Mitt bidrag till nyårssupén del 2:

Just som man trodde att det inte kunde bli värre fick Gäddjäveln potatisen på sitt to-do-bord.
Förlåt gäster.

Nyårslöften:

Nästa år ska jag bli en lite mer uppdaterad version av mig själv.
En Gäddan 2.0

Kort sagt ska jag satsa på att bli lite:
Smartare
Snabbare
Starkare
Snyggare
Snällare
Stoltare

Det görs inte i en handvändning.
Men det ska gå!

GOTT NYTT ÅR!!!

Mitt bidrag till nyårssupén:

En trist sak med att leva ihop med en mästerkock i ordets rätta bemärkelse, är att man blir så smärtsamt tydligt uppmärksam på sina egna tillkortakommanden inom matkonsten...

X-mas spirit!

Liten Späd hjälper mig i tvättstugan och utbrister plötsligt ilsket:

-Jag gillar inte Morran. Jag ska skjuta Morran!

(Jag kämpar för att hålla mig för skratt)
-Så får man väl inte säga!

(Liten Späd spänner sina intensiva blå i mig)
-Men då hämtar jag ett svärd!

-Vad ska du göra med svärdet då? undrar jag.

-Jag ska skjuta Morran!

På korta ben

Om vintern vore över
mörkret förmått klinga ut
då fick jag den tid jag behöver
att läka såren till slut.

Jag släpper dig ur famnen nu
alldeles lätt och fågelfri
fastän det alltid varit du
kan det aldrig bli vi.

Vem vågar välja det onåbara
ett liv som aldrig fanns
en dröm som endast fick vara
verklig någon annanstans.

Nytt jobb!

Idag har jag tackat ja till ett annat projekt, börjar på måndag.
Det känns spännande och samtidigt lite farligt att prova sina vingar; jag har bara jobbat på ett och samma bolag sen jag inledde min nya yrkesbana för 1 1/2 år sen.
Men med nytt år och nya planer hoppas jag att även ett nytt jobb gör sig fint i tillvaron.
Bra start på året!

Ok, låt oss "Prata om det"

Midsommarafton innan min tolfte födelsedag kom det sig att jag var ensam med min bästa kompis pappa. Han höll fast mig i sitt knä i deras förråd och utanför föll ett klassiskt duggregn.
Därinne bland myrmedel och trädgårdsredskap trevade hans klumpiga fingrar bort det sista av min barndom, den sista smulan av blåögd tillit hos en flicka som inte ens fått sin första mens. Jag minns känslan och lukten av hans läppar som pressades mot min hals, fukten som stod ur hans strupe luktade öl och jag var så rädd att det svartnade för ögonen. Mitt hjärta bultade och bankade så hårt att det höll på att spränga bröstkorgen, men det kände inte mannen som raspade runt med sina smutsiga labbar där det ömmade som allra mest.
Jag försökta hålla emot, i ett enfaldigt försök att stoppa vad som höll på att ske.
-Nej, nej... viskade jag och knep ihop ögonlocken.
-Jag vet att du vill, flämtade han och tvingade händerna ner innanför mina shorts.

Det slutade där.
Min storebror kom gåendes på gatan och ropade på mig, maten stod klar i trädgården hemma. Som genom ett trollslag var jag lös och sprang mot dörren, grusgången krasade under mina fötter som trummande tog mig bort, till säkerheten.

Min farmor var på besök.
Jag minns att jag bad att få gå på toaletten före vi satte oss till bords.
Sen firade jag den första av alla andra midsomrar jag kommit att hata.

Nu när dagis har jul-stängt...

...använder jag babygungorna i parken som alternativ barnomsorg.
Samma upplägg; lämna på morgonen -hämta på kvällen.
Toppen.
Lite vuxentid måste man väl för helsike unna sig?

Vinkelvolt:

Ok, det är svårt att toppa gårdagens brygga, men jag lyckades i alla fall impa på hunden....
Idag firar vi julafton.
Gött mos, folks!

Dan före dopparedan

Recept för lyckat pyssel:

Fuck the tomteluva.
Here comes The Hat!

(Ja, vi firar Stora Julafton den 26:e)

Dagens löften:

Nästa år ska jag bli lite mer härlig och göra följande saker:
1. Ta löpningen till nya höjder
2. Rycka upp mig

Det känns som en mycket bra plan!

GOD JUL!!!

Ja, eftersom jag lyckades bli av med min nya vinterjacka innehållandes iphonen på julfesten förra veckan, håller fotot ovan den typ av kvalité man kan förvänta sig från en stand-in-mobil i väntan på försäkringspengar.

Men det blev en liten jul, och det blev kul.
Från oss alla, till er alla:
Gladerliger Jul!

The bottom is nådd.

Idag dog vår katt.
Mitt allra mest älskade husdjur.
Som en spännande kulmen på en uber-vidrig höst.

Kanske är det dags att lägga ner den här depp-bloggen nu?
Å andra sidan kan det ju inte bli värre.

Tack för läxan, gud-jävel!

Fyran snackar:

-Mamma, har morfar tagit slumpen?

(Vilket visade sig betyda: -Mamma, har morfar gjort lumpen?)

Det lilla livet

Ibland kommer det sig att jag funderar över hur livet vore utan barn. Det är så klart svårt att sia om eftersom jag aldrigt upplevt den tillvaron; jag var ett barn som fick barn och så var det med det.
Jag har alltid levt med halvätna plättar i fönsterkarmen, nappar i handväskan och konstverk på väggarna. Och då menar jag inte den inramade varianten...

Utan barn skulle jag nog inte ha litervis med handsprit hemma, det hade räckt med en tvättkorg och jag skulle inte behöva knöla med tre uppsättningar ytterkläder varje morgon utöver mina egna. Jag skulle kunna strunta i att sätta undan viktiga, ömtåliga saker för risken att någon skulle måla golvet med nagellack eller starta en tändstickseldsvåda vore tämligen liten.

På senare tid har jag förstått att många vuxna tycker det är läskigt att ens föreställa sig hur det vore att leva med sex barn. Själv känner jag tvärt om. För vad skulle jag gjort med all tid?
Var skulle jag kanalisera all kärlek, omtanke och engagemang?
På jobbet? Gymmet? I någon affär?

Att leva med barn är att ha tillgång till två världar, att aldrig behöva lämna leken, barnlitteraturen, sångerna och Pixar-filmerna bakom sig. Och när de små liven sen blivit lite lite äldre får man genom deras läxor en ny chans att lära sig andragradsekvationer och andravärldskrigets olika vändpunkter.

Det är ett gott liv!

Bäst just nu:

Jag har skaffat mig ett gymkort som ger mig tillträde till gummerat underlag i perfekt inställt löptempo var jag vill i stan. Glad i hågen har jag några gånger i veckan tågat dit och ställt mig på löpbandet för att ge kroppen vad den tål -och behöver.
Det går åt helsike.
Att stå på den där maskinen och nöta i en timme är outhärdligt! Jag förgås efter tjugo minuter, det är som att någon plockar strå för strå från min kalufs med planen att göra mig skallig; sofistikerad tortyr!!!

Så jag började springa ute på gatorna igen.
Och med flertalet löprundor i ryggen ackompanjerade av minusgrader, snöstorm och nordanvindar kan jag nu avslöja världens bäst bevarade hemlighet:
Att löpa utomhus på vintern är bättre än att lubba rundor på sommaren!
Det är som att få existera i ett helt nytt elemet, som att andas under vatten eller sväva genom luften!
I kläder som egentligen är för tunna att värma någon ens i april, ångar jag fram som ett stabilt lok. Bilarna kan sladda bäst de vill på oplogade vägar och svärande cyklister snigla sig fram i vägrenen -själv trampar jag mig spikrakt och snabbt framåt brevid och förbi.

Robyn smeker mig i öronen, vinden sliter i mössan.
Det är sann lycka!!!

Tacksamt ledsen

Först ska jag säga tack!
Tack alla vänliga själar som postat kommentarer, mailat, ringt och sms:st mig.
Tack för att ni visat hur många fenomenala vänner jag har, och hur många vänliga men okända själar det finns i den annars ganska gudsförgätna cybervärlden.
Det har stärkt mig enormt mycket att senaste tiden läsa era kloka och peppande ord. Aldrig dömande -alltid genomtänkta och ärliga.
Tack!

Sen ska jag säga förlåt.
Förlåt till alla er som jag varken svarat eller ringt upp. Förlåt att jag inte orkat berätta eller reflektera, sätta ord på vad som hänt eller hur det känts. Jag har nog bara behövt vara ifred med mina tankar, tagit en dag i taget. En sorg i stöten helt enkelt.
För att hålla ångan och näsan uppe, har jag förkovrat mig i jobbet, träningen och barnen. Inte planerat så mycket, inte spejat mot någon horisont.

Just nu är jag här, just nu är allt bra.
Det räcker fint.
Ingen ska dö!

Dag 9.

Idag funderar jag på om det eventuellt bara är så att jag blivit galen? Det kanske finns något fel på mig som en läkare kan diagnostisera och bota snabbt som tusan.
Vad har jag för problem egentligen, vad är det som är så jävla tungt?

Helg i Byn med soffan full av sköna ungar. Vi har ätit frukost i lite olika sittningar och grupperingar. Småbarnen och jag tog första vändan strax efter åtta, sen har osten hyvlats fram till nyss vid elvarycket av tonåringarna.
Vi läser tidningarna och småpratar över disken.

Jag borde bara vara så glad, glad, glad över all kärlek som strömmar in i mitt liv, över att det går bra och att jag får leva i just detta sammanhang, i detta nuet.
Jag försöker tänka så; att vad som än händer i mitt liv så är det här mitt gäng, min familj, min love-boost som finns runt mig.
Sex ofattbart fenomenala barn som är mina och som jag kan vräka hur mycket kärlek jag vill över. Det skänker mig lite ro.

Dag 8. Nej.

Nej.
Idag är det svajjigt igen.

Lördag och jag vankar runt som en osalig ande mellan hemmets olika "ta-tag-i-stationer": tvättmaskinen, återvinningskassen, diskmaskinen och de knöliga filtarna i soffan.
Pinao ska iväg på övernattningsevenemang i eftermiddag, jag ska ha mys med barnen.
Det kommer att bli toppen.

Men det är något som gnager i mitt bröst; en liten näbb som raspar i hjärtat. Jag vet inte var det är, men den gör sig påmind, pockar och pickar.
Jag sorterar i min låtlista inför gymbesöket. Plockar bort allt vemodigt, känsloladdat och tårdrypande, allt med igenkänningsfaktor, allt minnesproppat och finstämt.
Bort ryker Kent, Moneybrother, vissa Robynlåtar och hålen fyller jag med Imperial State Electric och Sweet.

Men vad fyller man pickpock-hålet i hjärtat med?

Dag 7. (Det går bra nu)

Idag var jag ensam på min redaktion; alla redaktörer, producenter, assar och projektledare var på annan ort för kvällens sändning. Det kändes nästan som att vara elva år och home alone!

Jag vek förmiddagen åt att sy ihop det sista till helgens event och maila ut schema till teamet.
Efter att ha avnjutit en gröt till lunch och två fulkaffe framför datorn, passade jag på att titta efter hur Kaviarkillen hade det i sin redigering.
Det är faktiskt helt sinnesjukt spännande med alla olika konstiga delar som det finns av tv-produktion!

Eftermiddagen var jag egentligen klar med mitt, men stannade på posten för att vakta telefonen om någon skulle höra av sig och behöva eventuell assistans.
Mellan de olika samtalen passade jag på att förkovra mig i bolagets olika program som jag inte hunnit titta på förut.

Det var en skön avslutning på veckan, and i was so f*cking worth it!!!!

Dag 5 (Onsdags-kul)

Igår gjorde Arkitekten och jag Söder.
Vi möttes på Slussen efter jobbet och flanerade gågatan uppför krönet.
Det var mycket folk i omlopp som fick kvällen att andas liv och skänkte puls till stan.

En öl blev två och vi hann prata om livet, drömmarna, kärleken och hans nya lägenhet ett stenkast bort. Det var härligt och okomplicerat, skrattet bubblade under ytan.
Som vanligt råkade vi i luven på varandra över någon diskussion, men det gick över fort.

Vi tog en fredscigg utanför. Vi tog två.
Lyfte blickarna mot skyn och blåste ringar medan tankarna fick flyga fritt.
Slöt cirkeln med delad kanel-whiskey i baren. (Gott!)

Det var en fin kväll.
Precis en sån jag behövde.

Dag 3

Ena stunden tänker jag att livet är svårt, nästan hopplöst.
Man vet liksom inte hur allt ska sluta och det tuggar mig på ett nästan outhärdligt sätt.
Kan man inte få en liten garanti, ett löfte, en skymt in i framtiden så man vet hur man ska spela sina kort?

Nästa stund tänker jag att det faktiskt inte behöver vara så komplicerat, att det bara är att hänga med och se var man landar. Bara man håller näsan över vattenytan kan strömmen föra en vart som helst och det är ok, för någon gång lär man ju spolas upp på torra land igen.
Det gäller kanske bara att fylla livet med glädje på något sätt under tiden, tills man kan se allt glasklart klokt.

Idag har jag varit glad på jobbet, för första gången på evigheter.
Och det var så galet skönt att få skratta igen!
På onsdag ska jag träffa min bästa Arkitekt och prata om hans nya lya och allt vatten som runnit sen sistens.

Det ska också bli härligt!

Dag 2

Hur mycket tårar finns det i en kropp?
Jag står i duschen och gråten rinner i floder nerför mitt bröst, blandar sig med det heta vattnet och virvlar ner i avloppet.
Det är jävligt ovärdigt att hulka i ensamhet, men jag vet inte vems axel jag ska snörvla mot.
Vissa saker i livet måste en människa bära ensam.
Sorg är fult och svårt, jag skulle behövt en manual.
Ett recept med lika säker utgång som en plåt muffins.

Jag smäller mig själv på låren; ta dig samman lilla mamman!!!!!
Stänger av vattnet och gnuggar mig hårt med rispig frotté över huden.
Medicinerar hålet i mitt hjärta med femtio situps på badrumsgolvet.
(Tänker göra femtio armhävningar för att kväva rastlösheten som sliter i min själ men orkar bara tjugoen.)

Det känns bättre.

Om någon ska dö så är det iallafall inte jag!

Låta den rätte komma in.

Ibland tänker jag att livet kanske ändå är som en cirkel;
att när man befinner sig i det djupaste helvetet är man också närmare himmelska höjder än någonsin förr.
Kanske är förlorandets svarta sorg granne med återupptäcktens mjukaste sötma.

Än vet jag inget om det.

Men med facit i hand kan jag kontstatera att det varit en höst som fått mig att känna väldigt mycket. Den har ruskat och skakat mig som en köttvante mellan två rufsiga vargakäftar från sida till sida. Och gudarna ska veta att jag lärt mig en hel del om livet och mig själv.

Det har varit KRIS mitt i villaidyllen.
Inte som i Kriminellas Revansch I Samhället utan KRIS som i Kärleken Rasar Ihop Supersnabbt.
KRIS som i skrik på familjerådgivningen och middagar under tystnad.
KRIS som i jobba sent och sova borta.
KRIS som i ditt jävla fel och far åt helvete.

Idag ligger lugnet som en trygg, varm filt över Enskedet. Nyvakna ögon ser ut över bygget på tomten och huset som varit vår dröm. Om man skulle montera lite skohyllor?
Jag plockar fram några sparade tapetrullar och funderar på att leta upp skruvdragaren ur snickarnas lådor.

Kanske är det dags att se om sitt hus...

Mar-drömmen

Jaha, inte utan att en viss vemodskänsla infinner sig, ska jag be att få avlägga mitt resultat från gårdagens Stockholm Halvmarathon.
För det är både sorgligt och roligt att jag är klar, mission completed.
Jag är svag för att ro projekt i land, att få knyta ihop påsen efter hårt slit tillhör det bästa i livet tycker jag.
Så med tanke på alla löprundor jag lagt bakom mig, alla backar jag plågat mig med, alla olika strategier jag satt mig in i, så borde jag se målgången som en lättnad.
-Det är över, and I did it!

Men det är tomt också, för nu måste jag sikta in mig på något nytt.
Det känns lite vilset och overkligt att inte har någon fast punkt att fästa blicken på, någon vision att se framför sig när det blåser snålt i löpspåret.
Kanske skulle man ta en riktig mara nästa gång?
Kanske skulle man åka utomlands och springa i New York eller London eller prova löparläger i Afrika?

Nu när jag tänker på det står alla dörrar öppna; det är inte heller så dåligt motivationsmässigt!

(Ja ok, jag sprang på 2.01 Det är bra. Jag hade bestämt mig för att vara supernöjd om jag klarade mig på 2.10 så då antar jag att jag är skitnöjd nu. Och ändå inte. Jag hade kunnat snabbare! Hade lätt som en plätt kunnat springa på under 2. Men nästa år -DÅ JÄKLAR!)

(PS: Stefan HOlm sprang samma lopp för två-tre år sen. På 2.05. Ridå)

Jobbet då?

Kaviarkillen har bytt projekt och är skitstressad.
Min favvoredaktör Lloyd har åkt på inspelning utomlands.
Bästa E njuter av välförtjänt men för mig outhärdligt lång semester vid Medelhavet.

Med andra ord är det sorgesamt på kontoret.

Dagens tips:

Idag fick jag en snilleblixt som jag bjuder er på:

Se fort som fasen till att lokalisera ämnet i de där små pesto-fröna som kan ge upphov till så kallad "pinje-mun"
(För er som missat det hela kan man kortfattat förklara det som en smak-förgiftning som håller i sig flera veckor och gör att allt man äter smakar äckligt.)

Alltså:
Patentera och sälj som bantningspreparat!

Kärlek nr2

Den 2/4 sprang jag mitt livs första löparrunda, vilket nästa vecka är 5 månader sen.
Aldrig kunde jag gissat att jag skulle bli hooked på springet, att det skulle bli mitt livs andra kärlek.
För det finns få saker som gör mig så glad, hel och lycklig som just att springa!
Folk tittar skeptiskt på mig när jag säger att jag varje dag känner en lycko-ilning utmed ryggraden när jag tänker på att jag ska få jogga. Snöra på mig skorna, stoppa in musiklurarna och lämna allt annat bakom mig. Strecha musklerna på lårens framsida och kolla snörena på skorna en sista gång innan jag trycker på Runkeepern och förlorar mig i steget.

Jag springer i solsken, jag springer i skogen. Från jobbet, utför backar, i motvind och fuktig nattluft. Det är som att jag inte kan få nog. Jag försöker springa varannan dag, ibland går det inte att få ihop och då blir det var tredje. Ofta springer jag 8-9km, ibland 1,5 mil och om jag har riktigt ont om tid så springer jag bara 6km. Har jag en stor lucka springer jag 2mil och det är då jag är som lyckligast.

Två mil av asfalt och stilla flås, pulsen dundrar i tinningarna, fötterna som pressas mot underlaget och skjuter hela kroppen framåt -vidare.
Tänk att jag kan det! Att min kropp utan att knota kan transportera mig vart jag vill, när jag vill. Det är ta mig tusan helt fantastiskt!

Fula fiskar

Jag gillar japansk mat. Låt mig förtydliga:
Jag älskar japansk mat.
När den är vällagad.

Det var den inte i Ringen idag där jag glatt och intet ont anande beställde in en sushi.
Besviken är mitt förnamn om man nu kan bli det över en snabblunch för 80 spänn.

För fram slängdes en ännu diskmaskinsvarm tallrik med risbylten, framhafsade under plastfolie av lortiga nävar som nyss fibblat med disktrasan.

Kanske kunde jag levt med min bacillskräck och ändå trugat i mig käket, kanske kunde jag tänkt på de hungriga barnen i Afrika och bara skärpt till mig.

Men med laxbitar stora som Goliats förhud och en räka så jävla skrämd att den verkade skitit på sig i serveringsögonblicket (med lång svart rand som resultat), så var det en omöjlighet.

Skämmes ta mig fan!
Bah!

Sweet 15

Natten var lång, sömnlös och orolig.
Vred mig bland knyckliga lakan och kastade huvudet av och an på kudden.
Olidligt!
Idag har jag ätit en mycket stadig frukost och djupandats till efterrätt.
Jag har gjort upp resrutt, ritat karta, skrivit listor i punktform.
Tar på mig foträta skor, extra mycket säkerhet under armarna och packar lätt men effektivt.
Till sist för jag över fyra tusen kronor från servicekontot.

Idag är dagen då allt kommer ske!
Idag är dagen då det inte går att förhala längre:
Stortjejerna fyller 15år imorgon och nu ska samtliga presenter inhandlas.

Jag ser mig i spegeln och fyller bröstkorgen med luft.
Tittar mig stint i ögonen:
-You can do it!!!!

Dagens mest spännande

Idag kom min tejp-bh på posten.

Jag tror inte det är någon försenad trettioårskris som fått mig att beställa den.
Nej, istället väljer jag att se det som resultaten av en obotlig nyfikenhet.

För kan det verkligen funka att tejpa upp taxlapparna?

Återkommer.
(Nä ni behöver inte rädas några bilder.)

Det onda med det goda

Det tråkiga är att min cykel är stulen.

Det sköna är att nu slipper jag leta efter den mer.

(Jag hade glömt var jag parkerat den och finkammat hela Enskedet i tron att jag blivit antingen senil eller tokig. Men nu har Stortjejerna hittat det uppbrutna låset vid tbanan där jag faktiskt misstänkte att jag ställt den från början)

Omsorgsfällan

Idag är jag bitter och arg. Och orolig.
Späd var inte bara jävlig på pin kiv igår utan det visade sig att hon hade feber.
Så jag jobbade hemma idag.
Funkar bra eftersom jag har mycket empatiska arbetskamrater, kompetenta ledare och inte minst fria arbetstider plus väl fungerande Iphone.

På fritids för att hämta Fyran efter första dagen, passade jag även på att lämna in hans schema för hösten. Jag förklarade att både min man och jag är frilansare med mycket varierande arbetstider, men att jag uppskattade dem till strax före åtta till ca halv sex. Skolans verksamhet stänger sex.

-Ja, men det är bra att tog i och satte längsta tiden med marginal! säger den lilla pedagogen snipigt. Då vet vi att även om Fyran går runt 16 i normala fall så kan det komma dagar då han stannar så sent som till femtiden.

Jag skruvade besvärat på mig men bestämde mig för att ta tjuren vid hornen direkt:
-Nja, det är snarare så att han kommer att vara här till efter fem varje dag, men att det ibland även blir till stängningsdags.

När jag tagit mig från fritids till nästa stopp dagis för att hämta Arg, hade den där frökens ord grävt ett stort oroligt hål i mig. Är det illa för barn att vara på fritids till halv sex? Är det ovanligt? Och kanske framför allt: Hur fan gör alla andra?

Om jag ska hämta på fritids 17.00 måste jag åka från mitt jobb 15.45 för att hinna. Från fritids till dagis tar det ca en kvart att gå med barn vilket innebär att jag kan hämta Arg och Späd 17.25 om jag räknar med att det får ta max 10min att hämta Fyran. Dagis stängen 17.30 så då får hämtningen där ta fem minuter.
Det är en omöjlighet!

Pratade med en dagistant som inte lugnade mig speciellt:
-Ja efter fyra är det ganska tomt här.
Hon passade även på att säga att det nog var svårt att göra karriär samtidigt som man har dagisbarn och att en del går ner i arbetstid eller anställer barnflickor.
Men va fan!
Ska man inte klara sig på den skattefinansierade barnomsorgen?
Är det inte tänkt att så länge det är öppet så är det ok för barn att vara där?
Eller är det liksom tillåtet fast inte önskvärt att ha barn på fritids/dagis när man jobbar?

Dessa frågor har jag sen ältat och ältat hela eftermiddagen.
Vad finns det för underliggande värdering i uttrycket göra karriär, för det kändes jävlig oskönt när det sas. Som att det var något jag valde att göra för att förverkliga mig själv.
Något egoistiskt och nästan fult.
Själv trodde jag att jag var en slitvarg som stretade på för att försörja familjen och visserligen älskade mitt jobb, men inte det fatum att det tar mig minst 2 timmar per dag att pendla dit och hem.

Men vad fan vet man.

Prisutdelning i gölen

Ja man måste väl få skryta och malla sig lite va?
Två av mina små projekt-bebisar är nämligen nominerade i olika kategorier i år.
Och nej det är inte min förtjänst, men jag är väldigt glad och stolt över att ha fått vara med på ett hörn av dessa uppmärksammade samarbeten!

Undrar vad man ska dra på sig för festlig utstyrsel på festen då?

Upprop!

Idag började Fina Fyran i skolan.
Det var fint uttänkt med inledande gemensam grillfest dit man bjudit samtliga föräldrar och syskon till alla elever.
Genom hela Byn tågade välpolerade barn hand i hand på väg dit med hulda vårdnadshavare hack-i-häl; utom mina som satt i en jordgrop på dagis och väntade på att någon (jag) skulle hämta dem.

Med andan i halsen och LPplattor i armhålan, stormade Fyran, Arg, Späd och jag in på skolgården och slukades snabbt av folkhavet som vaggandes köade åt sig korvar, drick-tetror och knyckliga servetter.
Jag vill minnas att jag hann utbyta ett par tre ord med en dagismorsa innan första telningen försvann; tre minuter utom synhåll, bland en folkmassa på tusen personer och senaste tidens pedofilarm i Söderort, värmde upp min hisp-nerv ordentligt.

Så ordentligt att när nästa unge försvann och var borta i 8 minuter hann jag både börja gråta och få en närmast psykisk härdsmälta innan en dagispappa hittade henne på basketplanen. Skrattandes.

Kvällens begivenhet avslutades i klassrummet med en vrålande Späd och ilsken Arg. Vi väntade på Fyran och vi väntade på att få all super viktig skol-information.
Men mest av allt väntade vi på att få gå hem.

Jag vill inte ha upprop en onsdagskväll klockan 18.30!
Jag vill inte krampaktigt tvingas hålla fast två skittrötta småsystrar medan jag leker god, engagerad mor!

(Men Fina Fyran var lyrisk och tyckte allt var toppen)

(Herr Piano satt fast i en filmstudio och gjorde reklam med ett svart robot-får)

Midnattslöpet in numbers:

Startnummer 12463
Namn Gäddan
Född 76
Klass K

Sluttid 56.28

Genomsnittsfart 5.38 min/km

Distans Totaltid Sträcktid Min/km
2,5 km 12.34 12.34 5.01 min/km
5 km 26.32 13.58 5.35 min/km
7,5 km 41.55 15.22 6.09 min/km

Höst!

Hallå ja.
Semestern är slut, tillbaks på jobbet.
Äntligen lite lugn och ro!
Känner mig en smula ringrostig, så jag värmer upp med ett pytte-inlägg.

Hejdå.

Fyrans rekord & fakta

Fina Fyran är en vetgirig jäkel som snappar upp det mesta i förbifarten.
Han gillar att sprida kunskapens ljus i de allra mörkaste vrår och förkunnar både det ena och andra för sina (ganska måttligt intresserade) systrar.

Men jag lyssnar gärna på hans teorier -hela livet är som ett äventyr när han berättar!
I hans sällskap får man nys om allt man inte visste, får se så mycket saker som man inte trodde fanns.
Här kommer en liten lista på vad jag fått visat för mig senste dagarna:

1. En vit igel som levde i vassen på Dalarö
2. En död mini-ål som var 15cm lång
3. En bajskorv som såg ut som "ett spjut"

(Med hänsyn tagen till er som läser detta, väljer jag endast att publicera bilder på nr2)

6-barnsfamiljen

Ibland slår det mig som en blixt från klar himmel:
Jisses vad många barn vi har i den här familjen!

Hundliv

De senaste dagarna har det varit så varmt att till och med familjens mexikanare deckat.

Lära sin (biologi-)läxa

Idag har jag av olika anledningar tänkt mycket på min högstadietid.
Vi hade en del hyfsat udda lärare.

Klassföreståndaren hette Christer och det gick rykten om att han ansade brösthåret med stålkam för att det skulle sticka upp i halslinningen.
Han hade ett väldigt speciellt utseende; som en neandertalare med bulligt kranium vid ögonbrynen och kraftiga käkar. Likheten underströks av att han var kort vilket såg lustigt ut eftersom armarna var lite längre än vanligt.

Anledningen till att jag minns att vi tyckte han såg ut som en neandertalare var att vi även hade en galen biologilärarinna. Hon undervisade allsköns tvivelaktigheter som att flickor inte skulle onanera för att då förstörde de sina slemhinnor, till att primitiva människoraser var friskare än oss moderna svenskar.

Jag kommer ihåg att jag tänkte på Christer då, att om han någon gång varit ledsen över att han såg lite annorlunda ut, så skulle det betala sig i längden när han skulle få leva ett längre och friskare liv än oss andra sönderavlade satar.

Tyvärr visade det sig att både biologilärarinnan och därmed indirekt jag själv haft fel;
Christer dog ung och övertygade mig för all framtid om att man aldrig kan kategorisera människor.

Fredagsmyyyys!!!

Ja nu är det oemotståndligt frestande att lägga upp mer film till när det står klart hur man gör't.

Så dagen till ära kommer här Späds Performance No2:

Nr1 på GäddTube:

Sommaren i vitögat:

Kvällens jogg

Efter grymt jobbig backträning öppnade sig himmelriket och jag kunde se ut över hela Ful-Söder som badade i soldis nedanför mina jogging-dojjor.

Det var magiskt vackert, och jag var så jävla worth it!

(Jag vet att det är vansinnigt lökigt att ta foton på sig själv där man låtsas som att någon annan plåtat. Men det är en majjig bild tycker jag!)

Celebert besök

Idag kom mina favorit-gudbarn på besök!
Jag fick sniffa på en bebis vilket var härligt och sen lämna bort henne när famnen tröttnade, vilket var minst lika härligt.

Fina Fyran har nu bestämt att han vill ha en lillebror som ska heta Hasse.
Om det inte går vill han ha en dansmus som heter Hasse.
Om inte det heller går vill han själv bli kallad för Hasse i skolan där ingen känner honom från förr.

Arma barn!

Dagar som den här

Det finns tillfällen när det är lika underbart att vara förälder som jag föreställer mig.

Dagens frukost i morgonsolen med nyvaken Späd medan resten av huset fortfarande sover,
hör till de stunder jag kommer gömma långt in i mitt mamma-hjärta...

Superhjälten i mig

När jag springer mina mil ikläder jag mig svarta tajta kläder, hörlurar, gps i band på överarmen och ett batteri med vattenflaskor i bälte på ryggen.
Det ser faktiskt skittufft ut tycker jag själv!
(Och nej, jag frågar ingen annan om deras åsikt)
Inte utan känner jag mig som Laura Croft springandes genom uttjänta industriområden och överväxta soptippar.

Men när det verkligen gäller och kraften tryter då tänker jag bara lökiga saker som:
1. Run Forest, run!
2. Spring, spring som vinden!
3. Heja heja du kan ta dem, du kan göra rotmos av dem!
(eller min absolut bästa:)
4. Assabrassamandelmassa!

Vilket alltså styrker min tes om att jag må verka hård på utsidan men inuti är jag lika blödigt mjuk som en övermogen jordgubbe!

Resumé:

Ja det har ju varit lite tyst härinne, men sen i måndags och sex veckor framåt har jag semester så nu hoppas jag på skrivdåd från min sida!

Våren och försommaren förflöt i en takt där jag med nöd och näppe lyckades hålla näsan ovanför ytan -därav stiltjen på den här fronten.
Inte heller har jag lärt mig hur man direkt-bloggar från min iphone vilket jag hoppats så mycket på -DÅ hade det minsann blivit lite ös i gölen!

Sen sist har det sammanfattningsvis varit två bröllop, ett Vårrus, tre avslutningar och nästintill ett dödsfall där min morfar dog i ambulansen.
Turligt nog är han av segt virke och lever nu igen i godan ro tillsammans med mormor i Myllan. Så jag packar Lilla Arg och åker ner över en weekend om ett par veckor för att ses och låtsas som att det inte är sista gången i livet.
(Vi ska ju ner i augusti också: -Vi ses på stranden morfar!)

Och jag lever gott; huset ska äntligen bli stort om bara arkitekten skickar sista konstruktionspappret, springet går bra så jag har anmält mig både till Midnattsloppet och Halvmarathon. Liten Späd kan räkna till 5 fast hon har ju alltid varit ett geni och Stortjejerna fick så fina betyg att jag päser över av stolthet.

Herr Piano och jag har varit iväg på gallej med övernattning därtill och visst finns vi kvar inte bara som föräldrar utan som par -vi skrattar och fyller i och orerar i mun på varandra. Och för att avsluta det hela är min tatuering på underarmen snart klar och då är det en epok som går i graven för nu blir det inga fler.

Imorgon:
Bad.
Blogg.
Jogg.

NEJ.

Mindre härligt när de plockar varenda jävla pion i hela trädgården innan man hinner blinka!

JA.

Det är härligt när de små liven plockar buketter av vackert ogräs och förärar sin lilla mor.

Lilla Arg snackar vidare:

Lilla Arg är med i trädgården när jag kapar grenar.
Häcksaxen är för slö och jag låter så där som man gör när det är trögt.
Arg tittar storögt på mig och utbrister:

-Men mamma, varför morrar du?

Fyran snackar:

Fina Fyran är en vetgirig pojke som lever med tre tonårssystrar och en mamma som varit gravid två gånger efter att hon fått honom.
Kort sagt:
Fina Fyran är en kille som vet en hel del om mensturation, bebisar och om hur barn blir till.

Tidigare idag:
-Mamma, måste tjejer verkligen få barn?
-Nej, man kan äta medicin så man inte får några.
Fina Fyran spärrar chockerat upp ögonen:
-Mamma lova att du aldrig äter någon sån medicin, vi måste ha många fler bebisar i vår familj!

Studio-monstret, se hit:

Idag är det sju år sen jag och Piano träffades på det där lite mer privata planet.
Han bjöd på Fernet och jag ville kräkas.

Det var nära att sluta där men gjorde det som tur var inte.
Sju år senare are we still going strong!

Jag gillar dig underbaraste O!
Puss.

Nej, jag säger upp mig för att bedriva barnomsorg ARGGGGH!

Idag drabbades jag av andnöd och blodstörtning när jag kom till dagis och såg ett plakat på dörren som förkunnade att de bommade igen tre på onsdag och höll stängt torsdag och fredag.
Alla andra observanta människor och förträffliga föräldrar hade väl skrivit in detta i sina almanackor så rekorderligt noggrant redan vid terminsstarten, men för mig var det en kalldusch.

Jag vet inte om jag och min man är så jävla unika att det bara är vi som skulle behöva barnomsorg då och då även på röda dagar. Eller händer det verkligen ingen annan?
Är det bara vi som inte har någon huld mormor eller annan släkt som kan ta telingarna lite titt som tätt när dagis ska ha personalmöten och fortbildning på sedvanlig arbetstid?

Jag säger inte att det på något vis är fel eller orimligt att dagis stänger ibland och klart att de måste utbilda sin personal, men hur fan ska man som förälder lösa sin barnomsorg då?
Ska man utöver de tusenlappar dagis kostar i månaden, också räkna med att behöva plocka in barnvakt för 75 spänn i timmen några heldagar?
(Någon som känner en lämplig, myndig, arbetslös barnvakt som vill passa tre ungar 2-6år?)

Det är dags för en förskola som vågar och orkar fejsa att alla föräldrar inte bor granne med släkten och jobbar 75% när barnen är små.
Hur fult det än kan låta så arbetar vissa av oss till och med på Kristihimmelsfärd!
Vad är det som gör att så gott som alla andra verksamheter i samhället håller igång på betydligt utökade tider än de på dagis i sten huggna "07.30-17.30 måndag-fredag"?

(Nej, jag tycker inte heller att barn ska vara för många timmar på dagis, men att tillmötesgå föräldrarnas arbetstider/dagar tycker jag fan är på tiden! Varför skulle det vara bättre för barn att vara ledig lör-sön än tis-ons?)

Första iPhone inlägget!

Fartlek...

...låter som någon typ av hetsig fjärt men är en sorts löpträning, har jag nu fått lära mig.
Och som jag lärt mig!
I dagarna två har jag ömsom segat, ömsom piskat upp en rasande fart utmed löprundan.
Härligthärligt.

Fina Fyran snackar film

Fyran har verkligen tagit det filmade mediet till sitt hjärta.

Därför säger han nu att saker är otecknade när de inte är animerade.

Ikväll när jag lästa saga sa han spola tillbaka när han tyckte att jag bläddrade för fort.

Arma barn!

Korv-hatt:

Ja, alltså hatt-temat är min favorit just nu.

Helgen i bilder:

Lilla Arg

Lilla Gänget i vårsolen

Fyran premiärhojar

...på min gamla limpcykel.

Skiftbyte i Bregott-fabriken

Herr Piano har åkt iväg på helgerna med mitt jobb senaste tiden,
han besitter en typ av spetskompetens som jag saknar.
Men nu jädrar i min låda är det min tur; I veckan ska jag åka till Luleå och det ska bli mycket spännande!

Tre frågor som jag därför funderar mycket över:
1. Vad ska man packa för kläder -är det typ snö där nu eller?
2. Kommer jag att flyga som planerat eller sätter Katla käppar i hjulet?
3. Hur ska jag hitta bra löprundor?

Tankarna bara mal i mitt huvud....

Jogg-depp

Men åååh!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Just som min nya kärlek jogget börjar gå perfa, måste jag dämpa min iver -jag har gått ut för hårt tydligen.
Det är jävligt trist!!!!!

Så ikväll har jag lunkat i sakta mak en pytterunda på 4km varvat med endast en ynka smula intervaller.
Det känns jobbigt, men smart eftersom ilningarna i högerbenet raskt verkar bättre.

(Ännu en gång ska måttligheten visa sig vara det bästa -synd att jag är så dålig på just det!)

Yrkesskadad familj?

Herr Piano och jag bråkade härom sistens, vilket sällan är kul -för någon.

Ett par dagar senare är Fyran och Arg i luven på varann och jag försöker uppgivet med:

-Kan ni inte sluta nu, tänk hur tråkigt ni tycker det är när jag och pappa bråkar med varann...

Fina Fyran;

-Ja men det är en bra story!

Inget ont...

Idag läste jag att vulkanutbrottet äventyrar årets säsong av Robinson eftersom inga flygplan kan flyga ner allt bröte som behövs för att bygga ihop lägren och ö-rådet.

Se där, det blev altså ett lyckligt slut trots allt!

Hur har du det?

Igår var jag på apoteket och storhandlade.
Inköpen sammanfattar på ett ganska precist sätt min tillvaro just nu:

Järntabletter
Koffeintabletter
Fibertärningar
Flourtuggummi


(Som i ´'urlakad, skittrött, skitnödig och stressad')

På ett ut

The bad news: Idag var jag så trött att jag lypsylade mig med en tampong under ett möte på jobbet.

The good news: Det var i alla fall en oanvänd tampong.

Liten Späd hugger i:

Att vika en Ikeakass med tvätt är gjort i en handvändning.

Iallafall om man har så fin hjälpreda som lilla Späd.

Springet

Jo tack, jogget går perfekt!
5-6km varannan dag, utan problem faktiskt.

Nu har jag anmält mig till Midnattsloppet också.
Det ska bli kul!

Katt i liten hatt:

FF!

Herr Piano har av olika anledningar åkt iväg på jobb i helgen så vi andra har FF ända tills söndag lunch!

Nu ska här tapetseras och surfas med gubb-datorn på toa!!!!!!!!!

Majas kaviar

En trevlig kollega berättade idag att jag hade en egen sinal i hans mobil som spelade när jag ringde; We´re not living in America. Han tycker nämligen att jag är otroligt lik sångerskan Maja.
Coolers tänkte jag, att vara lik en rockstar är ju inte något man sörjer.

Jag berättade inte att jag har ett namn på kollegan när jag nämner honom för andra -Kaviarkillen.
Han själv är nämligen en kopia av en annan kändis.

Dagens bikt:

Herr Piano är sjuk och platt sängliggandes sen ett par dagar.
Men den jag verkligen tycker synd om är mig själv som ensam fått byta alla blöjor.

Det är bara med näsan i spädbarnsträsket som man på fullaste allvar kan tycka att sju bajsblöjor är värre än en lunginflammation.

Upptrappning!

Jag har börjat jogga.
Kanske är det för tidigt att ropa hej efter endast en runda, men jag är hoppfull.
I ett överilat ögonblick (läs: i julas när snön låg meterdjup) hade jag tackat ja till att springa Vårruset tillsammans med svägerskan, och eftersom hon är en sån som varken glömmer eller skitsnackar är det bäst att börja träna.

Döm om min förvåning när jag igår gav mig ut på mitt livs första springtur -jag var nämligen inte helt usel!
Jag joggade utan uppehåll och i hyfsad takt i hela 25min innan jag var tillbaka hemma -fortfarande vid liv och god vigör.

Så nu ska jag springa varannan dag.
Vårruset here I come!

Geld Pesk igne!

Påsken är härlig tycker jag, man får vara ledig i vårsolen och äta en massa sill med ägg.
Perfekt.
Själva har vi firat i dagarna tre med släktlunch, grannmiddag och påskfest för bästa kompisarna.
Jag vet inte om det är vädret, laxen eller brien som gör mig så lätt om hjärtat;
-idag är livet lätt att leva!

GELD PESK!

Vanvård

Idag tänker jag tacksamt att det är en jäkla tur att det inte finns en bloggvårdsnämnd.

För i så fall hade de tvångsomhändertagit min lilla vanskötta blogg på stående fot!

Barnarbete

Idag var fyra av ungarna med på jobbet i olika omgångar.
Först Fina Fyran men han duger ju inte så mycket till mer än att spela dataspel och hämta vatten ur tappkranen i matsalen, så det behöver jag inte skrävla om.

Men på eftermiddagen kom Stortjejerna!
De flinka fjortisarna fick hjälpa Artistmyndigheten med att häfta ihop blanketter och nummerlappar. Och si! På mindre än två timmar hade det buntats mer än 2700 av mina små rekorderliga avkommor!

Tack tjejer, ni är bäst!
(Sen firade vi genom att äta ful-kina på Söder i goda vänners lag. Det var en härlig kväll.)

I ren panik.

Hej Irené!
Dina barnbarn mår fint.
Det är synd att du aldrig får träffa dem, men jag vet att du ändå känner dem.
Vi tycker att Lilla Arg är så lik dig när du var flicka; lockigt hår och långa kinder. Jag tror ni kommit väl överens om hon bara hunnit före metastaserna.

Fina Fyran kan skriva siffror nu, han läser ju redan men mesta tiden ägnar han åt att rita serier och hajar. Han brukar fråga om han får vinka till dig om han åker flygplan någon gång.

Liten Späd fyller två i sommar och tycker så mycket om ordning och reda. Sina saker lägger hon i långa rader och till och med dagispersonalen är överrumplade av hennes förmåga.
Det är synd att ni inte fick träffas; två eldiga organisatörer!

Jag försöker förvalta ditt genetiska arv, och tänker att vi ändå sitter i samma båt.
Inte för att jag nånsin heller kände dig, mer än genom dina barnbarn som du aldrig fick träffa.

Men vi tänker på dig, farmor Irené.

Moment 22

På kvällen vid åtta är jag sinnessjukt, kriminellt skittrött.

Fast om jag lägger mig för tidigt kommer jag vakna i ottan och sömnlöst våndas över att jag kommer att vara ännu tröttare följande dag.

Hur löser man det?
(Helst på lagligt vis)

Sweet 35

Vad ger man någon som redan fått allt?
Herr Piano fyller 35 men jag har betat av de bästa presenterna tidigare år:

uppstoppad krokodil med parasoll och resväska
eltandborste
hundvalp (ok, den var mest till mig själv)
kohorn att hänga på väggen

Tips?
(Inga djur, ungar eller kläder. Det har han redan)

Framtidsplaner:

Om det fortsätter så här kan jag vara mormor när jag är 36.
36!
Och mormorsmor runt 54.
Mormorsmormor vid 72 och mormorsmormorsmor när jag fyller 90.

Perfekt.

Tröttman

Tur att jag inte orkar känna efter,
annars skulle jag upptäcka hur sinnessjukt trött jag är.

Dagens outfit:

Ja som fastslaget är jag en ytlig människa och därför har jag inte några problem att erkänna följande:

Varje dag går jag drömskt förbi mina högklackade skor och tänker att snart;

-snart mina älskade små puppor ska vi ut och göra skoj!

Snart smälter snön och klövarna kan åter trippa stadens gator.

Snart byts benvärmare och raggsockor mot vristremmar och spetsstrumpor.

Det ska bli så JÄVLA skönt!

R.I.P. (Eller: OS är över)

Jag har en tanke vad gäller vinter-OS som jag inte lämnar mig i fred:

I curling finns det två olika spelare:
1. Den som stöter iväg klumpen
2. Den som sopar framför klumpen.

Vad jag inte kan sluta fundera över är om man verkligen kan räknas som idrottsman om man bara sopar?
Eller måste man göra både 1 och 2 för att få vara med i ett curling-lag?

Tankarna mal vidare....

Evighetsprojekt nr2

Idag jobbar jag hemma.
Det går inte bra!
Mitt mobilabonnemang är av olika anledningar dött och utan det kommer jag inte åt koden som jag behöver för att logga in på min jobb-mail så jag kan skicka iväg alla uppgifter jag slitit med åt vår inslagsproducent etc.
Suck.

Uppgivet börjar jag av någon anledning lite förstrött peta gud-vet-vad ur plankspringorna på furutiljorna i vårt plankgolv istället.
Under de senaste 72 åren har det ostört grott till sig av onämnbara härligheter: strumpludd, skurvatten, katthår, brödsmulor och blittan-blaj, förseglat med ett par stenhårda lager lack.
Men nu jävlar ska det väckas ur sin törnrosa-sömn;
jag stegar beslutsamt ut i köket efter det tunga artilleriet -fonduepinnarna!

Så kommer det sig att jag ägnar en timme på knä med att lirka upp smuliga korvar golv-skit och det känns väldigt bra -företagsamt på något sätt.
Ända tills jag lyfter blicken och inser att jag har 65 kvadrat till att pilla rent vilket lär ta mig ungefär en arbetsvecka.
Minst.

Hjärtans käraste hjältar!

Svensk barnomsorg.
Jag älskar den.
Varje dag när jag kommer för att lämna mina små telningar och möts av öppna famnar, glada leenden, varma ord och framdukad frukost är jag så tacksam att jag nästan rodnar!

Tack fantastiska människor för att Ni finns där att busa, trösta, vägleda, inspirera, pyssla och lära.
Tack för att Ni i ur och skur tar med snorungarna ut i friska luften, för att ni oförtrutet bygger vidare på snökojor, sandslott, trolldegshus och legotorn oavsett väderkaos.
Tack för att Ni lyssnar, svarar och vidarutvecklar mina barns tankar, funderingar och ideér.
Tack för att Ni utan irritation knölar på och av overaller, pyttesockor, vantar och löskragar i en outsinlig räcka vardagar.
Tack för att Ni letar upp borttappade gosedjur, förkomna strumpor och förväxlade gallonbyxor.

TACK alla dagistanter, pedagoger, förskollärare, vikarier, barnskötare och fröknar:

Utan Er hade världen gått under, Ni är ovärderliga!

Inställt p g a kaos

(tomt)

Bibbeli-bubbel med 4an

Jag och Fina Fyran har ett evighets-projekt som vi kämpar med på kvällar och helger;
vi ska öppna ett bibliotek!
Först ska vi skriva alla böcker och sen ska vi göra laminerade lånekort till övriga familjemedlemmar.
Vi planerar och drömmer om hur det ska gå till när vi är klara, vilka som ska komma och låna och vilka böcker vi ska rekommendera.

Än så länge har vi bara hunnit göra en färdig bok -men vilken bok!
Fina Fyran fotograferade dinosaurier på en utställning vi var på i höstas, vi skrev ut bilderna i datorn och limmade fast dem i en bok som vi häftade ihop.
Fyran dikterade och jag skrev.
Det blev riktigt bra faktiskt.
Till sist illustrerade han omslaget och så mallade vi oss över resultatet.

Nu är vi inne på vår andra bok, "Monsterboken".
Där kan man läsa allt om olika odjur som Fyran hittat på, ritat och så har vi turats om att plita ner alla fakta som han rabblar.
Han är rätt bra på att skriva, men framför allt är han mästerlig på att fundera ut nya vidunder att ha med i boken.

Han är världens underbaraste lilla bokmal!

Kunde inte sagt det bättre själv:

Inlindad ytlighet på högsta nivå = denna blogg. Synd, för den var bra förut, nu är det bara ett enda långt hyllande till att på bästa sätt dölja hur otrologt impad du är av mediavärlden och allt runt omkring, ditt utseende och din mans framgångar. Ja, jag menar det.

(Kommentar från "Anonym" till lördagens inlägg)

Minus 25 fucking grader

Idag rådde undantagstillstånd i förorten.
Tårarna som rann i motvinden frös mellan ögonfransarna när jag skyndade till tbanan.
Som inte gick.
Stationen var igenbommad med ett prassligt plastband som någon dragit framför spärrarna så man verkligen skulle förstå att det var stängt.
Tvärstängt.

Det råder undantagstillstånd i Stockholm och jag har nog aldrig förr önskat mig ett körkort så mycket som denna vinter.

Godnatt Herr P

Ikväll somnade Herr Piano på soffan redan 20.15
Det var synd.

För nu missade han både schlager-skrällen och möjligheten att hindra mig från att okynnes shoppa Sonya Ryikel-kläder på nätet.

Älskade projekt!

Jobb.
Jag är tillbaka i stolen efter vattkoppshelvetet och julfirande.

Folk kan säga vad de vill om mediaträsket but i love it!

Och när jag kom tillbaka till kontoret så lyste himlen som guld ovanför Kaknästornet, fåglarna flög i loopar och det fanns en plogad väg som ledde mig om inte rakt till himlen så i alla fall fram till entrén.

Jag tog hissen upp.

Och var hemma.

Årets medlem:

Visste ni att snickaren Willy i Let's Dance utsetts till "Årets ansikte utåt" av Svenska Progeria Föreningen?

Trosbekännelse

Igår köpte jag underkläder för kontots sista klämtande ören.

Det kan låta som en ålderskris alternativt otrohetsaffär men är nog mer en kombination av dem båda.
Eftersom jag blivit en gammal värk-kärring går jag nämligen hos sjukgymnast för att få bukt med ryggen;
och där kommer väl den andra biten in -min sjukgymnast är en gåva till kvinnorna!

Eller åt singel-kvinnorna ska jag kanske skynda att tillägga så inte någon missförstår mig.
För aldrig att jag ens skulle snudda vid tanken att låta honom göra något annat än knåda mina onda muskler och bräcka stenhårda kotor.
En gång i veckan brottas vi på en brits på Schelegatan och det har gett resultat, min rygg är som ny!

Eftersom jag är gift med en man som har fler nyanser på sina fillingar än alla missfärgningar i världen, är jag inte så känslig med hur mina egna kalsipper sett ut.
Fast när man ska visa sig utan förlåtande jeans utanpå tros-liken så kände iallaffall jag ett behov av att se över underklädeslådans innehåll...

Att köpa benkläder helt utan någon laddning eller signaler visade sig dock vara betydligt svårare än man kan tro.
Allt smalt, silkigt, pyntat och färgglatt gick liksom bort vilket gjorde att jag fick finkamma hela köpcentrats damavdelningar innan jag hittade något totalt intetsägande.

Så längst ner i lådan ligger nu mina offentlig-kalsipper: nya bastanta, anständigt bomullsvävda med diskret spetskant.
Hela och rena, utan missfärgningar och trasig karutscha: check!
Porriga: nej tack!

Nu ska här knäckas champange!

Söderbergs Take: Väntan är över - nu börjar förhandlingen

NU HAR DET KOMMIT!!!!!!!!!!!!!!

Glöm inte var ni läste det först!

Gäddan på nya höjder!

Så har jag då åkt Stans nya begivenhet vad gäller turistattraktioner; Bollen!
Eller nu minns jag inte riktigt vad det hette, men det hela går ut på att man åker i en glasbubbla utanpå en plåtbubbla (Globen).

Med tanke på hur flashit man marknadsfört det hela, typ "The Stockholm New Super Sky View Panorama Balls" är det inte utan att jag blev lite besviken.
Själva inramningen var flådig med uniformerade guider som pratade om "avgång" och "resa" vilket väckte vissa förhoppningar hos mig, men till syvende och sist lämnades en del att önska.

Till att börja med visades en introduktionsfilm i ett angränsade rum vilket piskade upp mina och Apans förväntningar rejält.
När dessutom guiden före ombordstigning utbrast: "Nu öppnar sig taket för landning..." höll vi på att kissa på oss av upphetsning, vilket borde båda gott.

Tyvärr kan man sammanfatta det hela med att Bollarna hade flygets nackdelar men saknade fördelarna;
säkerhetskontroll där man blev muddrad på sina väskor och inte fick ta med sig något ätbart innebar tyvärr inte att man fick tillgång till tax-free och plastad mini-mat.
Vad man såg?
Tja, bäst minns jag Högdalstippen och Kaknästornet.
Kanske gör sig denna Boll bäst på sommaren när inte hela bebyggelsen utgörs av en svartvit snömoddig smet utan skiljs åt av gräsmattor, vatten, träd och vägar?

Ett tips till dem som har hand om Bollen är att skip the crap, sänk priset och sluta sälja in det hela som årets Måste Ses.
För det är det inte.

Ett tips till alla andra från Apan är att knalla upp för Hammarbybacken istället, varifrån man ser minst lika långt.

Självplågare

Söderbergs Take: Morgonstund har guld i mun

Och för att straffa mig själv ännu lite mer, spelar jag detta på repeat.
Man ska fan inte ha det för bra!

Wake up-call

Just som jag sitter här i min varma medelklassvilla och funderar på hur trist det är att vi inte kan köpa de där trådlösa högtalarna som släktingarna i Södra Ängby har, dimper det ner ett brev i lilla lådan:

Det är från vårt 5-åriga fadderbarn Sunita i Indien.
Vi betalar 200 spänn i månaden så hon och hennes familj får mat, sjukvård, utbildning och möjlighet till självförsörjning.
När det är jul eler födelsedag kan man skicka lite extra pengar, men bara en standard summa på 14.68 dollar.

I brevet tackar Sunitas pappa för de 120 kronorna och berättar att för dem köpte familjen "ytterrock, skor och godis till Sunita, byxor, skjorta och skor åt hennes lillebror. För pengarna som fanns kvar köpte familjen ris, olja, salt och torkade bönor."

Imorgon får vi

reda på om det blir nästintill peronlig konkurs för hela slanten,
eller om vi kommer kunna bygga ut husjävlet och slippa bo på 65kvm resten av livet.

Det ska bli skoj!

Sjukstuga 2

Idag är Lilla Arg och jag hemma för tredje dagen; hon har feber.
De två andra ligisterna i Småligan är på dagis och härjar,
Lilla Arg och jag skrotar runt och följer minsta motståndets lag.

Vi går i pyjamas tills långt efter klockan slagit lunch. Slappar i soffan under filtar och fårskinn.
Inte en enda gång slår mig tanken att göra något föredömligt pedagogiskt som knåda ihop en trolldeg eller plocka fram färgpennorna.

Det är fri tillgång på nappar och barnkanalen, vi äter popcorn framför tvn, jag bläddrar i gamla tidingar och struntar i att torka upp Samoa Yoggin från frukostbordet.
Till lunch kokar vi korv och äter inte pyttigaste lilla grönsak om inte ketchupen räknas.

Det är slappt.
Och skönt.

En era i graven.

Idag har jag sålt vår vagn.
En av dem -favoriten.
Det funkar inte att ha 5500 spänn ståendes som ingen använder mer än mamman som provrullar den lite drömskt då och då i tvättstugan.

Så nu ska nya syskon åka i den.
En annan spädis ska ligga i liften och en förälder som inte är jag ska smörja kullager och baxa in den i bagageluckan.
Det känns skönt, men vemodigt.

Bye bye Liten Späds bebistid; hello småbarnstillvaro.

GRRRRRR!

Jag orkar inte med mer snö.
Och ändå vräker det ner!
Finns det ingen jävla måtta?!!!!

Saker som förvånar mig 1:

Är det inte väldigt förvånande att det finns människor i min generation som på fullaste allvar upprörs av vuxna som går med mössa inomhus ibland?

Det känns lika dammigt som förr i tiden då byxor på kvinnor var kontroversiellt eller när jeans enbart var arbetskläder.

Min goda vän E har dessutom ett ord för fenomenet: innemössa.
Något att slänga in i Ordlistan i nästa utgåva!

(I förra veckan var jag på föräldramöte.
Eftersom det var ett väldigt inofficiellt möte med bara tio personer närvarande, och eftersom det var bland kollegor på mitt gamla jobb och kanske mest av allt; eftersom jag inte tvättat håret sen Dackefejden, behöll jag toppluvan på vilket väckte viss uppståndelse.)


(Men Fina Fyran ger tummen upp; jag har närt en innemösse-bärare vid min stolta barm!)

Wicked wild wild west

(Jag körde lite sköna west coast-moves, det gick så där)

I lördags var jag på 40årsbaluns med Westerntema.
Det började bra med att jag en månad i förväg funderade över vilken härlig utstyrsel jag skulle fixa, och slutade mindre bra med att jag slet åt mig en vaxdukshatt på Buttericks två timmar före festen skulle börja.

Eller, ja alltså före då jag trodde festen skulle börja.
För när cowgirlen och pokerhajen (Herr Piano hade tagit på väst och rakat sig ett bockskägg som maskeradkostym -det var faktiskt mot alla odds sämre än jag) äntligen hittade den där lokalen mitt ute i tassebygden en halvtimme sena, ja då visade det sig att jag tagit fel på tiden och vi i själva verket var en och en halv timme sena!

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns både bra och dåliga saker med att komma sent till cowboysarfester:

Dåligt: Man får skämmas och missar fördrinken.
Bra: Man missar kvällens överraskning: linedance-kursen.

(Och nej, det är inte Herr P på bilden)

Fina Fyrans mycket slående mamma-porträtt:

(Lägg märke till den hysteriska blicken och vidöppna gapet där gom-seglet hänger och dallrar)

Bacill-moment 22

Det här med dagis-krämpor är ett omöjligt kapitel:

Först var ungarna hemma för att en var sjuk och vi inte visste om syskonen också var det.

Därefter var alla hemma i väntan på att de yngsta skulle bli sjuka.

Sen för att de kunde smitta andra.

Nu är de hemma för att de är friska och jag inte vill att de ska bli sjuka.

Men när tusan ska de då vara då dagis?

(Tur i oturen att jag är hemma t o m 1 mars)

Packa väskan?

Idag ska jag till sjukgymnasten.
För att sammanfatta det hela kan man säga att det verkligen är på tiden.
Jag tycker det är lite svårt att veta hur man ska klä sig.
Är sjukgymnastik = mest "gymnastik" eller är det "sjuk" som står i centrum?

Jag funderar på om jag ska ha med mig träningskläder för kroppsliga övningar, eller är det mer som en undersökning där man bör preparera sig inför granskande ögon?
(I så fall kan man ju känna sig manad att ta på rena underkläder och raka benen samt ge reptilskinnet en omgång väldoftande smörj)

Ska man vara beredd på fysisk kontakt, för det tycker jag nämligen är så jobbigt.
Jag är en sån människa som under en halvtimmes massage tusen gånger hinner tänka:
-Undrar om jag är avslappnad nu?

Framtidsutsikter:

Tjolahopp tjolahejsan!

På onsdag ska jag först på klareringsmöte och förkovra mig i olika tillstånd och rättigheter.
Därpå ska jag ila till föräldramötet med mitt ex i Stortjejernas skola.

Med tanke på senaste tidens händelser ter sig onsdagen som en underbart skir dröm!
Trallalalalala!!!!!!!!!!

Dagens besök hos gamla grannarna i %-form:

Samtalsämnen:
78% husrenovering/utbyggnad
12% bak/matlagning
5% barn
5% jobb

Fika:
65% kaffe
10% äppelkaka
10% kardemummakaka
10% kladdkaka
5% saft

Lek:
55% Lego
15% pianoklink
15% kulbana
10% Barbie
5% bråk

900 gram girl-power!

Inatt föddes bekantskapkretsens absolut minsta bebis:
900 gram yttepyttig otroligt efterlängtad lillasyster.

Jag blir varm och rörd och orolig och lycklig och hoppas hoppas hoppas att bönan växer så det knakar fort som tusan.

Välkommen fantastiska unge!

(Min ena Stortjej hade en födslovikt på 925g så jag har svaga minnen om hur litet det är)

Hur gick det sen?

Idag orkar jag!

(I alla fall lite till)