Silverfisken gud glömde släpar sin 2cms kropp över armstödet.
Snabbt som blixten klämmer jag ihjäl den.
Blir lättad och mycket glad över min omänskligt kvicka reaktionsförmåga.
Jag har dödat insekternas Gaia, moderskeppet, roten till det onda som kryllar under vår badrumsmatta.
Känner mig som Sigourney Weaver!
Sen kommer jag att tänka på Bambi och alla andra stackars djurbarn som får ligga ensamma och vänta förgäves på sina döda föräldrar.
Jag hör små rop i natten från golvet; mamma, mamma var är du?!
Det känns sorgligt.
1 kommentar:
När jag bodde i min första egna lägenhet så tyckte jag att det var storleken på silverfiskarna som avgjorde när man var tvungen att städa.
Skicka en kommentar