fredag 31 december 2010

Mitt bidrag till nyårssupén del 2:


Just som man trodde att det inte kunde bli värre fick Gäddjäveln potatisen på sitt to-do-bord.
Förlåt gäster.

Nyårslöften:


Nästa år ska jag bli en lite mer uppdaterad version av mig själv.
En Gäddan 2.0

Kort sagt ska jag satsa på att bli lite:
Smartare
Snabbare
Starkare
Snyggare
Snällare
Stoltare

Det görs inte i en handvändning.
Men det ska gå!

GOTT NYTT ÅR!!!

Mitt bidrag till nyårssupén:


En trist sak med att leva ihop med en mästerkock i ordets rätta bemärkelse, är att man blir så smärtsamt tydligt uppmärksam på sina egna tillkortakommanden inom matkonsten...

torsdag 30 december 2010

X-mas spirit!


Liten Späd hjälper mig i tvättstugan och utbrister plötsligt ilsket:

-Jag gillar inte Morran. Jag ska skjuta Morran!

(Jag kämpar för att hålla mig för skratt)
-Så får man väl inte säga!

(Liten Späd spänner sina intensiva blå i mig)
-Men då hämtar jag ett svärd!

-Vad ska du göra med svärdet då? undrar jag.

-Jag ska skjuta Morran!

tisdag 28 december 2010

På korta ben

Om vintern vore över
mörkret förmått klinga ut
då fick jag den tid jag behöver
att läka såren till slut.

Jag släpper dig ur famnen nu
alldeles lätt och fågelfri
fastän det alltid varit du
kan det aldrig bli vi.

Vem vågar välja det onåbara
ett liv som aldrig fanns
en dröm som endast fick vara
verklig någon annanstans.

Nytt jobb!

Idag har jag tackat ja till ett annat projekt, börjar på måndag.
Det känns spännande och samtidigt lite farligt att prova sina vingar; jag har bara jobbat på ett och samma bolag sen jag inledde min nya yrkesbana för 1 1/2 år sen.
Men med nytt år och nya planer hoppas jag att även ett nytt jobb gör sig fint i tillvaron.
Bra start på året!

Ok, låt oss "Prata om det"

Midsommarafton innan min tolfte födelsedag kom det sig att jag var ensam med min bästa kompis pappa. Han höll fast mig i sitt knä i deras förråd och utanför föll ett klassiskt duggregn.
Därinne bland myrmedel och trädgårdsredskap trevade hans klumpiga fingrar bort det sista av min barndom, den sista smulan av blåögd tillit hos en flicka som inte ens fått sin första mens. Jag minns känslan och lukten av hans läppar som pressades mot min hals, fukten som stod ur hans strupe luktade öl och jag var så rädd att det svartnade för ögonen. Mitt hjärta bultade och bankade så hårt att det höll på att spränga bröstkorgen, men det kände inte mannen som raspade runt med sina smutsiga labbar där det ömmade som allra mest.
Jag försökta hålla emot, i ett enfaldigt försök att stoppa vad som höll på att ske.
-Nej, nej... viskade jag och knep ihop ögonlocken.
-Jag vet att du vill, flämtade han och tvingade händerna ner innanför mina shorts.

Det slutade där.
Min storebror kom gåendes på gatan och ropade på mig, maten stod klar i trädgården hemma. Som genom ett trollslag var jag lös och sprang mot dörren, grusgången krasade under mina fötter som trummande tog mig bort, till säkerheten.

Min farmor var på besök.
Jag minns att jag bad att få gå på toaletten före vi satte oss till bords.
Sen firade jag den första av alla andra midsomrar jag kommit att hata.

Nu när dagis har jul-stängt...


...använder jag babygungorna i parken som alternativ barnomsorg.
Samma upplägg; lämna på morgonen -hämta på kvällen.
Toppen.
Lite vuxentid måste man väl för helsike unna sig?

söndag 26 december 2010

Vinkelvolt:


Ok, det är svårt att toppa gårdagens brygga, men jag lyckades i alla fall impa på hunden....
Idag firar vi julafton.
Gött mos, folks!

Dan före dopparedan


Recept för lyckat pyssel:

Fuck the tomteluva.
Here comes The Hat!

(Ja, vi firar Stora Julafton den 26:e)

lördag 25 december 2010

Dagens löften:

Nästa år ska jag bli lite mer härlig och göra följande saker:
1. Ta löpningen till nya höjder
2. Rycka upp mig

Det känns som en mycket bra plan!

fredag 24 december 2010

GOD JUL!!!


Ja, eftersom jag lyckades bli av med min nya vinterjacka innehållandes iphonen på julfesten förra veckan, håller fotot ovan den typ av kvalité man kan förvänta sig från en stand-in-mobil i väntan på försäkringspengar.

Men det blev en liten jul, och det blev kul.
Från oss alla, till er alla:
Gladerliger Jul!

torsdag 23 december 2010

The bottom is nådd.

Idag dog vår katt.
Mitt allra mest älskade husdjur.
Som en spännande kulmen på en uber-vidrig höst.

Kanske är det dags att lägga ner den här depp-bloggen nu?
Å andra sidan kan det ju inte bli värre.

Tack för läxan, gud-jävel!

söndag 12 december 2010

Fyran snackar:

-Mamma, har morfar tagit slumpen?

(Vilket visade sig betyda: -Mamma, har morfar gjort lumpen?)

Det lilla livet

Ibland kommer det sig att jag funderar över hur livet vore utan barn. Det är så klart svårt att sia om eftersom jag aldrigt upplevt den tillvaron; jag var ett barn som fick barn och så var det med det.
Jag har alltid levt med halvätna plättar i fönsterkarmen, nappar i handväskan och konstverk på väggarna. Och då menar jag inte den inramade varianten...

Utan barn skulle jag nog inte ha litervis med handsprit hemma, det hade räckt med en tvättkorg och jag skulle inte behöva knöla med tre uppsättningar ytterkläder varje morgon utöver mina egna. Jag skulle kunna strunta i att sätta undan viktiga, ömtåliga saker för risken att någon skulle måla golvet med nagellack eller starta en tändstickseldsvåda vore tämligen liten.

På senare tid har jag förstått att många vuxna tycker det är läskigt att ens föreställa sig hur det vore att leva med sex barn. Själv känner jag tvärt om. För vad skulle jag gjort med all tid?
Var skulle jag kanalisera all kärlek, omtanke och engagemang?
På jobbet? Gymmet? I någon affär?

Att leva med barn är att ha tillgång till två världar, att aldrig behöva lämna leken, barnlitteraturen, sångerna och Pixar-filmerna bakom sig. Och när de små liven sen blivit lite lite äldre får man genom deras läxor en ny chans att lära sig andragradsekvationer och andravärldskrigets olika vändpunkter.

Det är ett gott liv!

onsdag 1 december 2010

Bäst just nu:

Jag har skaffat mig ett gymkort som ger mig tillträde till gummerat underlag i perfekt inställt löptempo var jag vill i stan. Glad i hågen har jag några gånger i veckan tågat dit och ställt mig på löpbandet för att ge kroppen vad den tål -och behöver.
Det går åt helsike.
Att stå på den där maskinen och nöta i en timme är outhärdligt! Jag förgås efter tjugo minuter, det är som att någon plockar strå för strå från min kalufs med planen att göra mig skallig; sofistikerad tortyr!!!

Så jag började springa ute på gatorna igen.
Och med flertalet löprundor i ryggen ackompanjerade av minusgrader, snöstorm och nordanvindar kan jag nu avslöja världens bäst bevarade hemlighet:
Att löpa utomhus på vintern är bättre än att lubba rundor på sommaren!
Det är som att få existera i ett helt nytt elemet, som att andas under vatten eller sväva genom luften!
I kläder som egentligen är för tunna att värma någon ens i april, ångar jag fram som ett stabilt lok. Bilarna kan sladda bäst de vill på oplogade vägar och svärande cyklister snigla sig fram i vägrenen -själv trampar jag mig spikrakt och snabbt framåt brevid och förbi.

Robyn smeker mig i öronen, vinden sliter i mössan.
Det är sann lycka!!!

Tacksamt ledsen

Först ska jag säga tack!
Tack alla vänliga själar som postat kommentarer, mailat, ringt och sms:st mig.
Tack för att ni visat hur många fenomenala vänner jag har, och hur många vänliga men okända själar det finns i den annars ganska gudsförgätna cybervärlden.
Det har stärkt mig enormt mycket att senaste tiden läsa era kloka och peppande ord. Aldrig dömande -alltid genomtänkta och ärliga.
Tack!

Sen ska jag säga förlåt.
Förlåt till alla er som jag varken svarat eller ringt upp. Förlåt att jag inte orkat berätta eller reflektera, sätta ord på vad som hänt eller hur det känts. Jag har nog bara behövt vara ifred med mina tankar, tagit en dag i taget. En sorg i stöten helt enkelt.
För att hålla ångan och näsan uppe, har jag förkovrat mig i jobbet, träningen och barnen. Inte planerat så mycket, inte spejat mot någon horisont.

Just nu är jag här, just nu är allt bra.
Det räcker fint.
Ingen ska dö!