Jag har skaffat mig ett gymkort som ger mig tillträde till gummerat underlag i perfekt inställt löptempo var jag vill i stan. Glad i hågen har jag några gånger i veckan tågat dit och ställt mig på löpbandet för att ge kroppen vad den tål -och behöver.
Det går åt helsike.
Att stå på den där maskinen och nöta i en timme är outhärdligt! Jag förgås efter tjugo minuter, det är som att någon plockar strå för strå från min kalufs med planen att göra mig skallig; sofistikerad tortyr!!!
Så jag började springa ute på gatorna igen.
Och med flertalet löprundor i ryggen ackompanjerade av minusgrader, snöstorm och nordanvindar kan jag nu avslöja världens bäst bevarade hemlighet:
Att löpa utomhus på vintern är bättre än att lubba rundor på sommaren!
Det är som att få existera i ett helt nytt elemet, som att andas under vatten eller sväva genom luften!
I kläder som egentligen är för tunna att värma någon ens i april, ångar jag fram som ett stabilt lok. Bilarna kan sladda bäst de vill på oplogade vägar och svärande cyklister snigla sig fram i vägrenen -själv trampar jag mig spikrakt och snabbt framåt brevid och förbi.
Robyn smeker mig i öronen, vinden sliter i mössan.
Det är sann lycka!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kanske det är det som kan fylla pick-pock-hålet?
Annars var Åsa väldigt klok, där under just det inlägget. Men sådant är så svårt att veta när man (jag, då) inte känner någon ordentligt eller kan prata.
Men. Du är ok. Det är ok. Mor har rätt: Ingen ska dö. Det är ok. Och om det mot förmodan inte är det just nu så blir det det. Så brukar jag säga till mig själv när det är illa och till slut börjar jag tro på det litegrann och då känns det som att det är iaf lite ok.
Kram
Run Forrest, run!
Skicka en kommentar