre än så?
Istället för det där vidriga ordet vill jag att folk ska lära sig att KRÄVA!
Självklart ska man kräva "en stressfri vardag" och "vällagad mat".
Kräv och skrik, bråka och hytt med knuten näve.
Men låt "unna" dö en snabb död och begravas i glömska.
Amen.

(Möjligtvis kan jag tänka mig att man får använda ordet i riktigt dekadenta och icke rumsrena sammanhang, typ "Unna dig knark". Men att "unna sig" mat, choklad, sovmorgon; give me a break!)

Vemod

Vissa dagar måste man älska och krama sina ungar tills de blir blå om läpparna, tills de protesterar och försöker åla sig ur ens armar.
Man pussar dem tusen gånger och vill dem så väl att det känns som om hjärtat värker olidligt och ska sluta slå i kroppen på en.

Det är dagar då grannen varit på barnbegravning och jordsatt sin kompis 11 månader gamla son i en liten, liten kista.
Det är också dagen då bästa vännen skickar sms och berättar att den makalöst efterlängtade och mirakulösa graviditeten visade sig vara över i vecka tio. Inget hjärta dunkade längre i fostret som de såg på ultraljudsskärmen.

Älskade älskade små skitungar vad jag är glad att få ha er i min famn.

Snillen snackar

Helgens nya ord i familjen:

- Hälftla (13-åriga dottern delar)

- Pickepigge (2-åringen har sett en nyckelpiga)

- Danen (32-åringen sätter ordet "dan" i bestämd form)

Knappast ett Guldägg

Jag ett inte vad ni tycker, men fundera ett ögonblick över följande reklam:

"Maxi-Cosi Mura!
Skapa upplevelser!
Nya Maxi-Cosi Mura har allt:
Bekväm och enkel att justera, kan användas såväl fram- som baklänges."

Kanske har jag fel, men inte tusan tänker jag på BARNVAGNAR när jag läser det där!
Cosi-Mura, pullipurra.

Bullar, hurra!!!

Idag är det kanelbulle-dagen. För att fira det skulle 4-åringen vara ledig från jobbet och stanna hemma med mig och mini-systrarna för att baka egna.

Det gick så där.

Jag tyckte det var en bra idé; jobbar man som barnskötare och bor i ett hundrafemtiotusenkronorskök så borde man kunna slänga ihop lite vetesnurror med tre barn.

Redan i affären var vi oense, för att uttrycka saker milt.

Tvååringen skrek efter allt hon såg på hyllorna och kastade sig ur vagnen. När jag spände fast henne vrålandes, spjärnandes och sparkandes kände jag hur svetten rann utmed min rygg och droppade från överläppen.

Sonen morrade att jag var en "dum-bajskorv" för att jag inte ville köpa Odensenougat. Han tyckte jag var sinnessjuk som inte insåg vikten av att bullar måste innehålla marsipan, mandelflarn, silverkulor OCH jordnötssmör. Minst.

Men då hade jag redan sagt okej till karamellfärg, kristyr-nallar med violsmak, special-muffinsformar och en pixi-bok. Vår shoppingkorg var lastad med en handfull varor till priset av ungefär fyrahundra onödiga spänn.

Väl hemma insåg vi (jag) att om vi skulle hinna baka något alls innan spädisen gick upp i limningen, fick vi snabbt byta recept. Sonen tyckte det gick bra, och bestämde sig för muffins.

Fem minuter in i baket skrek bebisen, tvååringen åt smör ur paketet och stoppade ägg i kökslådan, sonen växlade som en galning mellan hastigheterna på köksassistenten så smeten la sig som en hinna över hela diskbänken.

Efter femton minuter slogs sonen och tvååringen så hårt att jag inte kunde ignorera det längre. Båda fick välling och las för att sova middag. Spädisen skrek så hon hackade och kristyren låg som torra smulor i sin bunke, eftersom Någon stressad jävel läst fel i receptet.

Ett har jag nu lärt mig:

Kanelbullens Dag firas enkom med köpta bullar.

Men för Guds skull!

Jag läser i Metro att en helsingborgsbo har fått en mango med en religiös hälsning inuti.
Det är fruktfibrerna som bildat orden Allah och Mohammed.
Människor vallfärdar dit för att få en glimt av frukten och dess mirakulösa innehåll.

Själv tycker jag det är ganska dålig stil att bara lämna sitt namn så där; jag menar vad menade Han, känns det inte lite som ett "Stoffe was here"?

Må så vara att det är ett tecken från Gud, men det intressantaste är väl i så fall vad själva _hälsningen_ egentligen var?

Annars bli det ju som att ringa någon och vråla:
-Hallå det är jag!!!! och klick, slänga på luren.

Snacka om snopet för det i andra änden:
-Jaha, men vad ville du då?!

Drömboende

Imorgon ska det komma hit en liten flink fotograf och plåta vårt hem inför en eventuell försäljning. Hela dagen har jag legat i; man är ju inte städnarkoman och ajaxberoende för intet!
Som jag putsat, till och med kranarna skiner i all sin uppolerade glans.
Det är sällan man med liv och lusta utan dåligt samvete får frossa och goffa sig i pedantporrens härliga träsk.
Men när jag stod på torget och inhandlade den obligatoriska omgången med liljor, gröna äpplen, orchidé och fyra välmatade kronärtskockor att lägga som prydnad på elipsbordet -så skämdes jag och rodnade ända in i själen.

Vad har det blivit av mig!?

Koffein-strategi

I morse drack jag lite för mycket kaffe och började freestyla hejvilt i huvudet.
Aldrig är jag så fastbeslutsam som då; så övermodigt bestämd och sinnesrubbat entusiastisk.

Jag såg framför mig hur jag tog hela hösten i besittning och liksom underkastade mig själv allt sånt som jag kan bli helt jävla utled av att ens tänka på.
Jag bestämde raskt att nästa gång jag ska gå på gymmet ska jag gå på pass jag vill men aldrig vågat. Nu ska jag bli en sån som VÅGAR!
Jag ska gå ensam på boxningen och tvingas köra med någon i klassen som jag inte känner. På mammagympan (Som jag också ska börja på) ska jag inte byta om hemma utan där så jag kan förvandlas till en sån som shitchattar i duschen över en fotfil, helt otvunget med de andra morsorna.

Och vem har sagt att jag hatar styrketräning, jag kanske bara inte gjort det tillräckligt mycket! Lösningen är om jag skaffar en personlig tränare. Jag kan också bli en atlet. Okej, kanske inte på OS-nivå, men annars tycker jag det är viktigt att inte sätta upp några mentala gränser för sig själv.

Jag kanske skulle börja med en sport också, på riktigt liksom? Jag har ju alltid gillat dykning (I alla fall i högstadiet) och skateboard åkte jag mycket förr. För 20 år sen. Om jag bara bestämde mig skulle jag kunna bli hur bra som helst på bräda och få massor av kompisar i Björnsträdgård. Jag skulle kunna vara lite så där straight edge.

Det skulle passa mig rätt bra för jag tänker mycket på miljön och sånt. Gillar djur och natur. Jag borde verkligen måna mer om det, sluta äta kött helt och bara handla ekologiskt. Kläder också. Närproducerat.
Var fan hittar man närproducerade kläder? Kanske räcker med maten.

Fast jag skulle kunna klä mig lite mer jordnära, stickat och lager på lager. Det känns i alla fall jävligt mycket Saltåkvarn. Måste struktutera upp min garderob. Som jag inte har. Några urtvättade linnen i en trådback gör ingen till Carrie Bradshaw.

Fast då är man å andra sidan jävligt långt från Saltåkvarn....

Bättre förr

I nästan tio år prenumererade jag på DN. Det var härliga tider, i alla fall de första åren.
Jag gillade att den landade med en duns full av dignitet på hallmattan varje natt. Jag njöt av att veckla ut den i sitt enorma format och täcka både koppen, osten och ungarnas ratade mackor vid frukostbordet.
Men höjdpunkterna var ändå helgbilagorna och kryssen; jag kunde klura på vågrätt svar i över en vecka tills nästa korsord tog vid.

Sen hände det tråkigheter slag i slag.
Sidorna blev små yttepyttiga och därmed alldeles för lika slask-och-tratt-tidningarna som jag inte vill ta i med tång ("Kvällstidningar" som det alldeles för poetiskt kallas). På stan-bilagan blev så fånigt smal och ungdomlig att det kändes som om ansvarig utgivare var Björkhagens Högstadieskola.

Måttet rågades när det dessutom började ringa hem försäljare ett par gånger i månaden och erbjuda mig att prenumerera på Dagens Nyheter; var jag månne intresserad?
Att inte ens orka bemöda sig att hålla koll på sina prenumeranter sen flera år, kändes som ett otroligt ointresse för läsarna!
Någonstans där skiljdes mina och DN:s vägar åt.

Fast ibland tjatar jag till mig ett gammalt läst nummer från gårdagen av någon granne, bara för att kunna slöbläddra lite vid lunchbordet när spädisen sover.
Då känns det som att träffa en gammal bekant från förr. Men vi umgås inte längre -det har runnit för mycket vatten under broarna.
Lite avmätt kollar vi in varandra, känner av läget, väger lite för och emot. Sen skiljs vi igen, och vet båda att det här är den enda relation vi kan ha till varandra.

zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Helt ärligt; inte f-n är det rimligt att vilja äta lunch när andra går till dagis?
Jag menar att man hunnit bli så hungrig klockan kvart i åtta att kroppen tycker det är dags för något lite mer lagat.
Det hände mig idag, och det var inte trevligt.
Man kanske förstår _ungefär_ hur tidigt en stackars sate måste ha gått upp då, men jag kan härmed upplysa er om den exakta siffran: kvart i nollsex.

(Fast innan hade samma människa, dvs jag, legat vaken och ammat sig igenom vargatimmarna enda sen klockan tre. Två utsugna taxlappar och en hungrig spädis är en mycket dålig kombination för en sovmorgon)

Därför erbjuder jag nu:
Bortbytes: Spädis, söt men hungrig och kräkig bytes mot modern boksamling alternativt pezgubbar.

Förr i tiden

Jag hade en period i livet som jag inte är speciellt stolt över.

Det är tio-åtta år sedan men följer mig fortfarande som en skugga.

Varannan vecka bodde mina äldsta barn hos sin pappa.

Den veckan var jag utan familj, fast punkt, utan fokus.

Krogen blev mitt hem -mitt kök, vardagsrum, sovrum.

Det var enda stället jag kunde andas utan att kvävas.

Jag ville tro att jag hade roligt.

Jag ville tro att jag hörde ihop och hemma någonstans.

Smink, sprit, snusk och så jävla dekadent att jag ville skrika.

Men istället garvade jag -garvade, garvade, garvade för att skriket fastnat i halsen.

Veckan med barnen var allt, fick mig jordad, landad, fylld.

Nästa sju dagar slet mig sönder och samman, spottade ut mig i små bitar.

I branschen jag då arbetade var botten toppen och något alla drogs till.

Svek, slarv, smuts och skratt ihopsmetade till en massa som höll på att dräpa mig.

Det är länge sen jag lämnade det bakom mig utan större ärr än en bitter eftersmak.

Kanske är det därför jag idag är så orimligt lycklig över att leva i en hel familj.

Jag räknas varje dag.

Och jag älskar att stanna hemma.

Kungsholmen kl 01

Vänner från förr.
Fest och gamman.
Inte ska vi glömma varann igen?

Konsten att keep busy

Som en katt bland hermelinerna satt jag bland grannfruarna ikväll och fick lära mig hur man färgmatchar barnens kläder (som man förväntades köpa av den inbjudna försäljaren).

Det var trevligt.
Men mycket märkligt.
Finns det verkligen människor som vill ha stöd i att FÄRGMATCHA barnkläder?
Jag bara undrar.

En annan gång fick jag lära mig hur man kunde hälla över olika livsmedel från sina förpackningar till små färgglada plastbyttor som man beställde av demonstratrisen.
De var dyra.

Tröttsamt

Hört från soffan:

-Jaha! Fan också!
-Vad?
-Nu är klockan elva och jag skulle ju lägga mig tidigt ikväll hade jag bestämt.
-Jamen, elva är väl ganska tidigt om man är vuxen?
-Jag orkar inte med dina resonemang och nu är det ändå redan för sent för mig att gå och sova.
-Mm. Men skit i att lägga dig då så kommer du ju i alla fall gå upp tidigt.

Hycklare

På Konsums papperskassar står att läsa:

"Genom att du valde
ekologiskt förra året
fick 12 800 kor, grisar
och lamm leva ett
naturligare liv.

Det tackar de för."

Jag vet inte vad ni tycker, men är det inte lite magstarkt att hävda att de där djuren faktiskt är tacksamma för att de fått ha det lite mer "naturligt"?

Jag menar, vi har ju redan ätit upp dem.

32 på det 57:e

I natt satt jag uppe till tio över fyra och sydde på dotterns waldorfdocka.
Det känns som om det därmed är kört för mig nu; för evigt en kärring.
Amen.

En gång i tiden var jag rocker;
i mina svaga stunder vill jag inbilla mig att jag fortfarande är det.
Någon som ser ut att vara född i gympadojjor och skinnpaj.

(Bara det, att jag tror att det fortfarande heter 'skinnpaj' signalerar att jag inte har någon vidare koll.)

I slutet av oktober går en av de sista kvarlevorna från min epok i graven:
Hellacopters ger sin sista konsert nånsin.
Rockern i mig såg till att få biljetter till konserten, hurra!
Kärringen kontrade med att boka den töntigaste av gigen:
Söndag eftermiddag. Klockan tre.

Det jävligaste är att jag tycker det känns skönt att kunna åka hem medan det fortfarande är ljust.
Och få lite tid över till handarbete.
Så nu är det kört.
På riktigt.

Gymkultur

Idag satt jag och väntade medan sonen var på sin gympa.
Det var jag och två ganska uttråkade pappor.
Den ena tog tillfället i akt att baktala sin fru.
Att bara så där, liksom på en höft, slänga lite skit på sin livskamrat.
Hon som stod med hörlurar på ett löpband fem meter därifrån.

Jag önskar jag visat lite civilkurage.
Jag önskar jag stått upp för ett ideal.
Jag önskar jag vågat markera att den enda "kärringen" i det där rummet var han själv;
den jävla infantila apan till man.

Det gjorde jag inte.
Jag knöt näven i fickan och svalde mitt förtret.

Sen gick jag hem och bloggade.
Fy fan vad patetiskt!

Budgivning del3

Låt mig sammanfatta det hela så här:
Nej.

Det blev inget hus.
Och det är ok.
Alla vänner och släktingar har peppat.

(Listar här de mest återkommande kommentarerna:
"Det kommer fler hus"
"Då var det inte meningen"
"Ni sitter ju inte i båten"
"Huspriserna ska faktiskt sjunka ännu mer nu")

Tack alla för tummar och tröst.
Vi har redan börjat titta på nya (omöjliga?) hus.
Trägen vinner.

Budgivning del2

Budgivningen from hell har fortsatt idag.
Budgivare 3, 4, 5 och sex är ute ur bilden.
Tvåan dök upp igen som nån jäkla gubben-i-lådan när vi glömt att han fanns.
Jag vet inte hur länge till jag pallar hålla på, det känns som jag lever i en stor bakfylla.
Alla röster är förvrängda, alla intryck förstärkta, alla ljud smärtsamma.
Fy fan! Detta kommer att bli min död!

(Men jag har övertalat sambon att gå på skolmötet ikväll; Gäddan - Sambon 1-0)

Hjältar

Ibland känner jag ett styng av tacksamhet i kroppen.
Det är då som hjärtat är stort och själen öm.
Kanske borde jag syfta på barnen, relationen och min goda hälsa.
Men oftast är jag mest tacksam över annat.
En liten kärleksförklaring kommer här, till dem som kämpar för mig i det fördolda:

-Tack kära sopåkare för att ni oförtrutet tar hand om min skit.
För att ni troget varje vecka hämtar bajsblöjor, glasspinnar, ostskalkar och sillrens.
Tack för att det enda jag behöver bekymra mig om, är att få skräpet i tunnan.
Resten fixar ni.
TACK!

Budgivning

De senaste dagarnas blog-torka beror på en sak:
HUSKÖP!
Eller drömmen om ett, ska jag kanske tillägga.
Just nu är det min enda fungerande tanke;
buda, buda, buda, buda....
I denna minut leder vi, men hur länge till?
Jag lovar återkomma med uppdatering.

Och snälla -håll en tumme för oss.

Världens lön

Under flera år levde jag som vegetarian.

Det är fortfarande ingen som tackat mig för det.

Älskade lilla stora F

I torsdags lärde sig 4åringen att läsa.
Äntligen, efter att ha ljudat och uppgivet suckat i ett års tid.
Hans första ord blev "JÄST".

Enligt nyheterna var världen densamma som dagen innan,
men för oss runt bordet hade det skett ett mirakel.

Tiden går

Man vet att barnen blivit stora när:

1. Man hör sig själv fråga om man får låna deras stövlar till hundpromenaden.

2. De inte längre ger dig teckningar i födelsedagspresent.

3. Någon som inte är du själv eller din sambo, har tömt diskmaskinen på eget bevåg.

4. De inte håller koll på när klockan är 18.00

5. Du aldrig träffar din partner ensam längre, inte ens klockan elva på kvällen i soffan.

Föräldramöte

Ikväll har jag varit på föräldramöte.
Det gick så där.
När frågan om representanter till arbetslagsrådet dök upp brakade allt.
Tolv andra föräldrar skruvade besvärat på sig.
Sekunden efter såg jag mig själv som i en dröm räcka upp handen och med hög, klar stämma säga:
-Jag ställer gärna upp om det går bra. Det verkar intressant!

Imorgon måste jag tvinga sambon att ringa och avsäga mig uppdraget.
Han får förklara att jag lider av Touretts syndrom och att min anmälan måste ogillas.

Gubbjäveln

Idag har jag fått svart på vitt att jag lever ihop med en pensionär.
Vem skulle annars (ur min generation) säga:

1. En sak åt gången!

2. Var sak på sin plats!

...och sen dessutom drista sig till ett: -Inga leksaker vid bordet!
(Och det var _efter_ att vi ätit klart!)

Antingen har sambon över en natt mentalt blivit 40år äldre och därmed en gnällspik,
eller så är han bara personlighetsrubbad av stressen från att vänta på en budgivning.
(Som ska starta på måndag, och ja! Vi har ett lånelöfte som kan ta oss en bit, men turen måste nog också vara på vår sida)

Apropå pensionärer så har det nya seniorboendet vid tunnelbanan nu slagit upp sina portar.
Där välkomnar man boende som är över 50år.
Tänk vad många spännande tanter och gubbar det finns nu för tiden; Uggla, Madonna och kompisenskompis som i alla fall snart är där (Åldersmässigt, för rumsmässigt hänger han fortfarande i baren på Berns).

Undrar varför kriterierna för att bo på ett "hem" är just åldern.
Jag känner bra många struttar och kärringar som bara är en bit över trettio.
De hade nog gjort sig bra i en lite lugnare miljö, serverade brunsås och liggsårsvänliga madrasser....

Swahnar och isbjörnar

Idag har jag en sorgklump i magen.
Den dök upp redan i morse men har vuxit till sig under dagen.
Jag tänker på att Lennart Swahn är död och att Nordpolen nu är en ö.
Allt det läser jag i tidningen och känner mig ännu mer nedstämd.

"No man is an island, no man is an island"
Det snurrar i mitt vemodiga huvud.
Jag fäller en tår över allts hopplösa förgänglighet.

Stackars Lennart Swahn och På minuten.
Stackars Nordpolen och miljön.

(Kan man få en 30årskris fast man ska fylla 32?)

Bilar är mjuka

Jag läser en något upprörd reklam från ett försäkringsbolag.
De säger att barn ofta är sämre försäkrade än folks bilar.
Jag vet inte om det är överraskande fakta.
Det ligger i linje med vad man får höra av omgivningen som nygravid:
-Vi är med barn.
-Grattis, då måste ni köpa ny bil!

Fan och lite piss.

I natt somnade jag inte förrän fem.
Det beror inte på att jag stod i baren på stan och morrade, utan på att jag var så uppjagad över gårdagens Hemnet-fynd.
Strax efter jag tuppat av i någon utsjasad dvala, väckte spädisen mig med ett hungervrål.

Idag har vi cruisat förbi drömmen med bilen ungefär så många gånger man kan, utan att bli gripen för uppseendeväckande beteende.
Jag kan verkligen tänka mig att flytta från min nyrenoverade pära.
Om jag får bo Där.

Fan!
Det är perfekt -det är hopplöst.

Jag dööööööööööööööööööööööööööööör!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slumpen

Om en inte vill flytta och sen går in på Hemnet ändå, och det första huset den får upp är en dröm. Låt oss säga att den som gjort det, fyller år på exakt det datum som det är visning på det där huset. Ponera sen att någon i samma familj drömmer om att bygga en studio i den där kåken och på fotona i annonsen står det, i ett i övrigt kalt källar-rum, en gitarr i det tänkta rummet.

Kan man då inte få hoppas lite extra på att Något bra är på gång?

Utanför barnkalaset

Härom dagen träffade jag någon som jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för vad han led av.
Var han girigt ekonomisk, eller bara hederligt dumsnål?

-Jo serru, jag ska ju lägga av med rökat nu. Fast vi var ju utomlands förra veckan och då köpte jag en hel limpa cigg som jag bara måste få slut på först. Annars känns det ju lite som att slänga pengarna i sjön om jag skiter i att röka upp de sista paketen.

I garderoben

Nyss kände jag en obehaglig längtan efter att stryka.
Jag rusade in och tvättade ansiktet med kallt vatten.
Då gick det över.

Jag hoppas jag handlar lika rådigt nästa gång suget ger sig till känna.

Svampförgiftning

Idag höll mitt övermod på att bli min död.
Jag tänkte briljera med lite friluftskunskap och för att visa hur säker jag var på min sak tog jag en tugga vit svamp:
-Bara man har koll på att den har färgade skivor undertill så ÄR det en champinjon, förklarade jag för min skeptiska sambo.
-Ska du inte titta i boken först innan du äter den?

Hans tvivel slog rot och började få hela mig att succesivt må mer och mer illa.
Efter halva skogspromenaden kände jag mig svettig, yr och hade overklighetskänslor; ja nästan hallucinationer.
Munnen var fylld av en vass eftersmak och saliven växte i gommen.
Nu var jag ganska säker på att jag ätit flugsvamp och inte matsvamp.
På ett sätt tyckte jag att ett dödsfall till följd av förgiftning ändå skulle ligga lite i linje med min personlighet.
Fast helt lockande var det inte.

När vi kom hem var jag i mitt eget stilla sinne utdömd.
Inte ens ett samtal till giftinformationscentralen skulle kunna rädda mig nu.
För att få min dödsdom hämtade jag Stora Svampboken och konstaterade yrvaket att jag haft rätt.
Det var verkligen champinjon jag ätit. "Fin matsvamp ***"

En frisk människa med alla mackor i picnickorgen hade tackat sin lyckliga stjärna.
Själv började jag genast spekulera i de där hallucinationerna; är det avsaknaden av säloljan som gett sig till känna?

Komma i (ur säl-)form

Den här hösten ska jag ägna lite tid åt mig själv, åt min hydda och slitna rygg.
Jag ska träna, ta hand om den mentala hälsan och inte dricka så många gintonics att jag svimmar om jag någon gång vågar mig ut på lokal.
Det är mitt nästan-löfte.

Och se, som en skänk från ovan och brev på posten dimper hjälpen ner i lådan idag -Sverige Häftet! (Skiten du tydligen inte kommer undan ens med en "Icke reklam tack" på dörren)
Jag erbjuds ett mirakelmedel som lovar hålla både demens och trötthet stången, bara jag prenumererar på deras små kapslar med kuckelimuck-guck.
En av huvudingredienserna är sälolja.

Jag vet inte hur andra känner men själv blir jag hellre utsliten, galen och senil före 35 bara jag slipper äta sälolja.

Det måste vara ett djävulens påfund på listan strax efter "rävsmör" och "älgtalg".

(Googlar ordet "sälolja" och det visar sig att en som glatt häller i sig det är Kicki Danielsson)

Rainman-mum

Jag har en stor last som jag varje dag kämpar för att stå emot
-ordning och reda.
Det finns inte något som kan liva upp mig så innerligt som ett väl genomtänkt system.
I nattens vargatimme kan jag ligga vaken och fundera ut den ultimata ordningen på innehållet i hallgarderoberna.

Helt friskt är det nog inte men jag erkänner det inte högt; istället skyller jag mitt behov på att vi har många barn, på att vi har för lite plats, att sambon inte är lika nogräknad eller till och med på hunden (Ja, det är lågt, men han kan ju i alla fall inte ta illa upp av att utmålas som slarvern).

Ibland dagdrömmer jag om ett sånt där arkivskåp med lådor som man hade förr i tiden på bibliotek. Tusentals små kort i absolut felfri alfabetiskordning att bläddra bland.

Det är faktiskt sinnesrubbat.

Farmor Wivi

Idag har jag tänkt mycket. På min farmor till exempel.
Det kan bero på att jag lider av sömnbrist och känner mig lite blödigare än vanligt.
Det kan också bero på att min granne bjöd mig på så starkt kaffe att huvudet har snurrat runtrunt utan stopp tack vare koffeinet.

Min farmor var en stark och mycket klok kvinna som satt på många oväntade kunskaper.
Hon lärde mig mitt favoritord som alltid får mig på gott humör:
'Rabarbertand'. Det är den enda tanden man har i en i övrigt tandlös mun, för den var så bra att repa skalet av rabarberstänger med, förklarade hon.

Hon använde sig också av ordet 'himifra' vilket helt enkelt betyder hemifrån. Någon som aldrig varit ute i den stora världen, någon som gått hemma och inte riktigt har koll på hur saker och ting funkar. Mycket användbart.

Min farmor började städa hos andra som nioårig liten flicka och knäna förstördes någonstans i en bättre bemedlad familjs trapphus. Hon födde tre söner och blev änka långt innan jag föddes. På mina födelsedagar kom hon med tåget och hade famnen full av butterkaka som hon bakat i gryningen och frukt från trädgården. I dramatenvagnen hade hon gamla glassförpackningar med plättar som var det bästa jag visste men aldrig fick hemma eftersom min pappa tyckte det luktade för mycket os när man stekte mat.

Min farmor dog på ett ålderdomshem strax efter midnatt på midsommarafton i år, ett par dagar innan min yngsta dotter föddes. Då var hon bara en liten liten skärva av sig själv och hade inte känt igen mig eller sina söner på flera år. Nu ligger hon begravd vid sidan om sin Göte i den skånska myllan.

Min dotter bär hennes namn och jag minnet av henne.
Jag saknar dig farmor.

Hemnet-sucker

Hört från soffan:

-Nä om vi skulle ta och flytta.

-Men vi har ju pecis renoverat klart, ska vi inte bo här nu?

-Ja, men vi behöver ju större och jag har hittat ett hus på Hemnet som verkar asjuste! 180 kvadrat och nära dagis. Om man bara fixade till det så skulle det bli kanon! Jag har kollat en del på planlösningen och man kan få iallafall fem stora sovrum och så tänkte jag att man kan flytta lite väggar. Då blir vardagsrummet och köket jättestora. Och sen finns det källare med stora fönster så då tänkte jag flytta dit mina prylar och jobba hemifrån. Fatta hur mycket tid och pengar vi sparar då i så fall om jag säger upp studion. Utropet är 3,8 fast det kommer nog gå upp en hel del...

-Har vi råd med det då?

-Näe. Men håll med om att det verkar bra.

Stan!

Idag tog jag spädisen och begav mig med tunnelbanan in till stan.
Den är nyrenoverad nu efter att varit stängd i över ett halvår, så man var ju lite nyfiken skillnaden.
(Det fanns ingen. Vi har åkt buss helt i onödan. På hemvägen gick dessutom ett tåg sönder. Trist)
Jag hade tvingat på mig ett par för tajta jeans från förr och försökte se tuff ut i min snygga skinnjacka. Det gick så där.

Dagens stora behållning var två skyltar på Sveavägen. Den ena satt utanför en tobaksaffär, handskriven och upptejpad vid löpsedlarna. Den andra satt på en barnvagn. Ni har sett dem; skyltarna som skriker ut vad knodden i vagnen heter.

Skylt nr1: "Varmt kaffe. 10kr" (Måste det klargöras?)

Skylt nr2: Coriander (Tro mig, jag är vän av ovanliga namn; inte av hopplösa dock. Och att jag tycker koriander smakar tulpan har INTE färgat min uppfattning)

Sen började spädisen skrika och jag åkte hem.
Det var skönt att knäppa upp jeansen och andas ut.

Svamp-rätt

Idag gick vi en sväng i skogen.
Det var hunden, spädisen, sambon och jag.
Och en miljon svamp-plockare!
Att det är svampens år har inte undgått någon i våra kvarter verkar det som;
ljungen, mossan och grusvägen, överallt skvallrade karljohan-rens om lyckade promenader.

Vi mötte hela familjer med dignande korgar, pensionärer med fulla plastpåsar (hädare!) och mer eller mindre organiserade klaner som verkade gå skallgång genom myllan i jakt på skogens guld.

Det kändes mycket trevligt till en början, men efter hand stressade vi upp oss mer och mer; vi ville ju också ha svamp! Det verkade inte som om det fanns någon botten i folks korgar de bara plockade och plockade. Lite kunde de väl lämna, och lite kunde de väl iallafall skämmas över att de INTE gjorde det?!

Får man verkligen plocka hur mycket kantareller som helst, ska det inte räcka till alla? Och vad ska de göra med all svamp?! Vi blev nästan arga när vi gick där och fantiserade ihop att det var dessa svamppockare som sålde och försåg olika resturanger med svamp.
Fan! Våran svamp!

Att plocka för eget bruk -välbekomme. Men att så där gnidet och slugt kamma igenom hela området på all matsvamp och sen sälja som en annan girigbuk, där går väl ändå gränsen!
Att det kommer ny svamp är ingen tröst, det är sättet och känslan av att det skövlats som störde oss mest när vi gick där och sparkade argt i gruset så det dammade.

I morgon ska vi gå dit och rafsa åt oss varenda jävla sopp, så får vi se vad de tycker om att bli utan. HA!

Sen gick vi hem och hade kräftskiva med grannarna. Goda, färska (men ack) turkiska kräftor.
Som balsam för en förorättad själ...

Varm i hjärtat.

Vänner runt bordet, glada barn som somnar trött.
Alla paket inslagna inför födelsedagen imorgon, sambon fixar disken.
En liten stund framför tv:n och en titt i spjälsängen på spädisen som andas.

Stilla lycka i söderort.

Energi-boost

Hört från soffan:

-Fan, jag gillar verkligen inte lukten på det där nya toarengöringsmedlet här uppe.

-Va, är det sant! Vad konstigt för varje gång jag känner den lukten så känner jag mig så himla energisk, som att jag vill ta tag i något. Typ "nä, om man skulle ta och dra igång nåt projekt!"

-Mm. Du kan ju ta resten som duschtvål.

Svar på fråga 3 (se igår)

Nu har jag blivit upplyst!
Den fridlysta fågel katten kom att äta igår var;
INGEN!

Däremot har hon släpat hem världens fetaste råtta och placerat i fönsternischen till vårt sovrum.
Den råttan ska jag slå in i ett stort paket och ge till vår jävla surmule till granne som är fågelskådare.

Förövrigt samma granne som tror att det är tamkatterna som ligger bakom den ökade ungdomskriminaliteten, drogsmugglingen, skattehöjningarna, inbrottsvågen, juggemaffian, internetprostutitionen osv.

Mannen i mitt liv

Sammantaget efter mina fyra graviditeter har jag gått ner 89kg.
Det motsvarar en ganska normalstor man.

Är det vad man kallar för min "andra hälft"?

Lunch-tankar

Fråga 1 och 2:

Allvarligt; Keso Mini?

Låter inte det som att vitaminberika frukt?

Fråga 3:

Vad ska katten äta upp för fridlyst fågel idag?

Skrupelfri!

Läser att McDonalds-kungen i Sverige ska investera i ett viktminskningsföretag.
-Fetma är ett oerhört stort problem i världen, konstaterar han.
(Jajemensan grabben, och ditt levebröd ligger bakom en fet procent av överflödskilona)

Är inte det höjden av cynism?
Lite som att slå en unge bara för att få trösta den?

Eller är han bara en jävligt klippsk kille...

Så viktig som man gör sig.

Det är lunchmöte i vårt kök.
Där diskuteras singelsläpp och försäljningssiffror.
Man presenterar strategier och skivupplägg.

Själv ligger jag en våning ner och bläddrar i nya IKEA-kataogen.
Försöker intala mig själv att lågpris-inredning också är prestigefyllt och framtids-avgörande.

Måste boka ett fikamöte med A. och utvärdera nya Ps-serien.
Bara man briefar lite så är man med i vuxen-gemet.

Om empati

Sonen har alltid varit en känslig själ.
Hans identitet bär små spår av melankoli och vemod.
(I alla fall när han är på det humöret)

Ofta har han återkommit till att berätta den sorgliga historien om Gabriel.
Gabriels lärare skrattar åt hur Gabriel skriver sina bokstäver.
Ämnet ligger sonen varmt om hjärtat sen han själv övar versaler så det brinner om pennan.

Jag har inte riktigt haft klart för mig vem pojken Gabriel är.
Inte förrän idag.
Vi läser Lennart Helsings ABC.
På sidan G:

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt
brevet han skrivit är inte läsligt.
Ack vilket brev, sa fröken och rev
brevet som Gabriel Gräslök skrev.

Sonen:
-Jag tycker det är så synd, så synd om Gabriel.

Jag:
-(Förvånat) Gabriel är ju en gräslök?!

Sonen:
-(Bestört) Gräslök kan också gråta!!!

Efter frukost.

Dagens första spontana tanke:

-Nä, om man skulle ta och gå och lägga sig.

Eftersnack

Kompisen:
-I Karlshamn hittade jag en korv som hette Rackabajsare, fan vad jag skrattade!

Familjen:
-Hehehehehehehehehehe!!!!!

Jag:
(Märkbart nöjd över att kunna biljera med lite sportkunskaper)
-Det finns ju ett fotbolls-skott som kallas så också...

Sambon:
-Du tänker nog på bicicletas.

Återträff

Ikväll såg jag en vän från förr.
Mig själv i spegeln.
Jag blev både rädd och glad.
Rädd för att jag såg ut som en död.
Glad för att jag uppenbarligen inte var det.

Framför kylen.

Om man bara öppnar dörren tillräckligt övertygat kan innehållet fyllts på sen sist.

Skolstart!

I skolan hade vi en träslöjdslärare som hette Olle.
Han hade blont brylkrämat hår och en stålkam i jeansfickan.
Han hade också grova alkoholproblem.
En särdeles bakfull dag kastade han en morakniv efter Anders Lagerås.
En annan kapade han av sig tummen i bandsågen.
Han fick skjuts i rektorns bil till akuten.
Tummen samåkte i en plastpåse på instrumentbrädan.

En dag kom inte Olle till lektionen.
Han låg död i sin lägenhet men det upptäcktes inte förrän långt senare.

Ibland tänker jag på Olle.

Tveksamt.

Hört ur soffan:
-Nä, om man skulle anmäla sig till Stockholm Maraton nästa år.
-Mm. Eller så sänker du ribban till en nivå runt en mil, typ Midnattsloppet. En mara är ju jävligt långt....
-Hur långt?
-Fyra mil typ.
-(Funderar under tystnad) Undrar om jag sprungit så långt någon gång.
-I så fall hade du nog kommit ihåg det.

13årspresent.

Fick dotterns önskelista idag.
På första plats:

"Ny bikini eller bara en resa till Thailand eller annat varmt land"

Du, det blir nog en bikini, tjejen.

Let´s straight it out!

Österlen: Dra ett streck från Brösarp i norr till Ystad i söder.
Där gick landsvägen.
Det du ser på kartan till höger om strecket är Österlen.

(Allt annat är mäklarbåg)

Hylla Mylla.

Åk så långt söder ut du kan komma innan folk börjar säga halvfjerds.
Där växte jag upp.

Vi hade det största jävla landet i området.
Inte bara för att vi var många snorungar i familjen, utan för att min pappa helt enkelt visste ett och annat.

Hur man odlade potatis, lök, frukt, bär, svartrötter och jordärtskockor åt en självförsörjande sexmanna-familj till exempel.
Min mamma visste hur man slapp köpa saft, sylt, äppelmos och pulvermos.
(Det är nog det enda framgångsrika samarbetet de haft)

Detta utspelades på den tiden tiden då alla skulle äta frys-pommes frites och micromat.
Annars var man hopplöst omodern och bakåtsträvande, ja rent av "lite himifra".

Jag tycker det är synd att min pappa aldrig fick uppleva det han skulle fått om han fixat det där käket idag:
Idel hyllningar, ryggdunkningar och gamman; han skulle vara kungen i matporrträsket.

Jag skulle unna honom det.

Manana

Hört ur soffan:
- Nä, om man skulle börja springa!
- Ja, det låter skönt.
- Mmm... Behöver nog läsa på lite först. Vid jogging är tekniken a och o, vettu.

Disney eller diagnos

Sitter i soffan och ser något närma sig ur ögonvrån.
Silverfisken gud glömde släpar sin 2cms kropp över armstödet.
Snabbt som blixten klämmer jag ihjäl den.
Blir lättad och mycket glad över min omänskligt kvicka reaktionsförmåga.
Jag har dödat insekternas Gaia, moderskeppet, roten till det onda som kryllar under vår badrumsmatta.
Känner mig som Sigourney Weaver!

Sen kommer jag att tänka på Bambi och alla andra stackars djurbarn som får ligga ensamma och vänta förgäves på sina döda föräldrar.
Jag hör små rop i natten från golvet; mamma, mamma var är du?!

Det känns sorgligt.

Ian & Bert.

Jag delar in människor i två läger.
De som knycklar och de som viker.
Knycklarna knölar ihop sitt toapapper till en boll innnan de torkar sig.
Vikarna tar fyra rutor och viker till ett ark med fyra lager.

Jag tycker ganska lätt man kan se vem som är vad.
Tänk själv: Göran Persson. Madonna. Courtney Love. Leif GW Persson.

Det verkar också vara så att "opposite attracks"
Iallafall vad gäller nära relationer.

Jag säger bara Filip & Fredrik.

Att träna. Eller inte.

Paolo Roberto har skrivit en bok.
Där visar han hur man kommer i absolut topptrim genom att träna hemma 15 minuter om dagen.
Det innebär alltså att man med stor framgång kan slappa 23 timmar och 45 minuter per dygn.

Det måste vara en succé-metod.