Det gick så där.
Jag tyckte det var en bra idé; jobbar man som barnskötare och bor i ett hundrafemtiotusenkronorskök så borde man kunna slänga ihop lite vetesnurror med tre barn.
Redan i affären var vi oense, för att uttrycka saker milt.
Tvååringen skrek efter allt hon såg på hyllorna och kastade sig ur vagnen. När jag spände fast henne vrålandes, spjärnandes och sparkandes kände jag hur svetten rann utmed min rygg och droppade från överläppen.
Sonen morrade att jag var en "dum-bajskorv" för att jag inte ville köpa Odensenougat. Han tyckte jag var sinnessjuk som inte insåg vikten av att bullar måste innehålla marsipan, mandelflarn, silverkulor OCH jordnötssmör. Minst.
Men då hade jag redan sagt okej till karamellfärg, kristyr-nallar med violsmak, special-muffinsformar och en pixi-bok. Vår shoppingkorg var lastad med en handfull varor till priset av ungefär fyrahundra onödiga spänn.
Väl hemma insåg vi (jag) att om vi skulle hinna baka något alls innan spädisen gick upp i limningen, fick vi snabbt byta recept. Sonen tyckte det gick bra, och bestämde sig för muffins.
Fem minuter in i baket skrek bebisen, tvååringen åt smör ur paketet och stoppade ägg i kökslådan, sonen växlade som en galning mellan hastigheterna på köksassistenten så smeten la sig som en hinna över hela diskbänken.
Efter femton minuter slogs sonen och tvååringen så hårt att jag inte kunde ignorera det längre. Båda fick välling och las för att sova middag. Spädisen skrek så hon hackade och kristyren låg som torra smulor i sin bunke, eftersom Någon stressad jävel läst fel i receptet.
Ett har jag nu lärt mig:
Kanelbullens Dag firas enkom med köpta bullar.
3 kommentarer:
Bragdmedalj till dig!
usch
hoppas du får det lite lugnt ett tag nu
kram
Allt glömt och förlåtet.
nu ska vi bara laga mat.
Tillsammans.
Skicka en kommentar