Nyss kände jag en obehaglig längtan efter att stryka.
Jag rusade in och tvättade ansiktet med kallt vatten.
Då gick det över.
Jag hoppas jag handlar lika rådigt nästa gång suget ger sig till känna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Come to the dark side...
Hehe! En sån längtar har jag aldrig känt.
Oh! Jag vet, det är hemskt. Jag har sån tur att strykjärnet inte kommit fram ur någon flyttlåda än.
Vi har bott här i åtta månader och har tio lådor kvar (av 153). Jag har såklart öppnat och snabbkollat, inte just efter strykjärn, men så att jag vet ungefär vad som är i dom alltså. FYI...;)
Jag vägrar köpa kläder som behöver strykas! (Och om jag mot förmodan gjort det så förnekar jag att dom böver det.) Jag har för mig att jag sett min slas-sambo i skjorta någon gång, men om så var fallet så var det nog en engångsskjorta/han sket också i att styka den.
Kläderna skiter jag i.
Men linneskåpet! De gamla diskhanddukarna av lin! Dukarna! Bordslöparna! Antimakasserna! ...nja, kanske inte dom då, men det finns något i det där som jag gillar. Min mormor Margit var min bästa och hennes linneskåp var så fint ordnat och doftade RENT och UTETORKAT och STRUKET. Jag saknar henne och minns henne lite när jag står där och dänker (stänka vatten på tvätt inför strykning heter/hette så). Vilket jag iofs inte gjort på några år.
Men idén om att göra det.
Idén om att...
Idén.
Åh ja.
En gång bodde jag i en lägenhet med mangel i tvättstugan -det höll på att bli mitt fall. Jag manglade så det stod härliga till! Jag kände mig så nöjd när jag la in allt slätt och perfekt i skåpen. Det var ren sinnesfrid.
Nu har jag så många småbarn att jag helt ärligt inte använder några dukar längre. Jag har liksom kapitulerat och hänger mig åt den minimala inredningsvarianten...
Och linnehanddukar, ack ni ljuva minnen.
Det är hemskt med de där nära döden upplevelserna.
Underbart inlägg!
Skicka en kommentar