tisdag 30 september 2008

Drömboende

Imorgon ska det komma hit en liten flink fotograf och plåta vårt hem inför en eventuell försäljning. Hela dagen har jag legat i; man är ju inte städnarkoman och ajaxberoende för intet!
Som jag putsat, till och med kranarna skiner i all sin uppolerade glans.
Det är sällan man med liv och lusta utan dåligt samvete får frossa och goffa sig i pedantporrens härliga träsk.
Men när jag stod på torget och inhandlade den obligatoriska omgången med liljor, gröna äpplen, orchidé och fyra välmatade kronärtskockor att lägga som prydnad på elipsbordet -så skämdes jag och rodnade ända in i själen.

Vad har det blivit av mig!?

måndag 29 september 2008

Koffein-strategi

I morse drack jag lite för mycket kaffe och började freestyla hejvilt i huvudet.
Aldrig är jag så fastbeslutsam som då; så övermodigt bestämd och sinnesrubbat entusiastisk.

Jag såg framför mig hur jag tog hela hösten i besittning och liksom underkastade mig själv allt sånt som jag kan bli helt jävla utled av att ens tänka på.
Jag bestämde raskt att nästa gång jag ska gå på gymmet ska jag gå på pass jag vill men aldrig vågat. Nu ska jag bli en sån som VÅGAR!
Jag ska gå ensam på boxningen och tvingas köra med någon i klassen som jag inte känner. På mammagympan (Som jag också ska börja på) ska jag inte byta om hemma utan där så jag kan förvandlas till en sån som shitchattar i duschen över en fotfil, helt otvunget med de andra morsorna.

Och vem har sagt att jag hatar styrketräning, jag kanske bara inte gjort det tillräckligt mycket! Lösningen är om jag skaffar en personlig tränare. Jag kan också bli en atlet. Okej, kanske inte på OS-nivå, men annars tycker jag det är viktigt att inte sätta upp några mentala gränser för sig själv.

Jag kanske skulle börja med en sport också, på riktigt liksom? Jag har ju alltid gillat dykning (I alla fall i högstadiet) och skateboard åkte jag mycket förr. För 20 år sen. Om jag bara bestämde mig skulle jag kunna bli hur bra som helst på bräda och få massor av kompisar i Björnsträdgård. Jag skulle kunna vara lite så där straight edge.

Det skulle passa mig rätt bra för jag tänker mycket på miljön och sånt. Gillar djur och natur. Jag borde verkligen måna mer om det, sluta äta kött helt och bara handla ekologiskt. Kläder också. Närproducerat.
Var fan hittar man närproducerade kläder? Kanske räcker med maten.

Fast jag skulle kunna klä mig lite mer jordnära, stickat och lager på lager. Det känns i alla fall jävligt mycket Saltåkvarn. Måste struktutera upp min garderob. Som jag inte har. Några urtvättade linnen i en trådback gör ingen till Carrie Bradshaw.

Fast då är man å andra sidan jävligt långt från Saltåkvarn....

fredag 26 september 2008

Bättre förr

I nästan tio år prenumererade jag på DN. Det var härliga tider, i alla fall de första åren.
Jag gillade att den landade med en duns full av dignitet på hallmattan varje natt. Jag njöt av att veckla ut den i sitt enorma format och täcka både koppen, osten och ungarnas ratade mackor vid frukostbordet.
Men höjdpunkterna var ändå helgbilagorna och kryssen; jag kunde klura på vågrätt svar i över en vecka tills nästa korsord tog vid.

Sen hände det tråkigheter slag i slag.
Sidorna blev små yttepyttiga och därmed alldeles för lika slask-och-tratt-tidningarna som jag inte vill ta i med tång ("Kvällstidningar" som det alldeles för poetiskt kallas). På stan-bilagan blev så fånigt smal och ungdomlig att det kändes som om ansvarig utgivare var Björkhagens Högstadieskola.

Måttet rågades när det dessutom började ringa hem försäljare ett par gånger i månaden och erbjuda mig att prenumerera på Dagens Nyheter; var jag månne intresserad?
Att inte ens orka bemöda sig att hålla koll på sina prenumeranter sen flera år, kändes som ett otroligt ointresse för läsarna!
Någonstans där skiljdes mina och DN:s vägar åt.

Fast ibland tjatar jag till mig ett gammalt läst nummer från gårdagen av någon granne, bara för att kunna slöbläddra lite vid lunchbordet när spädisen sover.
Då känns det som att träffa en gammal bekant från förr. Men vi umgås inte längre -det har runnit för mycket vatten under broarna.
Lite avmätt kollar vi in varandra, känner av läget, väger lite för och emot. Sen skiljs vi igen, och vet båda att det här är den enda relation vi kan ha till varandra.

onsdag 24 september 2008

zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Helt ärligt; inte f-n är det rimligt att vilja äta lunch när andra går till dagis?
Jag menar att man hunnit bli så hungrig klockan kvart i åtta att kroppen tycker det är dags för något lite mer lagat.
Det hände mig idag, och det var inte trevligt.
Man kanske förstår _ungefär_ hur tidigt en stackars sate måste ha gått upp då, men jag kan härmed upplysa er om den exakta siffran: kvart i nollsex.

(Fast innan hade samma människa, dvs jag, legat vaken och ammat sig igenom vargatimmarna enda sen klockan tre. Två utsugna taxlappar och en hungrig spädis är en mycket dålig kombination för en sovmorgon)

Därför erbjuder jag nu:
Bortbytes: Spädis, söt men hungrig och kräkig bytes mot modern boksamling alternativt pezgubbar.

måndag 22 september 2008

Förr i tiden

Jag hade en period i livet som jag inte är speciellt stolt över.
Det är tio-åtta år sedan men följer mig fortfarande som en skugga.

Varannan vecka bodde mina äldsta barn hos sin pappa.
Den veckan var jag utan familj, fast punkt, utan fokus.

Krogen blev mitt hem -mitt kök, vardagsrum, sovrum.
Det var enda stället jag kunde andas utan att kvävas.

Jag ville tro att jag hade roligt.
Jag ville tro att jag hörde ihop och hemma någonstans.

Smink, sprit, snusk och så jävla dekadent att jag ville skrika.
Men istället garvade jag -garvade, garvade, garvade för att skriket fastnat i halsen.

Veckan med barnen var allt, fick mig jordad, landad, fylld.
Nästa sju dagar slet mig sönder och samman, spottade ut mig i små bitar.

I branschen jag då arbetade var botten toppen och något alla drogs till.
Svek, slarv, smuts och skratt ihopsmetade till en massa som höll på att dräpa mig.

Det är länge sen jag lämnade det bakom mig utan större ärr än en bitter eftersmak.
Kanske är det därför jag idag är så orimligt lycklig över att leva i en hel familj.

Jag räknas varje dag.
Och jag älskar att stanna hemma.

lördag 20 september 2008

Kungsholmen kl 01

Vänner från förr.
Fest och gamman.
Inte ska vi glömma varann igen?

torsdag 18 september 2008

Konsten att keep busy

Som en katt bland hermelinerna satt jag bland grannfruarna ikväll och fick lära mig hur man färgmatchar barnens kläder (som man förväntades köpa av den inbjudna försäljaren).

Det var trevligt.
Men mycket märkligt.
Finns det verkligen människor som vill ha stöd i att FÄRGMATCHA barnkläder?
Jag bara undrar.

En annan gång fick jag lära mig hur man kunde hälla över olika livsmedel från sina förpackningar till små färgglada plastbyttor som man beställde av demonstratrisen.
De var dyra.

onsdag 17 september 2008

Tröttsamt

Hört från soffan:

-Jaha! Fan också!
-Vad?
-Nu är klockan elva och jag skulle ju lägga mig tidigt ikväll hade jag bestämt.
-Jamen, elva är väl ganska tidigt om man är vuxen?
-Jag orkar inte med dina resonemang och nu är det ändå redan för sent för mig att gå och sova.
-Mm. Men skit i att lägga dig då så kommer du ju i alla fall gå upp tidigt.

Hycklare

På Konsums papperskassar står att läsa:

"Genom att du valde
ekologiskt förra året
fick 12 800 kor, grisar
och lamm leva ett
naturligare liv.

Det tackar de för."

Jag vet inte vad ni tycker, men är det inte lite magstarkt att hävda att de där djuren faktiskt är tacksamma för att de fått ha det lite mer "naturligt"?

Jag menar, vi har ju redan ätit upp dem.

32 på det 57:e

I natt satt jag uppe till tio över fyra och sydde på dotterns waldorfdocka.
Det känns som om det därmed är kört för mig nu; för evigt en kärring.
Amen.

En gång i tiden var jag rocker;
i mina svaga stunder vill jag inbilla mig att jag fortfarande är det.
Någon som ser ut att vara född i gympadojjor och skinnpaj.

(Bara det, att jag tror att det fortfarande heter 'skinnpaj' signalerar att jag inte har någon vidare koll.)

I slutet av oktober går en av de sista kvarlevorna från min epok i graven:
Hellacopters ger sin sista konsert nånsin.
Rockern i mig såg till att få biljetter till konserten, hurra!
Kärringen kontrade med att boka den töntigaste av gigen:
Söndag eftermiddag. Klockan tre.

Det jävligaste är att jag tycker det känns skönt att kunna åka hem medan det fortfarande är ljust.
Och få lite tid över till handarbete.
Så nu är det kört.
På riktigt.

söndag 14 september 2008

Gymkultur

Idag satt jag och väntade medan sonen var på sin gympa.
Det var jag och två ganska uttråkade pappor.
Den ena tog tillfället i akt att baktala sin fru.
Att bara så där, liksom på en höft, slänga lite skit på sin livskamrat.
Hon som stod med hörlurar på ett löpband fem meter därifrån.

Jag önskar jag visat lite civilkurage.
Jag önskar jag stått upp för ett ideal.
Jag önskar jag vågat markera att den enda "kärringen" i det där rummet var han själv;
den jävla infantila apan till man.

Det gjorde jag inte.
Jag knöt näven i fickan och svalde mitt förtret.

Sen gick jag hem och bloggade.
Fy fan vad patetiskt!

Budgivning del3

Låt mig sammanfatta det hela så här:
Nej.

Det blev inget hus.
Och det är ok.
Alla vänner och släktingar har peppat.

(Listar här de mest återkommande kommentarerna:
"Det kommer fler hus"
"Då var det inte meningen"
"Ni sitter ju inte i båten"
"Huspriserna ska faktiskt sjunka ännu mer nu")

Tack alla för tummar och tröst.
Vi har redan börjat titta på nya (omöjliga?) hus.
Trägen vinner.

torsdag 11 september 2008

Budgivning del2

Budgivningen from hell har fortsatt idag.
Budgivare 3, 4, 5 och sex är ute ur bilden.
Tvåan dök upp igen som nån jäkla gubben-i-lådan när vi glömt att han fanns.
Jag vet inte hur länge till jag pallar hålla på, det känns som jag lever i en stor bakfylla.
Alla röster är förvrängda, alla intryck förstärkta, alla ljud smärtsamma.
Fy fan! Detta kommer att bli min död!

(Men jag har övertalat sambon att gå på skolmötet ikväll; Gäddan - Sambon 1-0)

onsdag 10 september 2008

Hjältar

Ibland känner jag ett styng av tacksamhet i kroppen.
Det är då som hjärtat är stort och själen öm.
Kanske borde jag syfta på barnen, relationen och min goda hälsa.
Men oftast är jag mest tacksam över annat.
En liten kärleksförklaring kommer här, till dem som kämpar för mig i det fördolda:

-Tack kära sopåkare för att ni oförtrutet tar hand om min skit.
För att ni troget varje vecka hämtar bajsblöjor, glasspinnar, ostskalkar och sillrens.
Tack för att det enda jag behöver bekymra mig om, är att få skräpet i tunnan.
Resten fixar ni.
TACK!

Budgivning

De senaste dagarnas blog-torka beror på en sak:
HUSKÖP!
Eller drömmen om ett, ska jag kanske tillägga.
Just nu är det min enda fungerande tanke;
buda, buda, buda, buda....
I denna minut leder vi, men hur länge till?
Jag lovar återkomma med uppdatering.

Och snälla -håll en tumme för oss.

måndag 8 september 2008

Världens lön

Under flera år levde jag som vegetarian.

Det är fortfarande ingen som tackat mig för det.

lördag 6 september 2008

Älskade lilla stora F

I torsdags lärde sig 4åringen att läsa.
Äntligen, efter att ha ljudat och uppgivet suckat i ett års tid.
Hans första ord blev "JÄST".

Enligt nyheterna var världen densamma som dagen innan,
men för oss runt bordet hade det skett ett mirakel.

Tiden går

Man vet att barnen blivit stora när:

1. Man hör sig själv fråga om man får låna deras stövlar till hundpromenaden.

2. De inte längre ger dig teckningar i födelsedagspresent.

3. Någon som inte är du själv eller din sambo, har tömt diskmaskinen på eget bevåg.

4. De inte håller koll på när klockan är 18.00

5. Du aldrig träffar din partner ensam längre, inte ens klockan elva på kvällen i soffan.

torsdag 4 september 2008

Föräldramöte

Ikväll har jag varit på föräldramöte.
Det gick så där.
När frågan om representanter till arbetslagsrådet dök upp brakade allt.
Tolv andra föräldrar skruvade besvärat på sig.
Sekunden efter såg jag mig själv som i en dröm räcka upp handen och med hög, klar stämma säga:
-Jag ställer gärna upp om det går bra. Det verkar intressant!

Imorgon måste jag tvinga sambon att ringa och avsäga mig uppdraget.
Han får förklara att jag lider av Touretts syndrom och att min anmälan måste ogillas.

Gubbjäveln

Idag har jag fått svart på vitt att jag lever ihop med en pensionär.
Vem skulle annars (ur min generation) säga:

1. En sak åt gången!

2. Var sak på sin plats!

...och sen dessutom drista sig till ett: -Inga leksaker vid bordet!
(Och det var _efter_ att vi ätit klart!)

Antingen har sambon över en natt mentalt blivit 40år äldre och därmed en gnällspik,
eller så är han bara personlighetsrubbad av stressen från att vänta på en budgivning.
(Som ska starta på måndag, och ja! Vi har ett lånelöfte som kan ta oss en bit, men turen måste nog också vara på vår sida)

Apropå pensionärer så har det nya seniorboendet vid tunnelbanan nu slagit upp sina portar.
Där välkomnar man boende som är över 50år.
Tänk vad många spännande tanter och gubbar det finns nu för tiden; Uggla, Madonna och kompisenskompis som i alla fall snart är där (Åldersmässigt, för rumsmässigt hänger han fortfarande i baren på Berns).

Undrar varför kriterierna för att bo på ett "hem" är just åldern.
Jag känner bra många struttar och kärringar som bara är en bit över trettio.
De hade nog gjort sig bra i en lite lugnare miljö, serverade brunsås och liggsårsvänliga madrasser....

tisdag 2 september 2008

Swahnar och isbjörnar

Idag har jag en sorgklump i magen.
Den dök upp redan i morse men har vuxit till sig under dagen.
Jag tänker på att Lennart Swahn är död och att Nordpolen nu är en ö.
Allt det läser jag i tidningen och känner mig ännu mer nedstämd.

"No man is an island, no man is an island"
Det snurrar i mitt vemodiga huvud.
Jag fäller en tår över allts hopplösa förgänglighet.

Stackars Lennart Swahn och På minuten.
Stackars Nordpolen och miljön.

(Kan man få en 30årskris fast man ska fylla 32?)

måndag 1 september 2008

Bilar är mjuka

Jag läser en något upprörd reklam från ett försäkringsbolag.
De säger att barn ofta är sämre försäkrade än folks bilar.
Jag vet inte om det är överraskande fakta.
Det ligger i linje med vad man får höra av omgivningen som nygravid:
-Vi är med barn.
-Grattis, då måste ni köpa ny bil!