In i dimman, vi ses!

Det är möjligt att jag är döende.

Det är möjligt att det är kräftan som satt klorna i mig.

Sjukvårdsrådgivningen säger influensa, men när hade de rätt senast?

Bäst att ställa in sig på det värsta.

Hav tålamod, om jag överlever/blir frisk så återkommer jag.

Tills dess vilar jag vidare på min dödsbädd.

Pay back time!

Idag börjar budgivningen.

Det borde vara nervöst, men jag känner mig så avslappnad och sval efter 2timmars-chocken på visningsdagen, att det här blir som ett yoga-pass jämförelse.

För att trubba av mina nerver ytterligare kom jag igår på Lilla Arg halsandes ur fönsterputsflaskan. 

Lagom till att jag kände mig ganska lugnad på fronten huruvida hon skulle överleva, var hon försvunnen.

Efter idogt letande och ropande hittade jag henne -inkrupen i torktumlaren  med tilldragen lucka, så nu har jag varit vettskrämd två gånger det senaste dygnet.

En budgivning är intet mot min dagliga balansering på gränsen till nervsammanbrott som Lilla Arg förmår mig till!

Den som sa're, han va're!

Just som man sitter som bäst på sina höga hästar och orerar över andras oförmåga att passa de mest triviala tider, knackar mäklaren på ens ytterdörr två timmar för tidigt. Trodde jag.  

När jag står där, redan i panik med svetten pärlandes i pannan och stressen som ett grått extra skinnlager i ansiktet, visar det sig att vi tagit fel på tiden! Att vår f*cking husvisning inte alls börjar klockan tre -utan klockan tretton!

-Vad tidigt du kommer, utbrister HerrPiano.

-Mjaa, men de första tittarna brukar komma ett par minuter före... säger mäklaren och släpper sin portfölj på vårt ännu oskurade golv.

-Ja, det är ju om två timmar det, skrattar Herr P.

-.....nej, det är om tolv minuter.

Och nu skrattar inte Herr Piano längre.

Jag som står på nedanvåningen och knappt fattar vad som hänt hör ett tjut från ovan:

-VISNINGEN BÖRJAR OM TOLV MINUTER! DE FÖRSTA SPEKULANTERNA HAR REDAN KOMMIT!!!!!!!!! Herr Piano ropar i falsett.

Själv håller jag på att signa ner bland flyttkartongerna som vi ännu inte fått in i bilen, ur vägen för alla granskande blickar. Hör mig själv väldigt avlägset och sluddrigt säga till trettonåringen som står närmast:

-Nu svimmar jag, helt ärligt.

Men pedanten i mig träder resolut fram! Inte fan ska jag snubbla på målsnöret; två månaders seriös piffning, målning, spackling och städning ska inte gå i stöpet för att jag tuppar av i stök-skräck . Även om jag just då befann mig i min livs värsta mardröm, finner jag mig och strider likt en Jeanne d'Arc modigt vidare.

Barnen lotsas ut, de äldsta får på Liten Späd (som ligger naken i sin obäddade spjälsäng) och Lilla Arg kläder och tar Fina Fyran vid hand och rusar över till grannen.

På gatan utanför står nu tjugo människor i snömodd och regnglopp och väntar på att få komma in. Mäklaren skickar ut dem i trädgården och jag slänger in det sista bråtet under soffan, kastar över en filt i spjälsängen och hör hur Herr Piano lastat in den sista kartongen i bilen som han kört fram.

Tre minuter över ett lämnar jag och HerrP huset, i hyfsad ordning faktiskt. Det var lite ljus som inte hann tändas, och lite skit som fick knölas ner under madrasser, men vad gör det om hundra år?

(Hur det gick? Mäklaren trodde på 80-90 personer, eller 30 familjer. 18 av dem var intresserade att vara med i budgivningen.)

I morgon: Kvällsvisning klockan 18 (?) (Ska dubbelkollas!)

Tidslexi

Tidoptimister. Helt ärligt vad är det för fel på dem?
Jag har all förståelse för att människor är skapta olika och därför presterar olika i vissa sammanhang när det handlar om fysiska färdigheter, typ brännboll och längdhopp.
Jag kan även ha visst överseende med att man då och då gör en glädjekalkyl över sitt läge och därmed kommer för sent.
Men att alltid. Missbedöma. Optimistiskt hoppas in i det längsta på att just Denna timmen kommer att bestå av det ändå smått otroliga 85 minuter. Nej, det kan jag inte förlika mig med.
Lärde inte Tidsoptimisterna sig klockan på lågstadiet som alla andra? Har de någon form av tidslexi som gör att de inte kan uppskatta hur lång tid saker och ting tar?

Vuxna människor som läst på universitet och högskolor och kors i taket, men lik förbenat -att avläsa en urtavla verkar vara deras största utmaning någonsin. En för evigt hopplös uppgift som de suckar och pustar och tvår sina händer över.
Min älskade Herr Piano heter inte blott så för att han är ett musikaliskt geni, utan för att han även gillar att ta det lite piano.
Jag älskar honom och kan leva med det, men jag förstår mig verkligen inte på det....

Pest eller kolera

Frågan är vad som känns mest stressande:

1. Att ha tusen foton på de äldsta barnen men inte veta riktigt var de ligger eller i vilken ordning.

2. Att nästan inte ha några foton alls på de yngsta barnen, men i alla fall har total ordning på de få som finns.

TV-historia

Igår fick jag reda på att min favorit "Kanal Lokal" har lagt ner sändningarna.
Det är mycket trist tycker jag!
Det har varit härligt att avsluta dagen slumrandes i soffan framför inslag från visfestivalen i Borås, gillestuge-konferensen i Flen och Allingsås lokalförmågor som framförde "Teddy-bear" på näsflöjt.
Dessutom var det mysigt att höra alla olika dialekter som skvalade, bräkte och jojkade i bakgrunden.

Tydligen uppskattade inte många andra det.
För nu är Kanal Lokal borta ur tiden för alltid.

Att gå och lägga sig (fast helst inte)

I helgen när vi hade en mindre samling löst folk hemma på god mat, kom vi fram till något mycket fascinerande:

När man är barn verkar det som att livets största skräck är att behöva gå och lägga sig. 

Sonen skulle hellre somna ståendes än erkänna att han var trött och riskera att bli stoppad i säng.

-Är du sömnig? frågar jag när Fina Fyran skelar och talar i tungor halv nio.

-Näääe! utropar han blixtsnabbt och som på given signal.

Men vad är det som är så förbaskat läskigt? Att få tänderna borstade, bli avklädd, pyjamas påklädd, nedburen i sitt rum, omstoppad och pussad på mellan mjuka täcken och gossiga mjukdjur; exakt vilken del av detta är det som skrämmer skiten ur de små liven?

 

Geez, själv kan jag inte med ord beskriva hur mycket jag skulle uppskatta om Herr Piano frågade mig om jag var trött och behövde gå och lägga mig runt halvåtta-snåret varje kväll. 

Så snällt så snällt och utan tjat eller mutor skulle jag både tandtråda, kissa och lägga mig utan godnatt-saga.  

Vardags-mirakel!

Tidigt i förmiddags när jag lite surt satt vaken med spädisen i famnen och hålögt stirrade framför mig ut i morgonskymningen, fick jag de godaste av underbara nyheter!

En nära ringde och viskade nervöst: Jag är gravid igen...

Och det är höjden av lycka men även avgrundsdjup skräck. Över att ha fått möjligheten att bära ett barn, men samtidigt inte veta om det ska sluta som förra gången. 

De har inget barn idag, men jag hoppas hoppas hoppas att detta går vägen! Om det är något jag vill i detta nu och för all framtid så är det att det Lilla Livet stannar kvar och växer sig stark, så stark och möter oss här ute i stora världen någon gång i september.

Snälla goda måtte allt bli som det ska.

Dilemma

 Någon säger:

-Jag vill inte ligga med min sambo längre.

Jag väljer mellan:

Svarsalternativ 1

"Nä, va tusan menar du? Jag skulle gärna ligga med honom!"

Svarsalternativ 2

"Nä fy fan, jag skulle inte heller vilja ligga med honom!"

Pausfågel

Idag blir det inte något bloggande. Jag ska på bio med en bästis. Kanske en öl efteråt. 

I morgon -rensa glasverandan!

Kvällens pausfågel: Fyllekajan

Plötsligt händer det!

Detta var vad Blogger ville att jag skulle fylla i för att de skulle publicera min kommentar hos Isidor igår.
Men vet de vad!
Skäms och vet hut, blogger.

Tidsperspektiv

Härom dagen:
-Hur kändes det på dagis idag, det har ju gått så lång tid sen du var där sist.
-Hur då lång tid?
-Ja, vi har ju varit lediga hela julen.
-Är det långt? Är det lika långt som tre tunnelbanor och åtta x2000tåg och fyra bussar som kör till mormor i Skåne?
-Mm. Precis så långt, min son.

Döööööööööööd.

Idag är jag död. helt död. jag orkar inte ens byta till versaler när jag ska.
fem dagars pimpning av huset som ska säljas har tagit ut sin rätt. Fanskapet ligger nu på Hemnet och river ner applåder (I hope). Visning den 25e och 26e men en smygis redan nu till helgen för de som inte hållt sig för goda för att ljuga för mäklaren:
"Vi är jätteintresserade men är bortresta visingshelgen..."
Jag vet, för jag och Herr Piano har gjort samma sak tusen gånger.
Jag vet inte vad det är man hoppas på, någon form av fördel, men exakt vilken? Att säljarna ska fatta tycke för just DEM och säga:
-Näe vet ni vad! Nu struntar vi i budgivning och låter er köpa hela klabbet, ni verkar ju vara så himla rekorderliga! (Men endock, det har hänt. Fina Fyrans fadder kammade hem sitt hus mycket fördelaktigt genom att dricka kaffe med ägarna och visa sig från sin bästa sida; han har många)

Som plåster på mina blödande trötthets-sår tog det mig tre timmar att hämta på dagis idag.
TRE TIMMAR! Med ett spädbarn i vagn och en tvååring vid hand gav jag mig iväg med bussen. Eller, jag gav mig i väg med nästa buss. Eller inte den heller, utan först den tredje bussen fick vi plats på (Det finns begränsat utrymme för vagnar på bussar, remember?) och då var det en halvtimme efter att vi gått hemifrån.
Sen rullade det på i samma anda. Vi lämnade huset kvart i två och var hemma fem i fem. Då hade vi varit på resande fot hela tiden, och själva dagisdelen var inte mer än en kvart, max tjugo minuter.

Jag säger bara en sak: Fy fan vad jag är trött på att skit-pendla med de där jä*vla bussarna. Det ska bli så osannolikt skönt när vi flyttat och jag kan gå till dagis på fyra minuter.
Tills dess går jag på knäna (Och fortsätter drömma om dagen då även jag har körkort)

Hussäljar-vånda

Man vet att man är överdrivet stressad när man var femte minut tänker:
"Om man skulle ta sig en cig!" fast man inte röker.
(Och aldrig gjort det heller, om man inte räknar med en och annan fest-dito)

Bajskorvsskinn

Hämtar Fina Furan på dagis idag, och upptäcker att han lagt sig till med blåtira.
-Vad har du gjort med ögat? undrar jag.
Sonen berättar att det är en pojke som klöst honom för att han inte gillade att Fina Fyran kom ner på deras avdelning.
-Sa du till någon vuxen då? frågar jag med illa dold oro.
-Nä, jag hann inte. För när jag skulle göra det så sa han att jag var en bajskorv!
-Vad gjorde du dådå?
-Jag sa att om det var någon som var bajs så var det han, för vet du han har liksom brunt skinn, mamma.

Och då blir jag mållös. Vad säger man just i den sekunden?
"Man ska inte prata om människors hudfärg" eller?
Nä, det var svårt. Jag önskar jag kunnat hittat på något bra där just då, men stunden rann ut och det enda jag till slut sa blev:
-Människor kan nog bli arga om man säger att de är bruna som bajs.

Dagens brandövning

Just som man tror att den största utmaningen idag blir att städa köksskåpen och skafferierna inför visningen, visar det sig att Lilla Arg har helt andra kort i sin ärm att bjuda på:

Igångsättning av tom micro som efter gud-vet-hur-många-minuter-innan-jag-såg-det, ryker svart och stänger av sig själv.

Beslutsamt fast med hjärtat i halsgropen slänger jag ut den på balkongen.

Det bor allt en liten brandingenjör i mig!

Spännande!

Tilltro

Sonen sliter upp dörren när jag sitter på toa och stormar in vilt in med uppspärrade ögon:
-Mamma! Du måste ringa polisen!!!!!
Han tittar på mig med klotrunda, allvarliga ögon.
-Vaddå, varför ska jag det?
-Min hundralapp som jag fick av farfar är borta.

Det var goda tider när man helhjärtat trodde att polisen ryckte ut med dunder och brak ifall man behövde hjälp, vara vad det vara månde.

Dagens överraskning

Just som man tror det är tid för frukost visar det sig att det istället är dags att torka upp en tallrik yoghurt med Cheerios från köksmattan.
Tänk vad fel man kan ha, spännande!

Dagens task

Idag ska jag ta mig tusan lyckas övertyga tvååringen om att bara äta det som serveras henne av mänsklig hand.
Vilket alltså utesluter kompostinnehållet, resterna i diskmaskinen, vask-skräpet, maten i hundskålen, tuggummi på gatan, gammal välling ur nappflaskor hon fyndat någonstans där solen inte lyst på väldigt länge och talgbollarna vi hängt ut till fåglarna.

Det var bra förr

Jag gillar att vara uppe när alla andra i huset sover. När huset är tyst och det enda som hörs är fjärrvärmen som susar i elementen. Alla rummen är släckta utom vardagsrummet, där ljusslingan i fönstret brinner.
Det är såna stunder jag har tid att titta på fotona i datorn som jag inte sett på evigheter. Man kan göra riktiga fynd längst in i mapparna som hamnat i oordning och glömska.

Ikväll hittade jag de här två; den översta bilden är min älsklingsbild, om man nu får använda det ordet fast man fyllt 32.
Den föreställer Herr Piano som kittlar Fina Fyran tills han kiknar. De ligger i vår säng i huset där vi nyss flyttat in. Jag minns den morgonen, det var innan vi plockat upp våra kartonger och allt var fortfarande spännande orört nytt. Vi hade inte renoverat, tapeterna var ännu syrénlila och jag har aldrig förr i hela mitt liv känt mig så hemma någonstans som då.

Andra fotot är på Surikaten som glor på tv.
Antagligen fotboll.

Osant vs finslipat

Jag får panik runt tolv när jag inser att vi inte har någon mat hemma till Liten Späd.
I kylen hittar jag en gammal ledsen, kokt potatis som blivit kvar från någon bortglömd sillunch.
Jag mosar ihop den med en skopa av frukostpastejen och slänger i de få blad som fortfarande kan klassas som mänsklig föda av en frostskadad basilikaplanta (Ja, det är Herrn som envisas med att handla hem detta ogräs som slokar innan de ens hunnit ur bagageluckan på stormtroopern).
När jag står där med den sorgliga laxrosa smeten på bebistallriken känner jag mig jäkligt långt ifrån någon supermorsa; försöker trösta mig med att basilikan i alla fall var ekologisk, men det biter inte riktigt på det dåliga samvetet.

Men sen kommer jag på att allt bara handlar om hur man säljer in det.
Jag kan göra en mäklarbeskrivning och liksom bara freestyla lite med formuleringen så det låter bättre. Samma sak fast nya ord, helt enkelt.
Som när det ska annonseras ut en rutten kåk som inte varit i närheten av en renovering de senaste decenierna, med ingrodda heltäckningsmattor och bågnade masonitväggar drypandes av fukt.
Vad det står i annonsen? "Tillfälle att förvärva unik villa i charmigt originalskick med oändliga möjligheter att förverkliga sitt eget drömboende"

Och eftersom jag läst så otroligt mycket mäklarsnack de senaste tre åren så anammar jag stilen direkt och skriver härmed utan omsvep att:
Till lunch idag serverades Liten Späd "smörältad rotfruktspuré med leverpaté och färska itaienska kryddor".

Renoveringsbudget

Planerna för vår nya renovering är nu uppe i strax under två miljoner kronor.

Jag tror vi kommer att behöva kapa dem en aning.

Eventuellt kan Herr Piano efter massiv övertalning tänka sig att hoppa över helikopter-plattan.

Vi får se.

Hipp hurra, grattis Madonna!

Idag fyller Madonna 50 år. Det tänkte jag fira genom att sätta in en rolig (nåja) bild i lilla bloggen. Tyvärr har jag fortfarande inte lyckats lista ut hur jag för över foton från min Nokia till datorn, och Herr Piano har inte varit till så stor hjälp på den fronten (Skyll/skäll på honom).

Istället och som plåster på såren kan jag berätta att en gång på den tiden då det begav sig, har jag faktiskt pratat med Madonna i telefon. Det var inte så rafflande, det var inte mig hon ville prata med, utan hon sa bara 'Hi, Isabel. This is Madonna..." och sen frågade hon efter den hon sökte och då var mina five seconds with Madonna över.

Fast en sak till har vi faktiskt ihop -en musikvideo.

Om man kollar på videon till låten Music som går ut på att Madonna och hennes polare blir runtkörda i en fet limo av Ali G, så kan man höra min ljuva stämma! Yep. 

Någonstans mellan alla strippklubbsbesök sänker chauffören volymen på musiken som dånar i bilen, och just DÅ hör man mig ropa 'Hey! What's going on?!'

Jojomensan. 

Så grattis för bövelen!

Nu har skam krupit upp på torra land!

Vid lokal-nyheterna på TV4 ikväll klockan 22.15 togs den sista etikett-oskulden inom kåren;
nyhetsankaret skippar de obligatoriska inledningsfraserna, läs "god kväll" och utbrister istället rakt in i kameran:
-Hej.

Är inte det ändå lite vågat, en smula för familjärt?

Små barn, små bekymmer

Ibland tänker jag på hur annorlunda föräldraskapet blir när man har större barn. Jag tycker egentligen att bebisepoken är den absolut enklaste åldern att vara mamma i.
När man är så otroligt behövd och tagen för given på ett fysiskt sätt.
Blöja, välling, åka vagn, pilla in små tår i ministrumpor, vanka runt och vyssja, ad-droppar, bada balja -that's it.
Att ha tonåriga döttrar är något helt annat. Det är att oroa sig för att de ska bli bestulna på väg hem från plugget. Att de ska känna sig utanför, stressade över studieresultat, krossas av grupptryck, bli utnyttjade, mobbade, bli olyckligt och smärtsamt förälskade, få ätstörningar av alla galna vuxenideal som prackas på dem osv i all oändlighet.

Min Liten Späd blir så lycklig när hon ser mig. Hon visar med hela sin halvårs-lekamen att jag är den bästa morsan på hela jorden. Leendet hon fyrar av så fort våra blickar möts bekräftar det jag i mitt hjärta redan vet; hon lever och har det bra, och det är min förtjänst (nåja, hennes pappas också).
Med trettonåringarna är det annat, komplicerat, mer laddat och ibland svårt. Jag vill så väl, men hur gör man? Inte för mycket, inte för lite, det är den evigt svåra balansgången som stor-förälder. För man får inte snoka, inte tjata, inte kväva med omtanke. Jag vet inte alltid vad jag ska ge, vad de behöver.

Igår på väg hem:
-Jag tänkte vi skulle stanna och äta lunch på McDonken på hemvägen.
Trettonåringen uppenbart missnöjd:
-McDonalds? Men ååååååh......
Efter ett par minuter bestämmer jag och sambon att det ändå är bättre att åka hem och laga mat.
Sambon:
-Nu sticker vi hem och fixar käk, vi har köttbullar och makaroner så det går snabbt.
Trettonåriga dottern, helt plötsligt outsägligt sugen på McDonalds:
-Meh! Vi ska ju äta på McDonalds?!

Hur man än gör kan det inte bli bra. Ibland i alla fall. Jag tycker det är svårt.

Vinterbadare

Och nu när det är vargavinter i Stockholm drömmer jag mig tillbaka till Myllan och baden i Simrishamn...

(Fast bilden togs 22 timmar före vi golvades av kräksjukan from hell och var tvungna att avbryta semestern och åka hem.
....Efter att ha bäddat ungarnas säng med duschdraperiet i hyrstugan utan tvättmaskin i brist på rena lakan/handdukar/filtar/textil över huvud taget.
Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Och jag har ändå varit med om en hel del...)

Negativ stress

Idag går jag runt helt  dimmigt hög på kaffe och planerar vad jag ska fixa och piffa till här hemma före visningen om någon vecka. 

Jag stirrar upp mig över solkiga lister och vältummade väggar i köket och känner ett O-BÄNDLIGT sug efter att ta tag i färghinkarna och dammsugaren, flyttkartongerna och riktigt bringa den där vulgärt perfekta Hemnet-ordningen här hemma.

Tror tusan jag ska släpa hem lite krispiga tulpaner och lockiga fårskinn till vardagsrummet så jag är på den riktigt säkra pimp-sidan.

Om det nu bara kunde komma en decimeter snö också hade det varit perfekt.

Och gärna en handfull pengastinna, hugande spekulanter.

Släkten är bäst (fast också jä*ligt sorglig)

Vi tog Stormtroopern och åkte till släkten och vännerna i Mymilbo över dagen. I övermänsklig kyla packar Tre Små, Herr Piano och jag in oss själva och hunden och susar iväg.
Det är trevligt att vidga sina vyer lite, horisonten blir så kort när man som jag sällan blickar längre än radhuset snett över gatan.

Vi stannar till för att hälsa på Farfar som är på jobbet. Det var länge sen vi träffade honom eftersom han har fullt upp med sitt och inte har möjlighet att ses så ofta. Men ett par gånger i sitt liv har Fina Fyran i alla fall varit och hälsat på Farfar i Uppland.

När vi kommer in genom entrén kastar sig Fina Fyran i famnen på mannen han träffat ungefär lika många gånger i sitt liv som han har fingrar på handen.
-Farfar!!! ropar han och fångas upp av en stor, varm kram som övergår i något som bäst kan liknas vid ett innerligt men stillsamt ömsesidigt lyckorus.
En manshand rufsar runt i sitt barnbarns hår och liksom mäter tyngden av pojkkroppen på armen:
-Vad stor du blivit!
-Farfar! fortfarande saligt leende.
Vi sätter oss och pratar vid ett bord. Farfar skojar med barnen och jobbar parallellt. Jag hör hur Fina Fyran och Lilla Arg skrattar och spexar, visar hela sin repetoar.

När vi efter en timme ska åka följer Farfar med oss till bilen på parkeringen.
-Farfar, kan inte du komma och hälsa på hemma hos mig någon gång så du får se hur jag bor i mitt rum? frågar Fina Fyran sekunden innan det är dags att hoppa in i bilen. Han har fortfarande Farfars hand i sin egna lilla fyraårs.
-Det vore roligt, men du förstår farfar måste jobba. Jag jobbar så mycket. Men vi ses nog en annan gång.
Fina Fyran får en hundralapp som han lovar att han ska köpa något riktigt fint för.
Sen åker vi.

När vi kommit hem till Herr Pianos goda vänner som bjuder både på fika och sig själva så tänker jag att det är sorgligt att en liten farfar som är så efterlängtad och saknad inte kan våga klara leva upp till den kärleken.
Och jag kan inte låta bli att förundras över att blod ibland verkar väga så lätt, medan vatten kan vara det starkaste kittet i livslånga relationer.

Hört från badrummet

Fina Fyran ropar på mig från toaletten:
-Mamma kom! Jag har en överraskning åt dig!
Oändligt stolt kommer han ut med Lilla Args ullfodrade vinterkängor i skinn och nu droppar en större vårflod ner på hans kläder och ut i pölar över parketten.
-Kolla, jag tvättade skorna till dig, jag tog tvål och allt och gjorde det jättenoga i handfatet. Så nu behöver du inte tänka mer på det.
-.....tack snälla du! Det var ju toppen.....
-Ja, vad skulle du göra utan mig mamma?

Sann kärlek!

Ikväll har vi varit på middag hos våra grannar.
Tänk att det faktiskt finns människor som vill bjuda hem vår turbulenta, högljudda, enorma, intensiva familj på middag.
Som handlar hem genomtänkt mat, med förrätt, huvudrätt och dessert. Som städar och plockar undan, dukar fint, viker servetter i sprakande färger, tänder kandelabern och bjuder in till fest.
När familjen i fråga dessutom har en liten yttepyttig vecko-bebis som nyss varit sjuk och fortfarande innehar den inte helt enkla vanan att vilja vara vaken på nätterna, så känns inbjudan ännu mer underbar.

Det värmer mitt hjärta väldigt, väldigt mycket.

Pay-back-time

Hämnd, är inte det ändå vad som skiljer människan från djuren, när det verkligen kommer till kritan?
Viljan och behovet att straffa medmänniskor för oförrätter, elakheter och snedsteg efter att stundens hetta sedan länge svalnat -det är vi ensamma om.

Hämndaktioner kan vara mer eller mindre sofistikerade.
Jag hörde en gång om en tjej som kom på att hennes kille var otrogen. Hon höll masken och en dag när pojkvännen var på jobbet gick hon hem till honom och öppnade med nyckeln han anförtrott henne i början av deras relation. Med sig hade hon räkskal som hon placerade på det allra mest fantastiska ställe; inuti gardinstängerna!
Ni vet de där guldiga historierna som man hade på den tiden det begav sig. Hon skruvade av ändknopparna och hällde in skalen i det ihåliga röret, innan hon satte tillbaka allt i perfekt ursprungligt skick.
Genialt! Fatta vad den grabben letade efter källan till odören som ett par dagar senare la sig som en blöt tvångströja över hans lägenhet!

Eller om killen som hämnades på en gammal kompis genom att köpa tio dansmöss i djuraffären som han sen släppte in genom brevinkastet när denne rest på semester. Inte vet jag vad han egentligen gjort för att förtjäna det, men jag kan i mina mörkaste mardrömmar föreställa mig misären han upplevde när han ett par veckor senare kom hem.

Själv är jag usel på hämnd. Jag skulle önska att det beror på att jag inte känner ett behov av att ge tillbaka, att jag kan knepet att vända andra kinden till.
Så ädel är jag inte alls.
På långa vägar.

Mina hämndhandlingar är bara usla. Som när jag jä*ligt trött på att stå ensam i en tvättstuga, hängandes en miljard par jeans och t-tröjor som inte var mina utan hjälp (Tyckte jag i alla fall själv) i ren ilska/hämnd dängde torkstället i väggen så det gick sönder.
Så hädanefter stod jag ensam och hängde en miljard jeanas och t-tröjor som inte var mina på en trasig torkställning som stup i kvarten rasade ihop så jag måste göra om från början hela tiden.
Att bita sig själv bildligt i r*ven kan aldrig vara hämnd, bara puckat.

Eller som idag när jag tyckte det var en listig idé att gömma datorn som hämnd. Jättesmart ända tills kassören från samfällighetsföreningen ringer och vi genast måste kolla våra banksaldon på internetbanken. Snacka om att jag kände mig fånig när jag fick hasta ner och gräva fram den under sonens madrass.
Att tappa ansiktet och framstå som en idiot är långt ifrån vad jag rubricerar som en god hämnd.
Det är bara trögt.

Hört från soffan (Julspecial)

Trettonåriga dottern:
-Vad var det som var extra-material i Kalle på julafton i år?
Mormor:
-Ja, men var det inte han den där räven. Wilhelm Tell eller vad han heter...?
Jag:
-Mm. Du kanske tänker på Robin Hood, mamma.