Sommaren i vitögat:

Kvällens jogg

Efter grymt jobbig backträning öppnade sig himmelriket och jag kunde se ut över hela Ful-Söder som badade i soldis nedanför mina jogging-dojjor.

Det var magiskt vackert, och jag var så jävla worth it!

(Jag vet att det är vansinnigt lökigt att ta foton på sig själv där man låtsas som att någon annan plåtat. Men det är en majjig bild tycker jag!)

Celebert besök

Idag kom mina favorit-gudbarn på besök!
Jag fick sniffa på en bebis vilket var härligt och sen lämna bort henne när famnen tröttnade, vilket var minst lika härligt.

Fina Fyran har nu bestämt att han vill ha en lillebror som ska heta Hasse.
Om det inte går vill han ha en dansmus som heter Hasse.
Om inte det heller går vill han själv bli kallad för Hasse i skolan där ingen känner honom från förr.

Arma barn!

Dagar som den här

Det finns tillfällen när det är lika underbart att vara förälder som jag föreställer mig.

Dagens frukost i morgonsolen med nyvaken Späd medan resten av huset fortfarande sover,
hör till de stunder jag kommer gömma långt in i mitt mamma-hjärta...

Superhjälten i mig

När jag springer mina mil ikläder jag mig svarta tajta kläder, hörlurar, gps i band på överarmen och ett batteri med vattenflaskor i bälte på ryggen.
Det ser faktiskt skittufft ut tycker jag själv!
(Och nej, jag frågar ingen annan om deras åsikt)
Inte utan känner jag mig som Laura Croft springandes genom uttjänta industriområden och överväxta soptippar.

Men när det verkligen gäller och kraften tryter då tänker jag bara lökiga saker som:
1. Run Forest, run!
2. Spring, spring som vinden!
3. Heja heja du kan ta dem, du kan göra rotmos av dem!
(eller min absolut bästa:)
4. Assabrassamandelmassa!

Vilket alltså styrker min tes om att jag må verka hård på utsidan men inuti är jag lika blödigt mjuk som en övermogen jordgubbe!

Resumé:

Ja det har ju varit lite tyst härinne, men sen i måndags och sex veckor framåt har jag semester så nu hoppas jag på skrivdåd från min sida!

Våren och försommaren förflöt i en takt där jag med nöd och näppe lyckades hålla näsan ovanför ytan -därav stiltjen på den här fronten.
Inte heller har jag lärt mig hur man direkt-bloggar från min iphone vilket jag hoppats så mycket på -DÅ hade det minsann blivit lite ös i gölen!

Sen sist har det sammanfattningsvis varit två bröllop, ett Vårrus, tre avslutningar och nästintill ett dödsfall där min morfar dog i ambulansen.
Turligt nog är han av segt virke och lever nu igen i godan ro tillsammans med mormor i Myllan. Så jag packar Lilla Arg och åker ner över en weekend om ett par veckor för att ses och låtsas som att det inte är sista gången i livet.
(Vi ska ju ner i augusti också: -Vi ses på stranden morfar!)

Och jag lever gott; huset ska äntligen bli stort om bara arkitekten skickar sista konstruktionspappret, springet går bra så jag har anmält mig både till Midnattsloppet och Halvmarathon. Liten Späd kan räkna till 5 fast hon har ju alltid varit ett geni och Stortjejerna fick så fina betyg att jag päser över av stolthet.

Herr Piano och jag har varit iväg på gallej med övernattning därtill och visst finns vi kvar inte bara som föräldrar utan som par -vi skrattar och fyller i och orerar i mun på varandra. Och för att avsluta det hela är min tatuering på underarmen snart klar och då är det en epok som går i graven för nu blir det inga fler.

Imorgon:
Bad.
Blogg.
Jogg.

NEJ.

Mindre härligt när de plockar varenda jävla pion i hela trädgården innan man hinner blinka!

JA.

Det är härligt när de små liven plockar buketter av vackert ogräs och förärar sin lilla mor.

Lilla Arg snackar vidare:

Lilla Arg är med i trädgården när jag kapar grenar.
Häcksaxen är för slö och jag låter så där som man gör när det är trögt.
Arg tittar storögt på mig och utbrister:

-Men mamma, varför morrar du?