Evighetsprojekt nr2

Idag jobbar jag hemma.
Det går inte bra!
Mitt mobilabonnemang är av olika anledningar dött och utan det kommer jag inte åt koden som jag behöver för att logga in på min jobb-mail så jag kan skicka iväg alla uppgifter jag slitit med åt vår inslagsproducent etc.
Suck.

Uppgivet börjar jag av någon anledning lite förstrött peta gud-vet-vad ur plankspringorna på furutiljorna i vårt plankgolv istället.
Under de senaste 72 åren har det ostört grott till sig av onämnbara härligheter: strumpludd, skurvatten, katthår, brödsmulor och blittan-blaj, förseglat med ett par stenhårda lager lack.
Men nu jävlar ska det väckas ur sin törnrosa-sömn;
jag stegar beslutsamt ut i köket efter det tunga artilleriet -fonduepinnarna!

Så kommer det sig att jag ägnar en timme på knä med att lirka upp smuliga korvar golv-skit och det känns väldigt bra -företagsamt på något sätt.
Ända tills jag lyfter blicken och inser att jag har 65 kvadrat till att pilla rent vilket lär ta mig ungefär en arbetsvecka.
Minst.

Hjärtans käraste hjältar!

Svensk barnomsorg.
Jag älskar den.
Varje dag när jag kommer för att lämna mina små telningar och möts av öppna famnar, glada leenden, varma ord och framdukad frukost är jag så tacksam att jag nästan rodnar!

Tack fantastiska människor för att Ni finns där att busa, trösta, vägleda, inspirera, pyssla och lära.
Tack för att Ni i ur och skur tar med snorungarna ut i friska luften, för att ni oförtrutet bygger vidare på snökojor, sandslott, trolldegshus och legotorn oavsett väderkaos.
Tack för att Ni lyssnar, svarar och vidarutvecklar mina barns tankar, funderingar och ideér.
Tack för att Ni utan irritation knölar på och av overaller, pyttesockor, vantar och löskragar i en outsinlig räcka vardagar.
Tack för att Ni letar upp borttappade gosedjur, förkomna strumpor och förväxlade gallonbyxor.

TACK alla dagistanter, pedagoger, förskollärare, vikarier, barnskötare och fröknar:

Utan Er hade världen gått under, Ni är ovärderliga!

Inställt p g a kaos

(tomt)

Bibbeli-bubbel med 4an

Jag och Fina Fyran har ett evighets-projekt som vi kämpar med på kvällar och helger;
vi ska öppna ett bibliotek!
Först ska vi skriva alla böcker och sen ska vi göra laminerade lånekort till övriga familjemedlemmar.
Vi planerar och drömmer om hur det ska gå till när vi är klara, vilka som ska komma och låna och vilka böcker vi ska rekommendera.

Än så länge har vi bara hunnit göra en färdig bok -men vilken bok!
Fina Fyran fotograferade dinosaurier på en utställning vi var på i höstas, vi skrev ut bilderna i datorn och limmade fast dem i en bok som vi häftade ihop.
Fyran dikterade och jag skrev.
Det blev riktigt bra faktiskt.
Till sist illustrerade han omslaget och så mallade vi oss över resultatet.

Nu är vi inne på vår andra bok, "Monsterboken".
Där kan man läsa allt om olika odjur som Fyran hittat på, ritat och så har vi turats om att plita ner alla fakta som han rabblar.
Han är rätt bra på att skriva, men framför allt är han mästerlig på att fundera ut nya vidunder att ha med i boken.

Han är världens underbaraste lilla bokmal!

Kunde inte sagt det bättre själv:

Inlindad ytlighet på högsta nivå = denna blogg. Synd, för den var bra förut, nu är det bara ett enda långt hyllande till att på bästa sätt dölja hur otrologt impad du är av mediavärlden och allt runt omkring, ditt utseende och din mans framgångar. Ja, jag menar det.

(Kommentar från "Anonym" till lördagens inlägg)

Minus 25 fucking grader

Idag rådde undantagstillstånd i förorten.
Tårarna som rann i motvinden frös mellan ögonfransarna när jag skyndade till tbanan.
Som inte gick.
Stationen var igenbommad med ett prassligt plastband som någon dragit framför spärrarna så man verkligen skulle förstå att det var stängt.
Tvärstängt.

Det råder undantagstillstånd i Stockholm och jag har nog aldrig förr önskat mig ett körkort så mycket som denna vinter.

Godnatt Herr P

Ikväll somnade Herr Piano på soffan redan 20.15
Det var synd.

För nu missade han både schlager-skrällen och möjligheten att hindra mig från att okynnes shoppa Sonya Ryikel-kläder på nätet.

Älskade projekt!

Jobb.
Jag är tillbaka i stolen efter vattkoppshelvetet och julfirande.

Folk kan säga vad de vill om mediaträsket but i love it!

Och när jag kom tillbaka till kontoret så lyste himlen som guld ovanför Kaknästornet, fåglarna flög i loopar och det fanns en plogad väg som ledde mig om inte rakt till himlen så i alla fall fram till entrén.

Jag tog hissen upp.

Och var hemma.

Årets medlem:

Visste ni att snickaren Willy i Let's Dance utsetts till "Årets ansikte utåt" av Svenska Progeria Föreningen?

Trosbekännelse

Igår köpte jag underkläder för kontots sista klämtande ören.

Det kan låta som en ålderskris alternativt otrohetsaffär men är nog mer en kombination av dem båda.
Eftersom jag blivit en gammal värk-kärring går jag nämligen hos sjukgymnast för att få bukt med ryggen;
och där kommer väl den andra biten in -min sjukgymnast är en gåva till kvinnorna!

Eller åt singel-kvinnorna ska jag kanske skynda att tillägga så inte någon missförstår mig.
För aldrig att jag ens skulle snudda vid tanken att låta honom göra något annat än knåda mina onda muskler och bräcka stenhårda kotor.
En gång i veckan brottas vi på en brits på Schelegatan och det har gett resultat, min rygg är som ny!

Eftersom jag är gift med en man som har fler nyanser på sina fillingar än alla missfärgningar i världen, är jag inte så känslig med hur mina egna kalsipper sett ut.
Fast när man ska visa sig utan förlåtande jeans utanpå tros-liken så kände iallaffall jag ett behov av att se över underklädeslådans innehåll...

Att köpa benkläder helt utan någon laddning eller signaler visade sig dock vara betydligt svårare än man kan tro.
Allt smalt, silkigt, pyntat och färgglatt gick liksom bort vilket gjorde att jag fick finkamma hela köpcentrats damavdelningar innan jag hittade något totalt intetsägande.

Så längst ner i lådan ligger nu mina offentlig-kalsipper: nya bastanta, anständigt bomullsvävda med diskret spetskant.
Hela och rena, utan missfärgningar och trasig karutscha: check!
Porriga: nej tack!

Nu ska här knäckas champange!

Söderbergs Take: Väntan är över - nu börjar förhandlingen

NU HAR DET KOMMIT!!!!!!!!!!!!!!

Glöm inte var ni läste det först!

Gäddan på nya höjder!

Så har jag då åkt Stans nya begivenhet vad gäller turistattraktioner; Bollen!
Eller nu minns jag inte riktigt vad det hette, men det hela går ut på att man åker i en glasbubbla utanpå en plåtbubbla (Globen).

Med tanke på hur flashit man marknadsfört det hela, typ "The Stockholm New Super Sky View Panorama Balls" är det inte utan att jag blev lite besviken.
Själva inramningen var flådig med uniformerade guider som pratade om "avgång" och "resa" vilket väckte vissa förhoppningar hos mig, men till syvende och sist lämnades en del att önska.

Till att börja med visades en introduktionsfilm i ett angränsade rum vilket piskade upp mina och Apans förväntningar rejält.
När dessutom guiden före ombordstigning utbrast: "Nu öppnar sig taket för landning..." höll vi på att kissa på oss av upphetsning, vilket borde båda gott.

Tyvärr kan man sammanfatta det hela med att Bollarna hade flygets nackdelar men saknade fördelarna;
säkerhetskontroll där man blev muddrad på sina väskor och inte fick ta med sig något ätbart innebar tyvärr inte att man fick tillgång till tax-free och plastad mini-mat.
Vad man såg?
Tja, bäst minns jag Högdalstippen och Kaknästornet.
Kanske gör sig denna Boll bäst på sommaren när inte hela bebyggelsen utgörs av en svartvit snömoddig smet utan skiljs åt av gräsmattor, vatten, träd och vägar?

Ett tips till dem som har hand om Bollen är att skip the crap, sänk priset och sluta sälja in det hela som årets Måste Ses.
För det är det inte.

Ett tips till alla andra från Apan är att knalla upp för Hammarbybacken istället, varifrån man ser minst lika långt.

Självplågare

Söderbergs Take: Morgonstund har guld i mun

Och för att straffa mig själv ännu lite mer, spelar jag detta på repeat.
Man ska fan inte ha det för bra!

Wake up-call

Just som jag sitter här i min varma medelklassvilla och funderar på hur trist det är att vi inte kan köpa de där trådlösa högtalarna som släktingarna i Södra Ängby har, dimper det ner ett brev i lilla lådan:

Det är från vårt 5-åriga fadderbarn Sunita i Indien.
Vi betalar 200 spänn i månaden så hon och hennes familj får mat, sjukvård, utbildning och möjlighet till självförsörjning.
När det är jul eler födelsedag kan man skicka lite extra pengar, men bara en standard summa på 14.68 dollar.

I brevet tackar Sunitas pappa för de 120 kronorna och berättar att för dem köpte familjen "ytterrock, skor och godis till Sunita, byxor, skjorta och skor åt hennes lillebror. För pengarna som fanns kvar köpte familjen ris, olja, salt och torkade bönor."

Imorgon får vi

reda på om det blir nästintill peronlig konkurs för hela slanten,
eller om vi kommer kunna bygga ut husjävlet och slippa bo på 65kvm resten av livet.

Det ska bli skoj!

Sjukstuga 2

Idag är Lilla Arg och jag hemma för tredje dagen; hon har feber.
De två andra ligisterna i Småligan är på dagis och härjar,
Lilla Arg och jag skrotar runt och följer minsta motståndets lag.

Vi går i pyjamas tills långt efter klockan slagit lunch. Slappar i soffan under filtar och fårskinn.
Inte en enda gång slår mig tanken att göra något föredömligt pedagogiskt som knåda ihop en trolldeg eller plocka fram färgpennorna.

Det är fri tillgång på nappar och barnkanalen, vi äter popcorn framför tvn, jag bläddrar i gamla tidingar och struntar i att torka upp Samoa Yoggin från frukostbordet.
Till lunch kokar vi korv och äter inte pyttigaste lilla grönsak om inte ketchupen räknas.

Det är slappt.
Och skönt.

En era i graven.

Idag har jag sålt vår vagn.
En av dem -favoriten.
Det funkar inte att ha 5500 spänn ståendes som ingen använder mer än mamman som provrullar den lite drömskt då och då i tvättstugan.

Så nu ska nya syskon åka i den.
En annan spädis ska ligga i liften och en förälder som inte är jag ska smörja kullager och baxa in den i bagageluckan.
Det känns skönt, men vemodigt.

Bye bye Liten Späds bebistid; hello småbarnstillvaro.

GRRRRRR!

Jag orkar inte med mer snö.
Och ändå vräker det ner!
Finns det ingen jävla måtta?!!!!

Saker som förvånar mig 1:

Är det inte väldigt förvånande att det finns människor i min generation som på fullaste allvar upprörs av vuxna som går med mössa inomhus ibland?

Det känns lika dammigt som förr i tiden då byxor på kvinnor var kontroversiellt eller när jeans enbart var arbetskläder.

Min goda vän E har dessutom ett ord för fenomenet: innemössa.
Något att slänga in i Ordlistan i nästa utgåva!

(I förra veckan var jag på föräldramöte.
Eftersom det var ett väldigt inofficiellt möte med bara tio personer närvarande, och eftersom det var bland kollegor på mitt gamla jobb och kanske mest av allt; eftersom jag inte tvättat håret sen Dackefejden, behöll jag toppluvan på vilket väckte viss uppståndelse.)


(Men Fina Fyran ger tummen upp; jag har närt en innemösse-bärare vid min stolta barm!)

Wicked wild wild west

(Jag körde lite sköna west coast-moves, det gick så där)

I lördags var jag på 40årsbaluns med Westerntema.
Det började bra med att jag en månad i förväg funderade över vilken härlig utstyrsel jag skulle fixa, och slutade mindre bra med att jag slet åt mig en vaxdukshatt på Buttericks två timmar före festen skulle börja.

Eller, ja alltså före då jag trodde festen skulle börja.
För när cowgirlen och pokerhajen (Herr Piano hade tagit på väst och rakat sig ett bockskägg som maskeradkostym -det var faktiskt mot alla odds sämre än jag) äntligen hittade den där lokalen mitt ute i tassebygden en halvtimme sena, ja då visade det sig att jag tagit fel på tiden och vi i själva verket var en och en halv timme sena!

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns både bra och dåliga saker med att komma sent till cowboysarfester:

Dåligt: Man får skämmas och missar fördrinken.
Bra: Man missar kvällens överraskning: linedance-kursen.

(Och nej, det är inte Herr P på bilden)

Fina Fyrans mycket slående mamma-porträtt:

(Lägg märke till den hysteriska blicken och vidöppna gapet där gom-seglet hänger och dallrar)