När jag står där, redan i panik med svetten pärlandes i pannan och stressen som ett grått extra skinnlager i ansiktet, visar det sig att vi tagit fel på tiden! Att vår f*cking husvisning inte alls börjar klockan tre -utan klockan tretton!
-Vad tidigt du kommer, utbrister HerrPiano.
-Mjaa, men de första tittarna brukar komma ett par minuter före... säger mäklaren och släpper sin portfölj på vårt ännu oskurade golv.
-Ja, det är ju om två timmar det, skrattar Herr P.
-.....nej, det är om tolv minuter.
Och nu skrattar inte Herr Piano längre.
Jag som står på nedanvåningen och knappt fattar vad som hänt hör ett tjut från ovan:
-VISNINGEN BÖRJAR OM TOLV MINUTER! DE FÖRSTA SPEKULANTERNA HAR REDAN KOMMIT!!!!!!!!! Herr Piano ropar i falsett.
Själv håller jag på att signa ner bland flyttkartongerna som vi ännu inte fått in i bilen, ur vägen för alla granskande blickar. Hör mig själv väldigt avlägset och sluddrigt säga till trettonåringen som står närmast:
-Nu svimmar jag, helt ärligt.
Men pedanten i mig träder resolut fram! Inte fan ska jag snubbla på målsnöret; två månaders seriös piffning, målning, spackling och städning ska inte gå i stöpet för att jag tuppar av i stök-skräck . Även om jag just då befann mig i min livs värsta mardröm, finner jag mig och strider likt en Jeanne d'Arc modigt vidare.
Barnen lotsas ut, de äldsta får på Liten Späd (som ligger naken i sin obäddade spjälsäng) och Lilla Arg kläder och tar Fina Fyran vid hand och rusar över till grannen.
På gatan utanför står nu tjugo människor i snömodd och regnglopp och väntar på att få komma in. Mäklaren skickar ut dem i trädgården och jag slänger in det sista bråtet under soffan, kastar över en filt i spjälsängen och hör hur Herr Piano lastat in den sista kartongen i bilen som han kört fram.
Tre minuter över ett lämnar jag och HerrP huset, i hyfsad ordning faktiskt. Det var lite ljus som inte hann tändas, och lite skit som fick knölas ner under madrasser, men vad gör det om hundra år?
(Hur det gick? Mäklaren trodde på 80-90 personer, eller 30 familjer. 18 av dem var intresserade att vara med i budgivningen.)
I morgon: Kvällsvisning klockan 18 (?) (Ska dubbelkollas!)
6 kommentarer:
Fy tusan. Jag ryser...
Jädrans! Haha!
Att man sak behöva käka upp sådant man sagt så fort som bara ögat.
Heja er.
Hehe. Men ni har det välstädat i köket i alla fall.
Fy f-n, jag får dubbelslag bara av att läsa detta inlägg. Om det skulle inträffa hos oss skulle vi ALDRIG få huset sålt. Spekulanterna skulle förmodligen betala för att få komma snabbt härifrån. Och dessutom skulle vi förmodligen glömma någon unge i kaoset (ännu större skäl till varför huset inte skulle bli sålt??).
Ja, det är väl nu jag skulle äta upp min hatt om jag haft någon...
Jag har ju städat och fixat och pimpat här hemma senaste två månaderna, så det var _ganska_ lugnt. Inte total-kaos. Jag tackar min jä*la lyckliga stjärna för att jag envisades med att städa toaletterna kvällen innan så det var helt klart. Nu var det mest dammsugning och våttorkning av golv som vi inte hann med, faktiskt. Men det var en riktig jäkla kalldusch när jag trodde jag hade allt under kontroll och i godan ro kunde skära snittblommor och tända värmeljus.
Det roliga var att vi på fullaste allvar höll på att glömma Liten Späd! om inte en av trettonåringarna tagit henne hade jag och sambon gjort det. Vi tittade på varandra hemma hos grannen: Tog inte du..?
Men så visade det sig att en av våra fenomenala döttrar gjort det. Tack J!
Men det är faktiskt en ganska stor skillnad i uppsåt på att ta fel på tiden, och planera för att något ska inträffa 3, när det i själva verket är klockan 1, och på att ha helt rätt hela tiden om att det ska hända 1 men ändå, VARJE GÅNG missa detta klockslag med flera dagar.
jag har också sådana i min närhet.
"Ja, men teatern börjar ju klockan 6, och det är ju nästan fem minuter kvar, så jag har ju gott om tid på mig att duscha, klä på mig, och ta mig åtta tunnelbanehållplatser och promenera två kilometer."
Skicka en kommentar