Små barn, små bekymmer

Ibland tänker jag på hur annorlunda föräldraskapet blir när man har större barn. Jag tycker egentligen att bebisepoken är den absolut enklaste åldern att vara mamma i.
När man är så otroligt behövd och tagen för given på ett fysiskt sätt.
Blöja, välling, åka vagn, pilla in små tår i ministrumpor, vanka runt och vyssja, ad-droppar, bada balja -that's it.
Att ha tonåriga döttrar är något helt annat. Det är att oroa sig för att de ska bli bestulna på väg hem från plugget. Att de ska känna sig utanför, stressade över studieresultat, krossas av grupptryck, bli utnyttjade, mobbade, bli olyckligt och smärtsamt förälskade, få ätstörningar av alla galna vuxenideal som prackas på dem osv i all oändlighet.

Min Liten Späd blir så lycklig när hon ser mig. Hon visar med hela sin halvårs-lekamen att jag är den bästa morsan på hela jorden. Leendet hon fyrar av så fort våra blickar möts bekräftar det jag i mitt hjärta redan vet; hon lever och har det bra, och det är min förtjänst (nåja, hennes pappas också).
Med trettonåringarna är det annat, komplicerat, mer laddat och ibland svårt. Jag vill så väl, men hur gör man? Inte för mycket, inte för lite, det är den evigt svåra balansgången som stor-förälder. För man får inte snoka, inte tjata, inte kväva med omtanke. Jag vet inte alltid vad jag ska ge, vad de behöver.

Igår på väg hem:
-Jag tänkte vi skulle stanna och äta lunch på McDonken på hemvägen.
Trettonåringen uppenbart missnöjd:
-McDonalds? Men ååååååh......
Efter ett par minuter bestämmer jag och sambon att det ändå är bättre att åka hem och laga mat.
Sambon:
-Nu sticker vi hem och fixar käk, vi har köttbullar och makaroner så det går snabbt.
Trettonåriga dottern, helt plötsligt outsägligt sugen på McDonalds:
-Meh! Vi ska ju äta på McDonalds?!

Hur man än gör kan det inte bli bra. Ibland i alla fall. Jag tycker det är svårt.