Vissa dagar måste man älska och krama sina ungar tills de blir blå om läpparna, tills de protesterar och försöker åla sig ur ens armar.
Man pussar dem tusen gånger och vill dem så väl att det känns som om hjärtat värker olidligt och ska sluta slå i kroppen på en.
Det är dagar då grannen varit på barnbegravning och jordsatt sin kompis 11 månader gamla son i en liten, liten kista.
Det är också dagen då bästa vännen skickar sms och berättar att den makalöst efterlängtade och mirakulösa graviditeten visade sig vara över i vecka tio. Inget hjärta dunkade längre i fostret som de såg på ultraljudsskärmen.
Älskade älskade små skitungar vad jag är glad att få ha er i min famn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Usch. Livet. Den fantastiska, underbara, otäcka och helt oförutsägbara storyn.
Så sorgligt. Kram till dig och alla barna.
*ryser* huuu. Kramar är bra.
Skicka en kommentar