När jag var fem år frågade jag vad min mamma önskade sig mest av allt i livet. Vad hon svarade minns jag inte. Men hon kommer ihåg att det jag hetast längtade efter var att få klippa mig kort.
Så det fick jag. Mamma var både glad och tyngd över det; glad att hon faktiskt kunde ge mig det jag MEST av allt ville ha, tyngd för att hon "tvingat" mig ha något jag inte ville (långt hår) helt i onödan.
Sen växte håret ut igen, med råge. Och när jag som sjuttonåring klippte av det rumplånga svallet till en superkort variant, såg min pappa dystert på mig. Sen sa han:
-Jag har haft två stora sorger i livet. Den första var när din mamma klippte av sitt långa hår. Den andra var nyss, när du gjorde samma sak.
Då blev jag både ledsen och lycklig. Ledsen för att han tydligen gillat mitt hår så mycket helt utan att jag vetat om det. Men väldigt lycklig eftersom han måste varit ytterst förskonad om dessa sorger varit hans värsta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar