Sonen sliter upp dörren när jag sitter på toa och stormar in vilt in med uppspärrade ögon:
-Mamma! Du måste ringa polisen!!!!!
Han tittar på mig med klotrunda, allvarliga ögon.
-Vaddå, varför ska jag det?
-Min hundralapp som jag fick av farfar är borta.
Det var goda tider när man helhjärtat trodde att polisen ryckte ut med dunder och brak ifall man behövde hjälp, vara vad det vara månde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Gulligt.
Oj... jag ska inte gå in djupare i ämnet, men jag kan säga att jag saknar verkligen tiden när man hade tilltro till polisen... ;-)
Och, förlåt -det var verkligen gulligt!!
Någon kommer en dag att ramla in i verkligheten med mycket smärta...
Ja, det var gulligt, och svårt att hålla sig för skratt.
Men behöver det bli ett brutalt uppvaknande?
Han kanske blir som Johan Palm i idol och möter världen med ett innerligt (Och godtroget, fast vad vet jag?) leende?
Skicka en kommentar