Jag har en stor last som jag varje dag kämpar för att stå emot
-ordning och reda.
Det finns inte något som kan liva upp mig så innerligt som ett väl genomtänkt system.
I nattens vargatimme kan jag ligga vaken och fundera ut den ultimata ordningen på innehållet i hallgarderoberna.
Helt friskt är det nog inte men jag erkänner det inte högt; istället skyller jag mitt behov på att vi har många barn, på att vi har för lite plats, att sambon inte är lika nogräknad eller till och med på hunden (Ja, det är lågt, men han kan ju i alla fall inte ta illa upp av att utmålas som slarvern).
Ibland dagdrömmer jag om ett sånt där arkivskåp med lådor som man hade förr i tiden på bibliotek. Tusentals små kort i absolut felfri alfabetiskordning att bläddra bland.
Det är faktiskt sinnesrubbat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Nädå, det är fullständigt normalt.
Jag lägger alla knivar och gafflar och skedar i ordning åt samma hålli lådan samt ställer muggar med handtaget åt samma håll på jobbet det blir så rörigt i skåpet på annars. Vissa tycker att jag är störd. jag hävdar bara att det är ordning och reda
Igår sorterade sambon skafferilådorna och satte innehållet i jämna rader; det är nästan den finaste present jag fått!
(Jaja, barnen undantagna -det måste ju alltid sägas så man framstår som den ömma moder man vill vara)
Orden skalla -reda åt alla!
Ett motto att ropa ut på jobbet, Annasö!
det var lågt, skylla på hunden ; -)
Jag säger detsamma, och ännu värre blir det efter att ha tittat igenom nya IKEA-katalogens avsnitt om förvaring.
Fast jag trivs nog med ordningsmonstret, i koppel dock.
Skicka en kommentar