En olycka kommer sällan ensam, eller hur det nu var.

I bland känns livet med en tvååring som den där reklamen med anden. Han som springer runt och ger folk saker de inte vill ha.
Precis så är det här idag.

Ena sekunden ligger spädisen något missnöjd på en filt och gnyr.
Nästa sekund har storasystern snappat upp läget, hämtat burken med nappar och slängt i huvudet på spädisen.
-Här du får extra!!!

Ena sekunden sitter spädisen i sin babysitter och vippar förnöjt.
Nästa sekund har tvååringen likt en katapult dragit sitsen ända ner till golvet, och när hon släpper taget får spädisen sitt livs första whiplash-skada.
-Här du får extra, massor med extra!!!

En god vän till mig sa för några veckor sen över telefon:
-Det händer så mycket i er familj!
Det var apropå alla tusentals sjukdomar och olyckstillbud vi haft.

(Under en ganska kort period hände det en hel del;
-sprängd trumhinna (pga av något geni störtdykt i soffan med en tops i örat) med påföljande inflammation i mellanörat och medicinering i x antal veckor.
-körtelfeber som först feldiagnostiserades som halsfluss och allergi.
-kräksjuka, fyra barn, höll i sig i två veckor.
-en tvärhandhög lyckas tippa över en cykel och skära sig på stänkskärmen i kinden. Fyra stygn.
-svinkoppor. Två barn.
-mässlingvaccin. Ett barn reagerar med över 40gradig feber och prickar i flera dagar.)

Och då tänker jag att det kanske är något konstigt med oss, att vi föräldrar kanske inte har så bra koll som vi borde ha. Att vi är slarviga olyckskorpar.
Eller så är det bara så att om man lever åtta personer i en familj så får man räkna med lite baciller och katastrofer, fler än om man "bara" har två barn.

Jag hoppas på det senare.