lördag 3 januari 2009

Pay-back-time

Hämnd, är inte det ändå vad som skiljer människan från djuren, när det verkligen kommer till kritan?
Viljan och behovet att straffa medmänniskor för oförrätter, elakheter och snedsteg efter att stundens hetta sedan länge svalnat -det är vi ensamma om.

Hämndaktioner kan vara mer eller mindre sofistikerade.
Jag hörde en gång om en tjej som kom på att hennes kille var otrogen. Hon höll masken och en dag när pojkvännen var på jobbet gick hon hem till honom och öppnade med nyckeln han anförtrott henne i början av deras relation. Med sig hade hon räkskal som hon placerade på det allra mest fantastiska ställe; inuti gardinstängerna!
Ni vet de där guldiga historierna som man hade på den tiden det begav sig. Hon skruvade av ändknopparna och hällde in skalen i det ihåliga röret, innan hon satte tillbaka allt i perfekt ursprungligt skick.
Genialt! Fatta vad den grabben letade efter källan till odören som ett par dagar senare la sig som en blöt tvångströja över hans lägenhet!

Eller om killen som hämnades på en gammal kompis genom att köpa tio dansmöss i djuraffären som han sen släppte in genom brevinkastet när denne rest på semester. Inte vet jag vad han egentligen gjort för att förtjäna det, men jag kan i mina mörkaste mardrömmar föreställa mig misären han upplevde när han ett par veckor senare kom hem.

Själv är jag usel på hämnd. Jag skulle önska att det beror på att jag inte känner ett behov av att ge tillbaka, att jag kan knepet att vända andra kinden till.
Så ädel är jag inte alls.
På långa vägar.

Mina hämndhandlingar är bara usla. Som när jag jä*ligt trött på att stå ensam i en tvättstuga, hängandes en miljard par jeans och t-tröjor som inte var mina utan hjälp (Tyckte jag i alla fall själv) i ren ilska/hämnd dängde torkstället i väggen så det gick sönder.
Så hädanefter stod jag ensam och hängde en miljard jeanas och t-tröjor som inte var mina på en trasig torkställning som stup i kvarten rasade ihop så jag måste göra om från början hela tiden.
Att bita sig själv bildligt i r*ven kan aldrig vara hämnd, bara puckat.

Eller som idag när jag tyckte det var en listig idé att gömma datorn som hämnd. Jättesmart ända tills kassören från samfällighetsföreningen ringer och vi genast måste kolla våra banksaldon på internetbanken. Snacka om att jag kände mig fånig när jag fick hasta ner och gräva fram den under sonens madrass.
Att tappa ansiktet och framstå som en idiot är långt ifrån vad jag rubricerar som en god hämnd.
Det är bara trögt.

7 kommentarer:

Snokis sa...

Höhö!

Godiva sa...

He he!

Jag tror hämnd fungerar bäst i tanken. Jäkligt bra.

Tanken är fri!

Eventuellt ska man inhandla billigt omaka porslin på ÖB som man kan krascha vid behov, det har jag funderat på ibland.

Kanske man kan bygga mosaik av det senare.

KRAAAAAAM!

Gäddan sa...

Bra tanke, G.
Om man köper porslin som man i hämnd (?) slår sönder och sen när man vill gottgöra sitt karma, fogar ihop bitarna till vackra mosaikpresenter som man ger till den man från början var arg på. Ja, om man gör det så måste man ju räknas som en sann "kindvändare"?

Godiva sa...

Ha ha, nääee... Jag inser att jag nog var mer inne på ILSKA än HÄMND...

Ska man hämnas via mosaik måste det nog vara hämndobjektets favorittallrikar : -)

Kom just på att om man hade pengar skulle man köpa en likadan exklusiv pjäs av vad fan nu personen gillar mest i sin samling, typ mitt hatobjekt kånstGLAS från Hüdman-Wallien, och sen krascha det och få personen att TRO att det är dens egna som man stor lust slagit sönder!

(He he, inser att jag brinner lite extra för det här ämnet!)

(("dens egna"?))

Gäddan sa...

(dens ligger i samma liga som när jag i förvirring utbrast denen, alltså den i bestämd form...)
De där tulpantjofräset borde man få medalj om man tillintetgjorde, men det är bara om du frågar mig.

En gång i mycket tidiga tonåren la jag en hundbajs i en plastpåse och skickade till en tjej.
Förlåt Lena, where ever you are!

Isidor sa...

Skitpuckat, men vilken historia!

Gäddan sa...

Ja, bajs är ju en outsinlig källa till samtalsglädje!