Modersarvet

Ja, jag är en sentimental jävel, så enkelt är det!
Det blev uppenbart tydligt idag när jag körde ihop en pepparkaksdeg vid köksfönstret och passade på att fundera över livets storhet.
Alla dessa starka kvinnor som fostrat mig, som kramat och passat mig; deras kvinnokraft och innerliga värme.
Generationer av omtanke och hulda famnar, visst bär jag dem med mig?

Jag tänkte på mormor som kavlade sina lövtunna kakor mellan fuktiga handdukar, på hur hon alltid fick mig att känna mig så sedd, välkommen och värdefull. Hur vi tog fram alla tygstuvar och glitterpärlor som hon hade i sin garderob och dukade upp hela matbordet till en handarbetsbuffé som räckte ett helt lov.

Hela nätterna kunde vi sitta och sy. Aldrig att hon propsade på att det var dags att sluta, eller plocka undan, eller gå och sova. Blev vi trötta fyllde vi bara på med mer te i de små smultronkopparna med guldkant. Mitt i vargatimmen knådade vi trolldegar och gjorde garnbollar och pratade ikapp under tiden. Det var härligt. Och nu sorgligt för att jag saknar det så mycket!

Min älskade älskade mormor Margareta som alltid fanns där. Som varje sommarkväll i Melbystrand kom med varm mjölk i kopp och berättade de allra mest häpnadsväckande sagor ända tills jag och min lillebror äntligen kunde somna.
Under tunga dunbolster med manglade lakan och broderade örngott sov vi i gäststugan medan västkustvindarna fick tallarna utanför att knarra och knaka.

Fina fantastiska mormor.
Jag skulle så gärna vilja vara liten flicka hos dig igen.
Jag älskar dig!