Upprop!

Idag började Fina Fyran i skolan.
Det var fint uttänkt med inledande gemensam grillfest dit man bjudit samtliga föräldrar och syskon till alla elever.
Genom hela Byn tågade välpolerade barn hand i hand på väg dit med hulda vårdnadshavare hack-i-häl; utom mina som satt i en jordgrop på dagis och väntade på att någon (jag) skulle hämta dem.

Med andan i halsen och LPplattor i armhålan, stormade Fyran, Arg, Späd och jag in på skolgården och slukades snabbt av folkhavet som vaggandes köade åt sig korvar, drick-tetror och knyckliga servetter.
Jag vill minnas att jag hann utbyta ett par tre ord med en dagismorsa innan första telningen försvann; tre minuter utom synhåll, bland en folkmassa på tusen personer och senaste tidens pedofilarm i Söderort, värmde upp min hisp-nerv ordentligt.

Så ordentligt att när nästa unge försvann och var borta i 8 minuter hann jag både börja gråta och få en närmast psykisk härdsmälta innan en dagispappa hittade henne på basketplanen. Skrattandes.

Kvällens begivenhet avslutades i klassrummet med en vrålande Späd och ilsken Arg. Vi väntade på Fyran och vi väntade på att få all super viktig skol-information.
Men mest av allt väntade vi på att få gå hem.

Jag vill inte ha upprop en onsdagskväll klockan 18.30!
Jag vill inte krampaktigt tvingas hålla fast två skittrötta småsystrar medan jag leker god, engagerad mor!

(Men Fina Fyran var lyrisk och tyckte allt var toppen)

(Herr Piano satt fast i en filmstudio och gjorde reklam med ett svart robot-får)