Mar-drömmen

Jaha, inte utan att en viss vemodskänsla infinner sig, ska jag be att få avlägga mitt resultat från gårdagens Stockholm Halvmarathon.
För det är både sorgligt och roligt att jag är klar, mission completed.
Jag är svag för att ro projekt i land, att få knyta ihop påsen efter hårt slit tillhör det bästa i livet tycker jag.
Så med tanke på alla löprundor jag lagt bakom mig, alla backar jag plågat mig med, alla olika strategier jag satt mig in i, så borde jag se målgången som en lättnad.
-Det är över, and I did it!

Men det är tomt också, för nu måste jag sikta in mig på något nytt.
Det känns lite vilset och overkligt att inte har någon fast punkt att fästa blicken på, någon vision att se framför sig när det blåser snålt i löpspåret.
Kanske skulle man ta en riktig mara nästa gång?
Kanske skulle man åka utomlands och springa i New York eller London eller prova löparläger i Afrika?

Nu när jag tänker på det står alla dörrar öppna; det är inte heller så dåligt motivationsmässigt!

(Ja ok, jag sprang på 2.01 Det är bra. Jag hade bestämt mig för att vara supernöjd om jag klarade mig på 2.10 så då antar jag att jag är skitnöjd nu. Och ändå inte. Jag hade kunnat snabbare! Hade lätt som en plätt kunnat springa på under 2. Men nästa år -DÅ JÄKLAR!)

(PS: Stefan HOlm sprang samma lopp för två-tre år sen. På 2.05. Ridå)