Det lilla livet

Ibland kommer det sig att jag funderar över hur livet vore utan barn. Det är så klart svårt att sia om eftersom jag aldrigt upplevt den tillvaron; jag var ett barn som fick barn och så var det med det.
Jag har alltid levt med halvätna plättar i fönsterkarmen, nappar i handväskan och konstverk på väggarna. Och då menar jag inte den inramade varianten...

Utan barn skulle jag nog inte ha litervis med handsprit hemma, det hade räckt med en tvättkorg och jag skulle inte behöva knöla med tre uppsättningar ytterkläder varje morgon utöver mina egna. Jag skulle kunna strunta i att sätta undan viktiga, ömtåliga saker för risken att någon skulle måla golvet med nagellack eller starta en tändstickseldsvåda vore tämligen liten.

På senare tid har jag förstått att många vuxna tycker det är läskigt att ens föreställa sig hur det vore att leva med sex barn. Själv känner jag tvärt om. För vad skulle jag gjort med all tid?
Var skulle jag kanalisera all kärlek, omtanke och engagemang?
På jobbet? Gymmet? I någon affär?

Att leva med barn är att ha tillgång till två världar, att aldrig behöva lämna leken, barnlitteraturen, sångerna och Pixar-filmerna bakom sig. Och när de små liven sen blivit lite lite äldre får man genom deras läxor en ny chans att lära sig andragradsekvationer och andravärldskrigets olika vändpunkter.

Det är ett gott liv!