Den som sa're, han va're!

Just som man sitter som bäst på sina höga hästar och orerar över andras oförmåga att passa de mest triviala tider, knackar mäklaren på ens ytterdörr två timmar för tidigt. Trodde jag.  

När jag står där, redan i panik med svetten pärlandes i pannan och stressen som ett grått extra skinnlager i ansiktet, visar det sig att vi tagit fel på tiden! Att vår f*cking husvisning inte alls börjar klockan tre -utan klockan tretton!

-Vad tidigt du kommer, utbrister HerrPiano.

-Mjaa, men de första tittarna brukar komma ett par minuter före... säger mäklaren och släpper sin portfölj på vårt ännu oskurade golv.

-Ja, det är ju om två timmar det, skrattar Herr P.

-.....nej, det är om tolv minuter.

Och nu skrattar inte Herr Piano längre.

Jag som står på nedanvåningen och knappt fattar vad som hänt hör ett tjut från ovan:

-VISNINGEN BÖRJAR OM TOLV MINUTER! DE FÖRSTA SPEKULANTERNA HAR REDAN KOMMIT!!!!!!!!! Herr Piano ropar i falsett.

Själv håller jag på att signa ner bland flyttkartongerna som vi ännu inte fått in i bilen, ur vägen för alla granskande blickar. Hör mig själv väldigt avlägset och sluddrigt säga till trettonåringen som står närmast:

-Nu svimmar jag, helt ärligt.

Men pedanten i mig träder resolut fram! Inte fan ska jag snubbla på målsnöret; två månaders seriös piffning, målning, spackling och städning ska inte gå i stöpet för att jag tuppar av i stök-skräck . Även om jag just då befann mig i min livs värsta mardröm, finner jag mig och strider likt en Jeanne d'Arc modigt vidare.

Barnen lotsas ut, de äldsta får på Liten Späd (som ligger naken i sin obäddade spjälsäng) och Lilla Arg kläder och tar Fina Fyran vid hand och rusar över till grannen.

På gatan utanför står nu tjugo människor i snömodd och regnglopp och väntar på att få komma in. Mäklaren skickar ut dem i trädgården och jag slänger in det sista bråtet under soffan, kastar över en filt i spjälsängen och hör hur Herr Piano lastat in den sista kartongen i bilen som han kört fram.

Tre minuter över ett lämnar jag och HerrP huset, i hyfsad ordning faktiskt. Det var lite ljus som inte hann tändas, och lite skit som fick knölas ner under madrasser, men vad gör det om hundra år?

(Hur det gick? Mäklaren trodde på 80-90 personer, eller 30 familjer. 18 av dem var intresserade att vara med i budgivningen.)

I morgon: Kvällsvisning klockan 18 (?) (Ska dubbelkollas!)

Tidslexi

Tidoptimister. Helt ärligt vad är det för fel på dem?
Jag har all förståelse för att människor är skapta olika och därför presterar olika i vissa sammanhang när det handlar om fysiska färdigheter, typ brännboll och längdhopp.
Jag kan även ha visst överseende med att man då och då gör en glädjekalkyl över sitt läge och därmed kommer för sent.
Men att alltid. Missbedöma. Optimistiskt hoppas in i det längsta på att just Denna timmen kommer att bestå av det ändå smått otroliga 85 minuter. Nej, det kan jag inte förlika mig med.
Lärde inte Tidsoptimisterna sig klockan på lågstadiet som alla andra? Har de någon form av tidslexi som gör att de inte kan uppskatta hur lång tid saker och ting tar?

Vuxna människor som läst på universitet och högskolor och kors i taket, men lik förbenat -att avläsa en urtavla verkar vara deras största utmaning någonsin. En för evigt hopplös uppgift som de suckar och pustar och tvår sina händer över.
Min älskade Herr Piano heter inte blott så för att han är ett musikaliskt geni, utan för att han även gillar att ta det lite piano.
Jag älskar honom och kan leva med det, men jag förstår mig verkligen inte på det....

Pest eller kolera

Frågan är vad som känns mest stressande:

1. Att ha tusen foton på de äldsta barnen men inte veta riktigt var de ligger eller i vilken ordning.

2. Att nästan inte ha några foton alls på de yngsta barnen, men i alla fall har total ordning på de få som finns.

TV-historia

Igår fick jag reda på att min favorit "Kanal Lokal" har lagt ner sändningarna.
Det är mycket trist tycker jag!
Det har varit härligt att avsluta dagen slumrandes i soffan framför inslag från visfestivalen i Borås, gillestuge-konferensen i Flen och Allingsås lokalförmågor som framförde "Teddy-bear" på näsflöjt.
Dessutom var det mysigt att höra alla olika dialekter som skvalade, bräkte och jojkade i bakgrunden.

Tydligen uppskattade inte många andra det.
För nu är Kanal Lokal borta ur tiden för alltid.

Att gå och lägga sig (fast helst inte)

I helgen när vi hade en mindre samling löst folk hemma på god mat, kom vi fram till något mycket fascinerande:

När man är barn verkar det som att livets största skräck är att behöva gå och lägga sig. 

Sonen skulle hellre somna ståendes än erkänna att han var trött och riskera att bli stoppad i säng.

-Är du sömnig? frågar jag när Fina Fyran skelar och talar i tungor halv nio.

-Näääe! utropar han blixtsnabbt och som på given signal.

Men vad är det som är så förbaskat läskigt? Att få tänderna borstade, bli avklädd, pyjamas påklädd, nedburen i sitt rum, omstoppad och pussad på mellan mjuka täcken och gossiga mjukdjur; exakt vilken del av detta är det som skrämmer skiten ur de små liven?

 

Geez, själv kan jag inte med ord beskriva hur mycket jag skulle uppskatta om Herr Piano frågade mig om jag var trött och behövde gå och lägga mig runt halvåtta-snåret varje kväll. 

Så snällt så snällt och utan tjat eller mutor skulle jag både tandtråda, kissa och lägga mig utan godnatt-saga.  

Vardags-mirakel!

Tidigt i förmiddags när jag lite surt satt vaken med spädisen i famnen och hålögt stirrade framför mig ut i morgonskymningen, fick jag de godaste av underbara nyheter!

En nära ringde och viskade nervöst: Jag är gravid igen...

Och det är höjden av lycka men även avgrundsdjup skräck. Över att ha fått möjligheten att bära ett barn, men samtidigt inte veta om det ska sluta som förra gången. 

De har inget barn idag, men jag hoppas hoppas hoppas att detta går vägen! Om det är något jag vill i detta nu och för all framtid så är det att det Lilla Livet stannar kvar och växer sig stark, så stark och möter oss här ute i stora världen någon gång i september.

Snälla goda måtte allt bli som det ska.

Dilemma

 Någon säger:

-Jag vill inte ligga med min sambo längre.

Jag väljer mellan:

Svarsalternativ 1

"Nä, va tusan menar du? Jag skulle gärna ligga med honom!"

Svarsalternativ 2

"Nä fy fan, jag skulle inte heller vilja ligga med honom!"

Pausfågel

Idag blir det inte något bloggande. Jag ska på bio med en bästis. Kanske en öl efteråt. 

I morgon -rensa glasverandan!

Kvällens pausfågel: Fyllekajan

Plötsligt händer det!

Detta var vad Blogger ville att jag skulle fylla i för att de skulle publicera min kommentar hos Isidor igår.
Men vet de vad!
Skäms och vet hut, blogger.

Tidsperspektiv

Härom dagen:
-Hur kändes det på dagis idag, det har ju gått så lång tid sen du var där sist.
-Hur då lång tid?
-Ja, vi har ju varit lediga hela julen.
-Är det långt? Är det lika långt som tre tunnelbanor och åtta x2000tåg och fyra bussar som kör till mormor i Skåne?
-Mm. Precis så långt, min son.

Döööööööööööd.

Idag är jag död. helt död. jag orkar inte ens byta till versaler när jag ska.
fem dagars pimpning av huset som ska säljas har tagit ut sin rätt. Fanskapet ligger nu på Hemnet och river ner applåder (I hope). Visning den 25e och 26e men en smygis redan nu till helgen för de som inte hållt sig för goda för att ljuga för mäklaren:
"Vi är jätteintresserade men är bortresta visingshelgen..."
Jag vet, för jag och Herr Piano har gjort samma sak tusen gånger.
Jag vet inte vad det är man hoppas på, någon form av fördel, men exakt vilken? Att säljarna ska fatta tycke för just DEM och säga:
-Näe vet ni vad! Nu struntar vi i budgivning och låter er köpa hela klabbet, ni verkar ju vara så himla rekorderliga! (Men endock, det har hänt. Fina Fyrans fadder kammade hem sitt hus mycket fördelaktigt genom att dricka kaffe med ägarna och visa sig från sin bästa sida; han har många)

Som plåster på mina blödande trötthets-sår tog det mig tre timmar att hämta på dagis idag.
TRE TIMMAR! Med ett spädbarn i vagn och en tvååring vid hand gav jag mig iväg med bussen. Eller, jag gav mig i väg med nästa buss. Eller inte den heller, utan först den tredje bussen fick vi plats på (Det finns begränsat utrymme för vagnar på bussar, remember?) och då var det en halvtimme efter att vi gått hemifrån.
Sen rullade det på i samma anda. Vi lämnade huset kvart i två och var hemma fem i fem. Då hade vi varit på resande fot hela tiden, och själva dagisdelen var inte mer än en kvart, max tjugo minuter.

Jag säger bara en sak: Fy fan vad jag är trött på att skit-pendla med de där jä*vla bussarna. Det ska bli så osannolikt skönt när vi flyttat och jag kan gå till dagis på fyra minuter.
Tills dess går jag på knäna (Och fortsätter drömma om dagen då även jag har körkort)

Hussäljar-vånda

Man vet att man är överdrivet stressad när man var femte minut tänker:
"Om man skulle ta sig en cig!" fast man inte röker.
(Och aldrig gjort det heller, om man inte räknar med en och annan fest-dito)

Bajskorvsskinn

Hämtar Fina Furan på dagis idag, och upptäcker att han lagt sig till med blåtira.
-Vad har du gjort med ögat? undrar jag.
Sonen berättar att det är en pojke som klöst honom för att han inte gillade att Fina Fyran kom ner på deras avdelning.
-Sa du till någon vuxen då? frågar jag med illa dold oro.
-Nä, jag hann inte. För när jag skulle göra det så sa han att jag var en bajskorv!
-Vad gjorde du dådå?
-Jag sa att om det var någon som var bajs så var det han, för vet du han har liksom brunt skinn, mamma.

Och då blir jag mållös. Vad säger man just i den sekunden?
"Man ska inte prata om människors hudfärg" eller?
Nä, det var svårt. Jag önskar jag kunnat hittat på något bra där just då, men stunden rann ut och det enda jag till slut sa blev:
-Människor kan nog bli arga om man säger att de är bruna som bajs.

Dagens brandövning

Just som man tror att den största utmaningen idag blir att städa köksskåpen och skafferierna inför visningen, visar det sig att Lilla Arg har helt andra kort i sin ärm att bjuda på:

Igångsättning av tom micro som efter gud-vet-hur-många-minuter-innan-jag-såg-det, ryker svart och stänger av sig själv.

Beslutsamt fast med hjärtat i halsgropen slänger jag ut den på balkongen.

Det bor allt en liten brandingenjör i mig!

Spännande!

Tilltro

Sonen sliter upp dörren när jag sitter på toa och stormar in vilt in med uppspärrade ögon:
-Mamma! Du måste ringa polisen!!!!!
Han tittar på mig med klotrunda, allvarliga ögon.
-Vaddå, varför ska jag det?
-Min hundralapp som jag fick av farfar är borta.

Det var goda tider när man helhjärtat trodde att polisen ryckte ut med dunder och brak ifall man behövde hjälp, vara vad det vara månde.