I somras när vi var på stranden hela gänget
-trettonåringarna, sonen, lillasystern, spädisen, sambon och jag, hände detta.
Jag hade precis börjat leva som 6-barnsmor och inte riktigt hunnit vänja mig vid mängden.
Vid sidan om oss (Som packat upp tre påslakan för att få plats, och därmed tagit en ganska stor procentuell del av stranden i anspråk)
kamperade två kvinnor med 10-12 barn i varierande skolåldrar.
Jag funderade över det när jag satt där i solstolen och ammade;
"här sitter jag med min stora familj vid sidan om några andra som också har många barn"
Helt plötsigt kändes det inte så konstigt längre, klart man kan ha sex, sju ungar utan att vara vare sig kocko eller religiös. Det kan vara snarare vara lite alternativ-bohem-härligt i storstadsdjungeln -en dryg näve kids och rock n roll.
Livet kändes bra, solen värmde och jag kände sån samhörighet med mina grann-systrar som också valt att leva familjelivet big.
...ända tills de packar ihop och det visar sig att det inte alls handlar om två stora familjer utan ett fritids.
RIDÅ!