Ibland känns det bara som om jag vill lägga mig ner och skrika. Bara vråla tills luften tar slut.
Man får inte säga så. Inte om man har sex barn i alla fall. Har man fler än två snorungar så måste man vara av en annan kaliber, annars får man ge tusan i att skaffa så många.
Jag vet, men ändå känner jag att jag vill checka ut ibland.
Det är dagar när tvååringen tydligare än vanligt visat sin egensinniga ådra och under varenda omständighet MÅSTE ha det som hon föresatt sig. När inget är rätt och allt det hon skrikit om inte är vatten värt när hon får det. -GÄMO! (=tandkräm) vrålar hon hytter med tandborsten. Fast när jag gett efter tio gånger så känner jag att det nog börjar bli på gränsen för hur mycket Bamse-Sensodyn en tvärhand hög lock-tott kan svälja utan att föräldrarna rekommenderas att kontakta giftinformationscentralen. Och så är cirkusen igång igen. Medans spädisen gråter och fyraåringen vill ha svar på exakt _varför_ han inte får spela tv-spel annat än på fredagar.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till ibland.
Det finns ingen jag kan ringa, inte någon huld mormor som kan komma över. Ingen farmor som ilar hit efter jobbet eller avlönad barnvakt jag kan ropa in i desperation.
Det är bara jag och den här ensamheten som måste rida ut stormen, som måste vara marken under allas små fötter trots att mitt huvud stormar som värsta Katrina. Det är så svårt att leva utan vuxenkontakt, samtidigt som att när min sambo väl kommer hem är jag så slut och överfull av närhet att jag bara vill sitta ensam, tyst och ostörd. Sämsta utgångsläget för mina föresatser att vara den stöttande, intresserade och lite hotta flickvännen alltså.
Ibland önskar jag att jag var ett litet barn igen. Att jag fick slippa tyngden av ansvar och känslan av ensamhet. Bara få vila bland syskonskaran och inte behöva tänka mer än på mig själv och vad jag ska leka.
Idag är det en jävlig dag helt enkelt.
Men det kommer andra, bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Aj då din stackare!
Några vänner annonserade efter en extramormor då de har släkten långt borta. Det har funkat kanon och extramormorn ingår numera i familjen. Kanske en idé?
Hoppas du får lite lugn och en chans att komma ikapp.
Så där kan jag känna med två barn och tre djur. Då kan vi ta det gånger tre så kan man inte säga annat än att det inte är konstigt att vissa dagar blir så där kaotiskt energikrävande för dig.
Jag har bara ett råd. Lassa över på sambon emellanåt, alltihop och be om att få vara ifred. Stäng in dig i badrummet, sätt i öronproppar, bada, läs, slappna av.
Det har jag gjort många gånger. Det svåraste har varit att stänga igen öronen för små barnfrågor och försiktiga knackningar av pyggméhänder.
Jag har två kompisar som har fem barn. En av dom har med målande ord beskrivit hur hon i vissa lägen har freekat ur totalt, stängt in sig på toa, öppnat det lilla föntret och bara vrålat rakt ut i mörkret.
Jag längtar/längatde mycket efter egen tid. Bara att få tänka några små tankar färdigt kan kännas omöjligt emellanåt.
Helst vill jag bara att dom ska åka iväg. Jag dagdrömmer om ett tyst hus, där jag kan få äta filmjök i soffan till middag och slumra hopkurad utan sällskap.
Jag vet också att det blir bättre när ungarna blir större.
Håll ut bästa Gäddan och se till att få egentid i små portioner för att hitta kraft. Typ powernap fast i tid.
den 25 februari 2009 18:56
Mrs Li sa...
Så där kan jag känna med två barn och tre djur. Då kan vi ta det gånger tre så kan man inte säga annat än att det inte är konstigt att vissa dagar blir så där kaotiskt energikrävande för dig.
Jag har bara ett råd. Lassa över på sambon emellanåt, alltihop och be om att få vara ifred. Stäng in dig i badrummet, sätt i öronproppar, bada, läs, slappna av.
Det har jag gjort många gånger. Det svåraste har varit att stänga igen öronen för små barnfrågor och försiktiga knackningar av pyggméhänder.
Jag har två kompisar som har fem barn. En av dom har med målande ord beskrivit hur hon i vissa lägen har freekat ur totalt, stängt in sig på toa, öppnat det lilla föntret och bara vrålat rakt ut i mörkret.
Jag längtar/längatde mycket efter egen tid. Bara att få tänka några små tankar färdigt kan kännas omöjligt emellanåt.
Helst vill jag bara att dom ska åka iväg. Jag dagdrömmer om ett tyst hus, där jag kan få äta filmjök i soffan till middag och slumra hopkurad utan sällskap.
Jag vet också att det blir bättre när ungarna blir större.
Håll ut bästa Gäddan och se till att få egentid i små portioner för att hitta kraft. Typ powernap fast i tid.
Tänk, den där känslan känner jag igen otäckt väl. Exakt och precis, och jag undrar hur du kan formulera det så bra.
Jag önskar jag kunde hjälpa dig. Kanske, ibland, att jag kan avlasta något litet, även om jag svek när ni behövde barnvakt en sen kväll.
Min kollega erbjöd mig idag att sova i hennes knä istället för att jobba, men det går ju tyvärr inte. Men visst är det det man vill ibland.
Och du, med tre små och hund inga svärföräldrar till hands fem minuter bort med bil, måste ändå ha det åtminstone dubbelt så tungt som jag.
Jag skulle ha ramlat nerför trappan med flit, bara för att få lugn och ro på sjukan.
Och förresten, om det är svårt att få lugn och ro att läsa hemma, kan du ju få en nyckel hit, så kan du sätta dig här en stund, medan vi tar en promenad. Då slipper du knackningar på dörren, men kan ändå sitta still i en fåtölj och läsa en bok eller pilla dig i naveln.
Oj vad det är svårt att skriva inlägg samtidigt som man steker pannkakor, tittar på sonens nya snowboardskonster genom förnstret och gör uppmuntrande tummen upp tecken och lyssnar på nyheter på radion... Nu har jag kladdad ner din blogg på alldels för många ställen..... Sorry ;)
Mina fina bästa följeslagare.
Tack fantastiska Li för kloka ord som jag verkligen ska ta med mig. Jag har funderat och kommit fram till att jag känner den här hopplösheten de veckorna som mina stora flickor inte är här. För när de är det, så funkar de som mentalt stöd och socialstimulans för mig när de kommer hem efter plugget. De är fina fina och starka tjejer som även om de mest är mina barn, ibland känns som sanna vänner.
Det är de här hela dagarna som sen övergår i kvällar utan sällskap någon annan över fyra år, som gets on my nervs. Jag orkar helt enkelt inte vara mamma 24 timmar om dygnet nästan jämt. Punkt. Jag måste erkänna det, och därmed ta tag i någon förändring.
Om jag bara fick komma iväg, vidga mina vyer och prata om annat än Super Mario och katten Knatten i boken om Fia, så tror jag att jag skulle må mycket bättre.
Och tack fina Isidor för att du erbjuder det innerligaste man kan; sitt egna hem! Jag ska verkligen ha det i åtanke, även om ni också ska pigga på er först.
Wettexvärlden: Mycket bra idé! Vet du var det gjorde det? Lokalblaskan? Tips emottages mycket tacksamt!
Tack alla!
Fanken. Jag känner så väl igen mig, när jag bara har haft 'ovuxna' personer omkring mig dygnet runt en längre tid, och de enda vuxna har förutom att även de krävt markservice dessutom bara pratat häst och häst och häst dessutom inte på något djupare intelligent plan (hmm, skönt att inte personalen läser här, hoppas jag... ) tills jag bara har velat spy... Det känns som hjärnan krymper och står och nöter ut sig på repeat så man önskar att man bara kunde stänga av.
Hörde någon diskussion på radion idag, om feminism, hmm, men man talade även om att man måste se familjen som ett projektarbete precis som vilket jobb som helst. Det betyder att man måste kunna vara ledig ibland.
Mitt misstag med jobbet var att inte vara ledig någonsin, sova dåligt på nätterna, orolig när man hörde klienterna vakna och trava ner i trappan osv.
Min räddning från att bli helt galen var hundarna, att kunna ta bilen och köra iväg en timme om dagen med hundarna till skogen och promenera och bara vara ensam med dem och göra det jag ville. Ok, jag hade telefonen på men jag fick ändå en stund ifred.
Hitta en vettig barnvakt som kan hjälpa till låter som en mycket viktig sak.
(vet att det är så lätt att komma med såna råd, "ta dig själv egen tid..." vet också att när man står mitt i kaoset känns det helt omöjligt att förstå hur det skulle kunna gå till rent praktiskt... men det måste gå, annars går man under till slut...)
När ska ni flytta förresten? Är det långt dit? Undrar om mina sköna revben hinner läka, i så fall kommer jag gärna och hjälper till.
Storkramen till dig!
Jag glömde förresten, BLOGGA är ju räddningen för alla isolerade överarbetade kvinnor!! : -))
Det går bra att skicka över fina fyra eller lilla arg till uppsala en helg ;o)
Det gör det. Kommer bra dagar också. Så klart. Det vet man. Men småungar gör en galen om man inte får en paus, that´s a fact.
Snälla fina Gäddan! Se till att komma över det bökiga i att ta tid för dig själv. Det är lätt att säga "äsch" på en bra dag. Sedan ligger man där på den dåliga dagen och har ramlat i trappan.
Storkramen.
Kort och koncist idag, lite ont om tid:
Godiva: Vi flyttar inte förrän i juni så då är du kanske läkt? Det hade varit väldigt roligt om du kom, iklädd vilken roll det vara månde!
AnnaSö: Jag ska fundera närmare på ditt förslag. Fyran skulle nog kunna klara det. Och älska det! Egna äventyr är mycket uppskattade just nu!
Huskorset: Kunde varit jag om skrev din kommentar. Den är mycket sann! Jag har rean igår börjat ta tag i min egentid och lovat mig själv en stund varje dag. Igår blev det en förvirrad rundvandring i centrum på två timmar. Spontan köpte ett par kalsipper och en bh i fel storlek (Herre jisses vilken usel koll jag har!). Idag ska jag gå ensam promenad med hunden i em när sambon kommit hem. Imorgon, tjejmiddag (för första gången ever ska Gäddan på TJEJMIDDAG. Undrar hur man gör) hemma hos grannens kompis i förorten. Antar att vi ska sjunga SingStar och fnissa på balkongen. Ska faktiskt bli väldigt roligt.
(Idag ska jag städa huset, men det vågar jag inte skriva här)
Hej igen Gäddan!
Jodå det var i lokaltidningen för att få en mormor i närheten.
Lycka till och ha en trevlig kväll!
Bra där!
Det låter bra och på bättrevägen!!!
Skicka en kommentar