Ibland tänker jag att livet kanske ändå är som en cirkel;
att när man befinner sig i det djupaste helvetet är man också närmare himmelska höjder än någonsin förr.
Kanske är förlorandets svarta sorg granne med återupptäcktens mjukaste sötma.
Än vet jag inget om det.
Men med facit i hand kan jag kontstatera att det varit en höst som fått mig att känna väldigt mycket. Den har ruskat och skakat mig som en köttvante mellan två rufsiga vargakäftar från sida till sida. Och gudarna ska veta att jag lärt mig en hel del om livet och mig själv.
Det har varit KRIS mitt i villaidyllen.
Inte som i Kriminellas Revansch I Samhället utan KRIS som i Kärleken Rasar Ihop Supersnabbt.
KRIS som i skrik på familjerådgivningen och middagar under tystnad.
KRIS som i jobba sent och sova borta.
KRIS som i ditt jävla fel och far åt helvete.
Idag ligger lugnet som en trygg, varm filt över Enskedet. Nyvakna ögon ser ut över bygget på tomten och huset som varit vår dröm. Om man skulle montera lite skohyllor?
Jag plockar fram några sparade tapetrullar och funderar på att leta upp skruvdragaren ur snickarnas lådor.
Kanske är det dags att se om sitt hus...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Oj, aj, eller?
Verkligen aj. Och oj.
Men ingen har dött, och förhoppningsvis ska ingen göra det heller.
Nej, man dör inte. Men det kan kännas så. Ett tag.
What doesnn´t kill you...
Kram, kraft och goda tankar från Västkusten.
Kram!
Fina alla.
Tack för skänkt mod i barm!
Nu har jag lite lättare att andas. Tiden har en viss förmåga att slipa bort den allra mest skärande smärta. Jag upprepar mitt mantra om att ingen ska dö, och låter blicken svirra i horrisonten.
Oavsett hur min framtid ser ut, så kommer den bli bra. Och den kommer inte att göra ont, det har Herr P lovat.
Jag förstår inte, vad har hänt? Är det jobbet? Barnen? Herr P? Alltihop? Ta hand om dig!
Nej, men vem kan förstå livet och kärleken? Måste något 'hänt' för att man ska känna så här, i så fall har jag inget svar att ge.
Känslor är svåra grejer, har jag börjat inse. Jag vill styra dem, tämja dem och knöla ner dem i en ask så jag vet var jag har dem. Men det låter sig inte göras.
Kanske är det bara ett hjärtats spratt, en trettioårskris, ett test eller ödets sätt att skriva mig på näsan. Jag vet inte än, men jag tänker bli varse och jag tänker klara mig.
Jag har gått den vägen. KRIS-vägen. Det var för tio år sedan. Jag valde att ta till vänster i vägskälet. Mina barns pappa slant ner i diket och över på fel sida.
Jag tycker att man ska hålla sig på sägen.
Vilket håll du tar, väljer du.
Skicka en kommentar