Hej på ett tag.

Hej.
Nej det är inte bra här.
Jag har fått hjärnskakning tror jag. Inte någon sån där skojlustig stress-värk utan alldeles som på riktigt.
I fredags satt jag på toaletten på morgonen med småbarnen runt benen. Mannen var på väg till jobbet lite för sent eftersom han låtit mig sova en sväng längre än vanligt och möjligt. Kvällen innan hade jag mot alla odds varit ute och förlustat mig en sväng med min bäste vän arkitekten och hans vänner från den akademiska världen. Vi drack en del visningsvin och åt en sen tallrik musslor på Sturehof, men annars var det inte så mycket bevänt med något matintag för min del. Och om det är något man får äta upp, så är det när man hungrat för länge.
Själv var jag i uselt skick redan som det var, en vecka av diger jävla hardcore-influensa och fyra kilo lättare på överansträngd mammasträng; och så satt jag där på toa som en urvriden trasa.

Sen minns jag inte något mer förrän jag vaknar upp i slutet av vår trappa. Fina Fyran står böjd över mig och undrar: -Varför ligger du här? Hörde du vad det var som dundrade?
Det var jag som trillade de två våningarna rakt ner utan att ta emot mig, om man inte räknar med ansiktet som smashas mot väggen i första svängen och ger mig en blodutgjutning i pannan, svullen näsa, spräckt överläpp och en munhåla full av blod.
I nästa sväng måste jag gjort en kullebytta av något slag, för min ena underarm är skrapad, båda låren blåslagna, knäet ömt och värken som strålar från nacken och ner i ryggen känns värre än att uppleva alla mina fyra kejsarsnitt på samma gång. Huvudet dunkar, det har fått sig ett par ordentliga smällar mot trappstegen innan det lagt sig tillrätta uppochner.

Sen dess har jag bara sovit. Sovit och när jag varit vaken tackat min lyckliga stjärna att det inte satt en liten kotte på armen när jag föll. En liten sjumånadersbebis till exempel, för då vet jag inte om jag orkat leva mer.
Kära kusinen morrar över telefon från Myllan: -Nu ser du fan till att ta det lugnt, hör du det?! Nu vilar du dig och ser det här som ett tecken på att din kropp måste få ta det lugnt!
Så det ska jag göra. Vila. Idag också. Imorgon är det ju vardag igen. Imorgon måste alla åka till jobbet och även om jag ska vara hemma så känns det som om jag skulle behöva något helt annnat. En liten mamma till exempel. En mamma som klappade om och la sköna filtar på täcket när man vilade. Som sa att man inte behövde tänka på något mer i hela världen, att allt skulle bli okey och att om man bara sov en stund så skulle man få nyponsoppa med mandelbiskvier sen.
Eller kanske en storasyster som bara kom och tog över. En som packade upp sin resväska och lekte med småbarnen, lagade mat och satt på stortjejernas sängkanter ett par kvällar.

Tills jag kom i fatt. Tills jag varit hos läkaren och tagit prover. Tills det inte längre kändes som att jag höll på att dö av huvudvärk/trötthet och allmän spak-ma.
Tills dess får ni klara er utan mig ett par dagar.
Tror jag.