söndag 4 januari 2009

Släkten är bäst (fast också jä*ligt sorglig)

Vi tog Stormtroopern och åkte till släkten och vännerna i Mymilbo över dagen. I övermänsklig kyla packar Tre Små, Herr Piano och jag in oss själva och hunden och susar iväg.
Det är trevligt att vidga sina vyer lite, horisonten blir så kort när man som jag sällan blickar längre än radhuset snett över gatan.

Vi stannar till för att hälsa på Farfar som är på jobbet. Det var länge sen vi träffade honom eftersom han har fullt upp med sitt och inte har möjlighet att ses så ofta. Men ett par gånger i sitt liv har Fina Fyran i alla fall varit och hälsat på Farfar i Uppland.

När vi kommer in genom entrén kastar sig Fina Fyran i famnen på mannen han träffat ungefär lika många gånger i sitt liv som han har fingrar på handen.
-Farfar!!! ropar han och fångas upp av en stor, varm kram som övergår i något som bäst kan liknas vid ett innerligt men stillsamt ömsesidigt lyckorus.
En manshand rufsar runt i sitt barnbarns hår och liksom mäter tyngden av pojkkroppen på armen:
-Vad stor du blivit!
-Farfar! fortfarande saligt leende.
Vi sätter oss och pratar vid ett bord. Farfar skojar med barnen och jobbar parallellt. Jag hör hur Fina Fyran och Lilla Arg skrattar och spexar, visar hela sin repetoar.

När vi efter en timme ska åka följer Farfar med oss till bilen på parkeringen.
-Farfar, kan inte du komma och hälsa på hemma hos mig någon gång så du får se hur jag bor i mitt rum? frågar Fina Fyran sekunden innan det är dags att hoppa in i bilen. Han har fortfarande Farfars hand i sin egna lilla fyraårs.
-Det vore roligt, men du förstår farfar måste jobba. Jag jobbar så mycket. Men vi ses nog en annan gång.
Fina Fyran får en hundralapp som han lovar att han ska köpa något riktigt fint för.
Sen åker vi.

När vi kommit hem till Herr Pianos goda vänner som bjuder både på fika och sig själva så tänker jag att det är sorgligt att en liten farfar som är så efterlängtad och saknad inte kan våga klara leva upp till den kärleken.
Och jag kan inte låta bli att förundras över att blod ibland verkar väga så lätt, medan vatten kan vara det starkaste kittet i livslånga relationer.

4 kommentarer:

Peter Barlach sa...

fan fan fan, vad det där gör ont ända in märgen. och ja, jag vet, man blir glad, de små blir så glada och man undrar var har de fått den där kärleken ifrån och så de andra som ska va stora men som är så mycket mindre som inte fattar. fan.

Gäddan sa...

Ja.
Det är en sann bitterljuv kärlek på något sätt. Jag hoppas oförmågan att vara behövd och älskad är en sak som till stor del kommer att dö ut med den äldre föräldragenerationen. Det känns som om män över 50 har en barriär mellan sig själv och sina känslor, i alla fall när det är känslor till barn. Eller barnbarn.

Eller, jag vet inte men tack för din tanke, P, du är inne på samma spår som jag!

Mats Ågren sa...

Fan vad fint du skriver Isabel...
Kram från köpenhamn.
/M

Gäddan sa...

Hej min goda vän!
Fortfarande inte någon vind söder om Söder.
Men vi väntar, somliga av oss mer än andra.
Kram!