Svampförgiftning

Idag höll mitt övermod på att bli min död.
Jag tänkte briljera med lite friluftskunskap och för att visa hur säker jag var på min sak tog jag en tugga vit svamp:
-Bara man har koll på att den har färgade skivor undertill så ÄR det en champinjon, förklarade jag för min skeptiska sambo.
-Ska du inte titta i boken först innan du äter den?

Hans tvivel slog rot och började få hela mig att succesivt må mer och mer illa.
Efter halva skogspromenaden kände jag mig svettig, yr och hade overklighetskänslor; ja nästan hallucinationer.
Munnen var fylld av en vass eftersmak och saliven växte i gommen.
Nu var jag ganska säker på att jag ätit flugsvamp och inte matsvamp.
På ett sätt tyckte jag att ett dödsfall till följd av förgiftning ändå skulle ligga lite i linje med min personlighet.
Fast helt lockande var det inte.

När vi kom hem var jag i mitt eget stilla sinne utdömd.
Inte ens ett samtal till giftinformationscentralen skulle kunna rädda mig nu.
För att få min dödsdom hämtade jag Stora Svampboken och konstaterade yrvaket att jag haft rätt.
Det var verkligen champinjon jag ätit. "Fin matsvamp ***"

En frisk människa med alla mackor i picnickorgen hade tackat sin lyckliga stjärna.
Själv började jag genast spekulera i de där hallucinationerna; är det avsaknaden av säloljan som gett sig till känna?