Idag har jag varit ute med hunden.
Först städade jag tills jag kände mig nöjd och kunde återse en vän från förr -soffan!
(Som varit dold under ett lager damm, filtar, fläckar av obestämbart ursprung, hår från 3 olika arter, legobitar, vällingflaskor, kalsipper, bortglömt lördagsgodis, tappade nappar, dvdskivor utan fodral och annat man inte ens vet namnet på. Förresten kan jag passa på att berätta att den soffan var det första Herr Piano och jag köpte till vår gemensamma boning. Den är enorm, snygg och vit. Alltså vitfärgad. Vem som kom på den briljanta idén att köpa en vit soffa när vi redan då var en 3barnsfamilj, ska ni inte fråga mig om. Men väl gärna Herr Piano)
I alla fall.
Det är härligt när allt klaffar med hunden. När man känner att poletten ramlar ner i det där yttepyttiga lilla huvudet och han verkligen GETS IT. Folk kan snacka om sina ungar och deras färdigheter, men jag tycker nog det smäller högre att få en förädlad varg att gå fint i koppel.
Men det är ju bara jag det.
Trevlig helg!
fredag 27 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Tunga lass
Ibland känns det bara som om jag vill lägga mig ner och skrika. Bara vråla tills luften tar slut.
Man får inte säga så. Inte om man har sex barn i alla fall. Har man fler än två snorungar så måste man vara av en annan kaliber, annars får man ge tusan i att skaffa så många.
Jag vet, men ändå känner jag att jag vill checka ut ibland.
Det är dagar när tvååringen tydligare än vanligt visat sin egensinniga ådra och under varenda omständighet MÅSTE ha det som hon föresatt sig. När inget är rätt och allt det hon skrikit om inte är vatten värt när hon får det. -GÄMO! (=tandkräm) vrålar hon hytter med tandborsten. Fast när jag gett efter tio gånger så känner jag att det nog börjar bli på gränsen för hur mycket Bamse-Sensodyn en tvärhand hög lock-tott kan svälja utan att föräldrarna rekommenderas att kontakta giftinformationscentralen. Och så är cirkusen igång igen. Medans spädisen gråter och fyraåringen vill ha svar på exakt _varför_ han inte får spela tv-spel annat än på fredagar.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till ibland.
Det finns ingen jag kan ringa, inte någon huld mormor som kan komma över. Ingen farmor som ilar hit efter jobbet eller avlönad barnvakt jag kan ropa in i desperation.
Det är bara jag och den här ensamheten som måste rida ut stormen, som måste vara marken under allas små fötter trots att mitt huvud stormar som värsta Katrina. Det är så svårt att leva utan vuxenkontakt, samtidigt som att när min sambo väl kommer hem är jag så slut och överfull av närhet att jag bara vill sitta ensam, tyst och ostörd. Sämsta utgångsläget för mina föresatser att vara den stöttande, intresserade och lite hotta flickvännen alltså.
Ibland önskar jag att jag var ett litet barn igen. Att jag fick slippa tyngden av ansvar och känslan av ensamhet. Bara få vila bland syskonskaran och inte behöva tänka mer än på mig själv och vad jag ska leka.
Idag är det en jävlig dag helt enkelt.
Men det kommer andra, bra.
Man får inte säga så. Inte om man har sex barn i alla fall. Har man fler än två snorungar så måste man vara av en annan kaliber, annars får man ge tusan i att skaffa så många.
Jag vet, men ändå känner jag att jag vill checka ut ibland.
Det är dagar när tvååringen tydligare än vanligt visat sin egensinniga ådra och under varenda omständighet MÅSTE ha det som hon föresatt sig. När inget är rätt och allt det hon skrikit om inte är vatten värt när hon får det. -GÄMO! (=tandkräm) vrålar hon hytter med tandborsten. Fast när jag gett efter tio gånger så känner jag att det nog börjar bli på gränsen för hur mycket Bamse-Sensodyn en tvärhand hög lock-tott kan svälja utan att föräldrarna rekommenderas att kontakta giftinformationscentralen. Och så är cirkusen igång igen. Medans spädisen gråter och fyraåringen vill ha svar på exakt _varför_ han inte får spela tv-spel annat än på fredagar.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till ibland.
Det finns ingen jag kan ringa, inte någon huld mormor som kan komma över. Ingen farmor som ilar hit efter jobbet eller avlönad barnvakt jag kan ropa in i desperation.
Det är bara jag och den här ensamheten som måste rida ut stormen, som måste vara marken under allas små fötter trots att mitt huvud stormar som värsta Katrina. Det är så svårt att leva utan vuxenkontakt, samtidigt som att när min sambo väl kommer hem är jag så slut och överfull av närhet att jag bara vill sitta ensam, tyst och ostörd. Sämsta utgångsläget för mina föresatser att vara den stöttande, intresserade och lite hotta flickvännen alltså.
Ibland önskar jag att jag var ett litet barn igen. Att jag fick slippa tyngden av ansvar och känslan av ensamhet. Bara få vila bland syskonskaran och inte behöva tänka mer än på mig själv och vad jag ska leka.
Idag är det en jävlig dag helt enkelt.
Men det kommer andra, bra.
Nytt jobb, någon?
Igår när jag satt och sonderade terrängen i jobbträsket, snubblade jag över en del intressanta arbetsannonser. Denna te x:
"Jag behöver hjälp med att hämta/lämna min son i skolan. Ibland behöver jag hjälp även med ta hand om min son på eftermiddagarna, eller på hans lediga dagar, att göra mat och att vara allmänt till hands.
Det är också ett önskemål från min sida att du kan aktivera min son, exempelvis läsa snarare än att titta på Cartoon Networks, gå på museum snarare än att gå i leksaksaffärer, ja, helt enkelt att förmedla lite brain. Vi bor i Hammarby Sjöstad. Min son går i skolan i city. Var du bor, hur du ser ut eller har för kön är jag naturligtvis totalt ointresserad av – så länge du är en excellent person. Vi talar svenska, franska, italienska, engelska och arabiska.
Sök inte det här jobbet om du inte gillar att jobba; jag arbetar 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och jag trivs med det. Men det är naturligtvis även detta som gör att jag söker någon som dig. Jag ser fram mot din ansökan via e-mail, det är verkligen ingen idé att du ringer, jag har inte tid att svara. Jag kommer att ta ett beslut om denna rekrytering tämligen omgående, jag lovar att jag ger dig ett svar hur det än går."
Jag är inte den som har invändningar om hur andra tar hand om sina ungar, men kan ändå inte låta bli att fundera lite över när hon egentligen hinner träffa sin. Är det egentligen inte en morsa hon annonserar efter?
"Jag behöver hjälp med att hämta/lämna min son i skolan. Ibland behöver jag hjälp även med ta hand om min son på eftermiddagarna, eller på hans lediga dagar, att göra mat och att vara allmänt till hands.
Det är också ett önskemål från min sida att du kan aktivera min son, exempelvis läsa snarare än att titta på Cartoon Networks, gå på museum snarare än att gå i leksaksaffärer, ja, helt enkelt att förmedla lite brain. Vi bor i Hammarby Sjöstad. Min son går i skolan i city. Var du bor, hur du ser ut eller har för kön är jag naturligtvis totalt ointresserad av – så länge du är en excellent person. Vi talar svenska, franska, italienska, engelska och arabiska.
Sök inte det här jobbet om du inte gillar att jobba; jag arbetar 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan och jag trivs med det. Men det är naturligtvis även detta som gör att jag söker någon som dig. Jag ser fram mot din ansökan via e-mail, det är verkligen ingen idé att du ringer, jag har inte tid att svara. Jag kommer att ta ett beslut om denna rekrytering tämligen omgående, jag lovar att jag ger dig ett svar hur det än går."
Jag är inte den som har invändningar om hur andra tar hand om sina ungar, men kan ändå inte låta bli att fundera lite över när hon egentligen hinner träffa sin. Är det egentligen inte en morsa hon annonserar efter?
tisdag 24 februari 2009
Rör för f-n inte min fjärris!
Minuterna fram tills Seinfeld börjar är evighetslånga och dödstråkiga.
Samma visa varje kväll, klarar ändå inte bryta min vana och gå och lägga mig utan att se programmet.
Vad är det med mig och det där gänget?
Svar: De kunde varit jag.
I wish.
Samma visa varje kväll, klarar ändå inte bryta min vana och gå och lägga mig utan att se programmet.
Vad är det med mig och det där gänget?
Svar: De kunde varit jag.
I wish.
Stork-leverans!
Det blev en tjej! Lagom stor och helt som hon ska.
Tänk att det är samma jädra mirakel varje gång det sker, ofattbart.
Hurra!!!
(Och eftersom alla under ett år ser ganska exakt likadana ut lägger jag ut en bild på en av mina egna kottar i brist på annat. Har man sett en har man sett dem alla.)
En dagens-menu
Dagens bästa: Liten Späd har lärt sig stoppa in nappen själv när hon vaknar i spjälisen. Finally peace!
Dagens tråkigaste: En god vän har lagt ner sin blogg. Jag hoppas att den har lika många liv som katten och därmed återuppstår.
Dagens godaste: Semlan efter middagen. Idag var det ju som bekant Dagen.
Dagens spänning: Goda bästisarna ligger på förlossningen i detta nu och föder barn. Heja heja Gullin!
Dagens lögn: -Man dör inte förrän man är så gammal att man är trött på att leva (Fina Fyran funderar just nu mycket över döden)
Dagens roligaste: Att höra hur Lilla Arg och Herr Piano läser saga i soffan under stillsamma diskussioner.
Dagens sorgligaste: Herr Pianos nyskrivna låt "Father" som fick mig att gråta som en öppen kran. (-Varför gråter du mamma, tycker du pappas sång är så dålig? frågar Fina4an oroligt)
Dagens tråkigaste: En god vän har lagt ner sin blogg. Jag hoppas att den har lika många liv som katten och därmed återuppstår.
Dagens godaste: Semlan efter middagen. Idag var det ju som bekant Dagen.
Dagens spänning: Goda bästisarna ligger på förlossningen i detta nu och föder barn. Heja heja Gullin!
Dagens lögn: -Man dör inte förrän man är så gammal att man är trött på att leva (Fina Fyran funderar just nu mycket över döden)
Dagens roligaste: Att höra hur Lilla Arg och Herr Piano läser saga i soffan under stillsamma diskussioner.
Dagens sorgligaste: Herr Pianos nyskrivna låt "Father" som fick mig att gråta som en öppen kran. (-Varför gråter du mamma, tycker du pappas sång är så dålig? frågar Fina4an oroligt)
måndag 23 februari 2009
Snöuppror
En sak som irriterar mig till vansinne är hur snöröjningen prioriteras!
Varför plogar man _först_ vägarna egentligen?
Vad är det för omöjlig logik att röja något som redan funkar?
För visst skulle en bil som gått igenom besiktningen kunna köra runt i 15 cm snö, eller?
Vet ni hur det är att köra syskonvagn på en oplogad trottoar med samma djup + skitet något nöt skofflat bort från gatan?
Svar: Ett helvete.
Så medan jag och gubbarna med rullatorerna, tanterna med svaga lårbenshalsar och stackarna i rullstol, stretar på den snöfyllda trottoaren, sprätter lastbilarna, Volvomonstren, stadsjeeparna och Mazdorna förbi i sin släta gräddfil.
Det värsta är när man ska korsa vid ett övergångsställ. Då måste man först släpa vagnen över snödrivor höga som Kebnekaise och sen hoppas på att inte blir överkörd innan man hunnit lyfta ekipaget över Treriksröset på motsatta sidan vägen.
Börja för tusan gubbar med att ploga TROTTOARERNA och cykelbanorna!!!!!
Varför plogar man _först_ vägarna egentligen?
Vad är det för omöjlig logik att röja något som redan funkar?
För visst skulle en bil som gått igenom besiktningen kunna köra runt i 15 cm snö, eller?
Vet ni hur det är att köra syskonvagn på en oplogad trottoar med samma djup + skitet något nöt skofflat bort från gatan?
Svar: Ett helvete.
Så medan jag och gubbarna med rullatorerna, tanterna med svaga lårbenshalsar och stackarna i rullstol, stretar på den snöfyllda trottoaren, sprätter lastbilarna, Volvomonstren, stadsjeeparna och Mazdorna förbi i sin släta gräddfil.
Det värsta är när man ska korsa vid ett övergångsställ. Då måste man först släpa vagnen över snödrivor höga som Kebnekaise och sen hoppas på att inte blir överkörd innan man hunnit lyfta ekipaget över Treriksröset på motsatta sidan vägen.
Börja för tusan gubbar med att ploga TROTTOARERNA och cykelbanorna!!!!!
lördag 21 februari 2009
forts. 2årskalas. Jippie!
På allmän begäran kommer här ännu en liten bild på Pytt.
Han är en perfekt korsning av chihuahua, tibetansk spaniel och kinesisk nakenhund.
Fast om sanningen ska fram är båda bilderna från när han var valp, nu är han större och lite mindre söt. Fortfarande väldigt söt, och i sammanhanget bara relativt lite större, men sanningen måste ju som bekant alltid fram!
Och på tal om det så ska hans uppfödare ta en ny kull som föds nu i dagarna (Om jag minns rätt) så dit kan alla hugande spekulanter vända sig och få en alldeles egen liten smula till hund.
Idag: Sång och uppvaktning med tuggbens-sko av Stor Tjejerna på morgonen.
På eftermiddagen presentöverlämning med ny fleecetröja (jo, så små jyckar måste ha ytterkläder när det är kallt, annars fryser de häcken av sig!), egna matskålar med ställning och tårta av burkmat.
Mums!
fredag 20 februari 2009
2årskalas, jippie!
I morgon fyller Hunden Pytt två år. Två ynkliga år som givetvis måste firas som sig anstår, med pompa och ståt. Jag funderar på om man kan göra någon typ av tårta, det hade han gillat.
I present ska han få ett ben, en ny pipleksak att leka gömma med, och en påse godis.
Jag tror han är den sötaste jycken som finns och jag tycker väldigt mycket om honom.
GRATTIS HURRA LILLA PYTT!
torsdag 19 februari 2009
Badlivets vedermödor
Igår var vi på badhuset, jag, Tre Stora, Liten Späd, Fina Fyran och Lilla Arg. Det var härligt! Och lite pinsamt.
Lilla Arg envisades med att gå runt och skrika "KUCKEN KUCKEN KUCKEN" hela tiden. När vi kom in i bassängen övergick hon till "BASSA BASSA BASSA BASSA" och jag inklusive alla som hörde trodde hon höll på att bajsa i vattnet. Fast vad hon egentligen ville var att basta.
Vad folk tänkte när hon ropade kucken vill jag inte ens gissa men det visade sig att hon menade "handduken".
Lilla Arg envisades med att gå runt och skrika "KUCKEN KUCKEN KUCKEN" hela tiden. När vi kom in i bassängen övergick hon till "BASSA BASSA BASSA BASSA" och jag inklusive alla som hörde trodde hon höll på att bajsa i vattnet. Fast vad hon egentligen ville var att basta.
Vad folk tänkte när hon ropade kucken vill jag inte ens gissa men det visade sig att hon menade "handduken".
Kärleksförklaringar från dvärgriket
Om man som jag lever nära barn får man ibland uppleva den totala tilliten, gränslös kärlek från avkommans sida och den kan te sig på olika sätt:
1. En kram så fylld av innerlighet att ungen håller på att spricka och inte vet var han/hon ska ta vägen, och därför kanaliserar känslan genom att bitas eller nypas hårt som f*n.
2. Man får torka dem i rumpan, det yttersta beviset på kärlek "Mamma, när jag har bajsat ska _bara_ du få torka mig!" (Tack grabben, det värmer.)
3. Viljan att sova nära, nära som en liten kardborre i sängen, helst med en arm omslingrad runt kärleksföremålets hals så denna upplever flimmer av syrebrist/klaustrofobiska panikkänslor. Alla försök att smyga undan är fruktlösa och resulterar bara i ännu intensivare närkontakt från utövarens sida.
4. Försöka bjuda på egenhändigt utpetade snorkråkor: "Titta, mamma! Hä badde godit till dej!" (Ung. "Här var det godis till dig, mamma)
1. En kram så fylld av innerlighet att ungen håller på att spricka och inte vet var han/hon ska ta vägen, och därför kanaliserar känslan genom att bitas eller nypas hårt som f*n.
2. Man får torka dem i rumpan, det yttersta beviset på kärlek "Mamma, när jag har bajsat ska _bara_ du få torka mig!" (Tack grabben, det värmer.)
3. Viljan att sova nära, nära som en liten kardborre i sängen, helst med en arm omslingrad runt kärleksföremålets hals så denna upplever flimmer av syrebrist/klaustrofobiska panikkänslor. Alla försök att smyga undan är fruktlösa och resulterar bara i ännu intensivare närkontakt från utövarens sida.
4. Försöka bjuda på egenhändigt utpetade snorkråkor: "Titta, mamma! Hä badde godit till dej!" (Ung. "Här var det godis till dig, mamma)
onsdag 18 februari 2009
Sluta hyckla!
En sak som jag inte riktigt kan ta på allvar är alla som nu är helt rabiata över hur dunindustrin behandlar sina arma fåglar. Jag menar, hur trodde folk att deras fluffiga vinterjackor egentligen blivit till? Genom klädkloning? Eller hoppades man på att fjädrarna plockats i skog och mark från glada vilda gäss som tappat dem i något lyckosprång? Eller att varje gås bara plockades när den slaktats, hur lönsamt skulle det vara?
Till alla er som uppbringade ett ramaskri ur era vrångstrupar när ni såg Kalla Fakta härom veckan, har jag bara ett tips: För att i framtiden slippa råka ut för dessa missödes-chockar kan ni kallt räkna med att _alla_ djur vi människor utnyttjar i någon slags industri (Kött/skinn/päls/ägg osv) har det jävligt illa. Riktigt jävla, fucking BAD! Tänk dig din värsta mardröm och multiplicera den x gånger så kanske du kommer i närheten av vilket pris djur betalar för att ni/du/vi ska kunna njuta av deras kroppsfrukter.
Ifall det finns grader i helvetet så har gässen i dunfabrikerna det nog ganska ljummet om man jämför med de schäfrar, katter och tvättbjörnar som varje dag flås levande i Kina. Ofta lever djuret en och annan halv minut efter att ha fått sin hud avsliten och blivit slängd i sophögen bland de andra satarna. Pälsen blir till kläder, skor och leksaker som säljs över hela världen, bl a hit.
Och den där luddiga gosiga kanten runt din kanadensiska gåsjacka kommer just från landet Kanada. Pälsen däremot kommer från en präriehund som fångats i en rävsax eftersom det är så man jagar dem, helt lagligt. Där får de sitta fastnaglade in till skelettet tills jägaren, inom ett par dagar om jycken har tur, kommer och vittjar fällan och skjuter hunden.
Jag blir outsägligt trött på att människor beter sig som att det är ok att shoppa prylar i någon typ av hävdad god tro; att man på fullaste allvar menar att "det hade jag inte någon aning om", när egentligen var eviga smartarsle kan räkna ut med r*ven att djurindustrin inte tar någon som helst hänsyn till smärta, etik och naturliga beteenden.
Den som alla andra industrier styrs och drivs enbart av stålar.
Basta.
Till alla er som uppbringade ett ramaskri ur era vrångstrupar när ni såg Kalla Fakta härom veckan, har jag bara ett tips: För att i framtiden slippa råka ut för dessa missödes-chockar kan ni kallt räkna med att _alla_ djur vi människor utnyttjar i någon slags industri (Kött/skinn/päls/ägg osv) har det jävligt illa. Riktigt jävla, fucking BAD! Tänk dig din värsta mardröm och multiplicera den x gånger så kanske du kommer i närheten av vilket pris djur betalar för att ni/du/vi ska kunna njuta av deras kroppsfrukter.
Ifall det finns grader i helvetet så har gässen i dunfabrikerna det nog ganska ljummet om man jämför med de schäfrar, katter och tvättbjörnar som varje dag flås levande i Kina. Ofta lever djuret en och annan halv minut efter att ha fått sin hud avsliten och blivit slängd i sophögen bland de andra satarna. Pälsen blir till kläder, skor och leksaker som säljs över hela världen, bl a hit.
Och den där luddiga gosiga kanten runt din kanadensiska gåsjacka kommer just från landet Kanada. Pälsen däremot kommer från en präriehund som fångats i en rävsax eftersom det är så man jagar dem, helt lagligt. Där får de sitta fastnaglade in till skelettet tills jägaren, inom ett par dagar om jycken har tur, kommer och vittjar fällan och skjuter hunden.
Jag blir outsägligt trött på att människor beter sig som att det är ok att shoppa prylar i någon typ av hävdad god tro; att man på fullaste allvar menar att "det hade jag inte någon aning om", när egentligen var eviga smartarsle kan räkna ut med r*ven att djurindustrin inte tar någon som helst hänsyn till smärta, etik och naturliga beteenden.
Den som alla andra industrier styrs och drivs enbart av stålar.
Basta.
Sol och vår!!!!!!!!!
Ena veckan ligger man på soffan och tror att livet är över, både bildligt och faktiskt, nästa har man repat ork och är åter på banan! Idag spirar solen över söderort och fast temperaturen ligger en bra bit under noll känner jag mig varm och lätt.
Satt uppe långt in på nattkröken och skrev ansökningar som ska ta mig till framtiden, papper och uppgifter jag haft liggandes alltför länge men inte orkat fylla i. Men så runt tolv lossade den mentala proppen och jag skrev så tangenterna skrällde. Riktigt bra blev det faktiskt också, även när jag läste det i dagsljus.
För så konstigt verkar livet vara, att man endera dagen håller på att bränna ut sig över en handfull husvisningar, och nästa sitter man i godan ro med sin käraste sambo och skissar på drömhuset.
Ibland orkar man inte ens tänka tanken att ta en dusch, och helt plötsligt utan att man visste hur kommer det en dag då man tycker att det vore en bra idé att åka till badhuset med sina sex barn på ett litet spontandopp.
Och så här på slutet i detta lyckliga upprop måste det ju berättas att Liten Späd lärt sig att krypa! Jojomensan, ynka sju månader gammal men ändå med hela golvet i besittning. Min fina underbaraste Liten Späd!
Det ni!
Satt uppe långt in på nattkröken och skrev ansökningar som ska ta mig till framtiden, papper och uppgifter jag haft liggandes alltför länge men inte orkat fylla i. Men så runt tolv lossade den mentala proppen och jag skrev så tangenterna skrällde. Riktigt bra blev det faktiskt också, även när jag läste det i dagsljus.
För så konstigt verkar livet vara, att man endera dagen håller på att bränna ut sig över en handfull husvisningar, och nästa sitter man i godan ro med sin käraste sambo och skissar på drömhuset.
Ibland orkar man inte ens tänka tanken att ta en dusch, och helt plötsligt utan att man visste hur kommer det en dag då man tycker att det vore en bra idé att åka till badhuset med sina sex barn på ett litet spontandopp.
Och så här på slutet i detta lyckliga upprop måste det ju berättas att Liten Späd lärt sig att krypa! Jojomensan, ynka sju månader gammal men ändå med hela golvet i besittning. Min fina underbaraste Liten Späd!
Det ni!
tisdag 17 februari 2009
Hemma igen/Välkommen hem!
Jag är tillbaka i stan, eller gölen kanske man ska säga.
Allt väl, jag tog tåget till Myllan med Fina Fyran vid hand och Liten Späd i famn. Det var svårt att lämna Lilla Arg hemma, men SJ bjussar bara på två barnbiljetter. Den tredje måste man betala ungdomspris för och det hade vi inte råd med (Detta var innan köparnas handpenning kommit in på Herr Pianos konto och därmed åter tänt ljuset över vår nattsvarta ekonomi), dessutom var ju tanken att jag skulle hinna ta det lite lugnt och med två barn finns det i alla fall en liten sportslig chans att det går. Med tre är det kört.
Det var härligt att komma till mamma. Jag vilade och åt godis som min söta syster släpade hem till mig. Nu har blåmärkena bleknat och igår behövde jag inte längre äta huvudvärkstabletter mot dunket efter hjärnskakningen. Allt frid och fröjd.
Så nu har jag vilat upp mig så pass att jag orkat dammsuga huset, tvätta tre maskiner tvätt, skura två toaletter och ha tre barn hemma idag.
Hur man än vänder sig har man som sagt r*ven bak.
(Någon läkare har jag inte träffat än. Jag fick inte komma in till akuten i onsdags eftersom mitt tillstånd inte var akut. Vårdcentralen har fortfarande inte svarat, men om jag har tur kanske jag kan få komma dit i veckan och ta blodtrycket (!). Det är tur att sjukvården för barn funkar så mycket bättre annars hade jag slutat betala skatt)
Allt väl, jag tog tåget till Myllan med Fina Fyran vid hand och Liten Späd i famn. Det var svårt att lämna Lilla Arg hemma, men SJ bjussar bara på två barnbiljetter. Den tredje måste man betala ungdomspris för och det hade vi inte råd med (Detta var innan köparnas handpenning kommit in på Herr Pianos konto och därmed åter tänt ljuset över vår nattsvarta ekonomi), dessutom var ju tanken att jag skulle hinna ta det lite lugnt och med två barn finns det i alla fall en liten sportslig chans att det går. Med tre är det kört.
Det var härligt att komma till mamma. Jag vilade och åt godis som min söta syster släpade hem till mig. Nu har blåmärkena bleknat och igår behövde jag inte längre äta huvudvärkstabletter mot dunket efter hjärnskakningen. Allt frid och fröjd.
Så nu har jag vilat upp mig så pass att jag orkat dammsuga huset, tvätta tre maskiner tvätt, skura två toaletter och ha tre barn hemma idag.
Hur man än vänder sig har man som sagt r*ven bak.
(Någon läkare har jag inte träffat än. Jag fick inte komma in till akuten i onsdags eftersom mitt tillstånd inte var akut. Vårdcentralen har fortfarande inte svarat, men om jag har tur kanske jag kan få komma dit i veckan och ta blodtrycket (!). Det är tur att sjukvården för barn funkar så mycket bättre annars hade jag slutat betala skatt)
söndag 8 februari 2009
Hej på ett tag.
Hej.
Nej det är inte bra här.
Jag har fått hjärnskakning tror jag. Inte någon sån där skojlustig stress-värk utan alldeles som på riktigt.
I fredags satt jag på toaletten på morgonen med småbarnen runt benen. Mannen var på väg till jobbet lite för sent eftersom han låtit mig sova en sväng längre än vanligt och möjligt. Kvällen innan hade jag mot alla odds varit ute och förlustat mig en sväng med min bäste vän arkitekten och hans vänner från den akademiska världen. Vi drack en del visningsvin och åt en sen tallrik musslor på Sturehof, men annars var det inte så mycket bevänt med något matintag för min del. Och om det är något man får äta upp, så är det när man hungrat för länge.
Själv var jag i uselt skick redan som det var, en vecka av diger jävla hardcore-influensa och fyra kilo lättare på överansträngd mammasträng; och så satt jag där på toa som en urvriden trasa.
Sen minns jag inte något mer förrän jag vaknar upp i slutet av vår trappa. Fina Fyran står böjd över mig och undrar: -Varför ligger du här? Hörde du vad det var som dundrade?
Det var jag som trillade de två våningarna rakt ner utan att ta emot mig, om man inte räknar med ansiktet som smashas mot väggen i första svängen och ger mig en blodutgjutning i pannan, svullen näsa, spräckt överläpp och en munhåla full av blod.
I nästa sväng måste jag gjort en kullebytta av något slag, för min ena underarm är skrapad, båda låren blåslagna, knäet ömt och värken som strålar från nacken och ner i ryggen känns värre än att uppleva alla mina fyra kejsarsnitt på samma gång. Huvudet dunkar, det har fått sig ett par ordentliga smällar mot trappstegen innan det lagt sig tillrätta uppochner.
Sen dess har jag bara sovit. Sovit och när jag varit vaken tackat min lyckliga stjärna att det inte satt en liten kotte på armen när jag föll. En liten sjumånadersbebis till exempel, för då vet jag inte om jag orkat leva mer.
Kära kusinen morrar över telefon från Myllan: -Nu ser du fan till att ta det lugnt, hör du det?! Nu vilar du dig och ser det här som ett tecken på att din kropp måste få ta det lugnt!
Så det ska jag göra. Vila. Idag också. Imorgon är det ju vardag igen. Imorgon måste alla åka till jobbet och även om jag ska vara hemma så känns det som om jag skulle behöva något helt annnat. En liten mamma till exempel. En mamma som klappade om och la sköna filtar på täcket när man vilade. Som sa att man inte behövde tänka på något mer i hela världen, att allt skulle bli okey och att om man bara sov en stund så skulle man få nyponsoppa med mandelbiskvier sen.
Eller kanske en storasyster som bara kom och tog över. En som packade upp sin resväska och lekte med småbarnen, lagade mat och satt på stortjejernas sängkanter ett par kvällar.
Tills jag kom i fatt. Tills jag varit hos läkaren och tagit prover. Tills det inte längre kändes som att jag höll på att dö av huvudvärk/trötthet och allmän spak-ma.
Tills dess får ni klara er utan mig ett par dagar.
Tror jag.
Nej det är inte bra här.
Jag har fått hjärnskakning tror jag. Inte någon sån där skojlustig stress-värk utan alldeles som på riktigt.
I fredags satt jag på toaletten på morgonen med småbarnen runt benen. Mannen var på väg till jobbet lite för sent eftersom han låtit mig sova en sväng längre än vanligt och möjligt. Kvällen innan hade jag mot alla odds varit ute och förlustat mig en sväng med min bäste vän arkitekten och hans vänner från den akademiska världen. Vi drack en del visningsvin och åt en sen tallrik musslor på Sturehof, men annars var det inte så mycket bevänt med något matintag för min del. Och om det är något man får äta upp, så är det när man hungrat för länge.
Själv var jag i uselt skick redan som det var, en vecka av diger jävla hardcore-influensa och fyra kilo lättare på överansträngd mammasträng; och så satt jag där på toa som en urvriden trasa.
Sen minns jag inte något mer förrän jag vaknar upp i slutet av vår trappa. Fina Fyran står böjd över mig och undrar: -Varför ligger du här? Hörde du vad det var som dundrade?
Det var jag som trillade de två våningarna rakt ner utan att ta emot mig, om man inte räknar med ansiktet som smashas mot väggen i första svängen och ger mig en blodutgjutning i pannan, svullen näsa, spräckt överläpp och en munhåla full av blod.
I nästa sväng måste jag gjort en kullebytta av något slag, för min ena underarm är skrapad, båda låren blåslagna, knäet ömt och värken som strålar från nacken och ner i ryggen känns värre än att uppleva alla mina fyra kejsarsnitt på samma gång. Huvudet dunkar, det har fått sig ett par ordentliga smällar mot trappstegen innan det lagt sig tillrätta uppochner.
Sen dess har jag bara sovit. Sovit och när jag varit vaken tackat min lyckliga stjärna att det inte satt en liten kotte på armen när jag föll. En liten sjumånadersbebis till exempel, för då vet jag inte om jag orkat leva mer.
Kära kusinen morrar över telefon från Myllan: -Nu ser du fan till att ta det lugnt, hör du det?! Nu vilar du dig och ser det här som ett tecken på att din kropp måste få ta det lugnt!
Så det ska jag göra. Vila. Idag också. Imorgon är det ju vardag igen. Imorgon måste alla åka till jobbet och även om jag ska vara hemma så känns det som om jag skulle behöva något helt annnat. En liten mamma till exempel. En mamma som klappade om och la sköna filtar på täcket när man vilade. Som sa att man inte behövde tänka på något mer i hela världen, att allt skulle bli okey och att om man bara sov en stund så skulle man få nyponsoppa med mandelbiskvier sen.
Eller kanske en storasyster som bara kom och tog över. En som packade upp sin resväska och lekte med småbarnen, lagade mat och satt på stortjejernas sängkanter ett par kvällar.
Tills jag kom i fatt. Tills jag varit hos läkaren och tagit prover. Tills det inte längre kändes som att jag höll på att dö av huvudvärk/trötthet och allmän spak-ma.
Tills dess får ni klara er utan mig ett par dagar.
Tror jag.
onsdag 4 februari 2009
Karriärsplaner 1
I nästa liv ska jag förverkliga min hemliga jobbdröm; jag ska köra snöskottare. Eller vad det nu heter. Snöplog kanske?
Jag ska i alla fall sitta i en sån där liten hytta på fyra hjul och köra runt som en pil när snön fallit och sjasa bort den från gator och cykelvägar.
Det verkar så härligt att vara därinne helt för sig själv. Kanske har man med sig en termos med något rykande, och en trave mackor som man kan tugga i sig vid behov. Kanske lyssnar man på radio i såna där hörlurar som byggjobbare har. Kanske har man torgvantar på händerna, ni vet såna med avklippta fingertutor som Hebbelilles pappa Albert alltid hade. Vad vet jag.
Och så sitter jag och gasar runt och gör så himla fint.
Inte en enda kant lämnar jag oskarp, inte den minsta driva låter jag ligga felplacerad. Knivvassa hörn och släta vägar lämnar jag och skottaren efter oss. Smörhala gator sandas till alla lårbenshalsars stora tacksamhet och inte någon endaste ska få sin bil instängd av en driva.
Tills framtiden kommer kämpar jag vidare i barnomsorgsträsket.
Läsfel
Tänk vad mycket roligare det blir om man alltid läster tidningen när man är stressad.
Idag läser jag till exempel:
"Jocke Berg jobbar med tallibaner"
(Fast egentligen jobbar han med Tilliander)
Vidare:
"Visa ditt stöd - köp en hjärtepenis"
(Men det man skulle köpa var en hjärtepins)
Ja, så roligt har jag det.
Idag läser jag till exempel:
"Jocke Berg jobbar med tallibaner"
(Fast egentligen jobbar han med Tilliander)
Vidare:
"Visa ditt stöd - köp en hjärtepenis"
(Men det man skulle köpa var en hjärtepins)
Ja, så roligt har jag det.
tisdag 3 februari 2009
Sol och vår!
I morse när jag vågat mig på en dusch och råkade se mig i själv i spegeln, kände jag att jag behövde ta tag i något. Vad som helst.
Som den fruktansvärt resoluta människa jag är, valde jag att smörja in mig med apotekets hudkräm med brunfärg.
Efteråt såg jag ut som om jag varit på solsemester över natten. Brun som en brännskada.
Vem försöker jag lura?
Det närmaste utlandsresa jag varit de senaste sex åren är när jag dammar jordgloben i barnens rum.
Inte för att jag varit på solsemester innan dess heller (Jo, en resa med mamma till Madeira i april 1994), men så långt ifrån att åka vart som helst som just nu har jag nog aldrig varit.
Men solen lyser utanför våra skitdisiga förortsfönter, och snön gnistrar kallt i rabatterna. Igår ringde pappa från Myllan och berättade att han plockat in årets första snödroppar.
Tänk att det kan vara så förbannat skönt hemma!
Som den fruktansvärt resoluta människa jag är, valde jag att smörja in mig med apotekets hudkräm med brunfärg.
Efteråt såg jag ut som om jag varit på solsemester över natten. Brun som en brännskada.
Vem försöker jag lura?
Det närmaste utlandsresa jag varit de senaste sex åren är när jag dammar jordgloben i barnens rum.
Inte för att jag varit på solsemester innan dess heller (Jo, en resa med mamma till Madeira i april 1994), men så långt ifrån att åka vart som helst som just nu har jag nog aldrig varit.
Men solen lyser utanför våra skitdisiga förortsfönter, och snön gnistrar kallt i rabatterna. Igår ringde pappa från Myllan och berättade att han plockat in årets första snödroppar.
Tänk att det kan vara så förbannat skönt hemma!
måndag 2 februari 2009
Ljuset i tunneln
Just som jag trodde att influensan och ångesten släppt taget om mig, så dyker det upp nya saker att må dåligt över. Det är nästan så jag längtar tillbaka till min feberkoma i soffan framför Dvärgprogrammet på Tv4.
1. Resterande delen av mitt yrkesliv.
Kan ältas i det oändliga. Vad vill jag egentligen (Inte bara för att jag inte vågar något annat, utan vad VILL jag?)
2. Tandläkartid om två veckor.
Hur ska jag kunna ta igen ett års flossing och borstning på exakt sexton dagar?!
3. Nätbedrägeriet som jag polisanmälde för ett år sen ska upp i Tingsrätten.
Det sista jag vill är att nånsin igen sätta min lilla klöv i en rättssal eftersom jag fortfarande mår dåligt över när jag var där sist. Då handlade det om väldigt andra och obehagligare saker, men känslan är den samma. Jag orkar inte ens tänka tanken att gå dit igen.
Punkt.
4. Läget i Gaza, vår ekonomiska situation, flyttpackning, renovering, släktfejden, lunginflammationen (?), protokollet från Föräldrarådet, småungarnas feber osv i all oändlighet.
Ältaältaältaältaält......
1. Resterande delen av mitt yrkesliv.
Kan ältas i det oändliga. Vad vill jag egentligen (Inte bara för att jag inte vågar något annat, utan vad VILL jag?)
2. Tandläkartid om två veckor.
Hur ska jag kunna ta igen ett års flossing och borstning på exakt sexton dagar?!
3. Nätbedrägeriet som jag polisanmälde för ett år sen ska upp i Tingsrätten.
Det sista jag vill är att nånsin igen sätta min lilla klöv i en rättssal eftersom jag fortfarande mår dåligt över när jag var där sist. Då handlade det om väldigt andra och obehagligare saker, men känslan är den samma. Jag orkar inte ens tänka tanken att gå dit igen.
Punkt.
4. Läget i Gaza, vår ekonomiska situation, flyttpackning, renovering, släktfejden, lunginflammationen (?), protokollet från Föräldrarådet, småungarnas feber osv i all oändlighet.
Ältaältaältaältaält......
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
