Fantasilekar

Igår var jag hos frisören. Det var första gången på två år om man inte räknar att mamma toppade barret när jag var i Skåne för nån vecka sen.

När jag satt där kände jag mig som någon helt annan än mig själv. Det var liksom så ovant och lite främmande att jag inte kunde låta bli att tänka att jag nu var en annan person. Någon som gick till frisören och fifflade med sig själv. Kanske hade jag varit i nån liten butik före och handlat ett slinkit nattlinne som jag skulle glida i framåt kvällen. Efter att jag ätit hämtmat och druckit ett glas vin framför datorn och mina ytterst viktiga jobbuppgifter.

Idag när jag var på Stadsmuseet med Tre Stora och Tre Små, kom jag på mig själv att göra samma sak. Jag stod och tittade på modellerna över förslagen hur man kan bygga om Slussen och låtsades för en nanosekund att jag var en kollega till dem som gjort de där små pappershusen. Att jag var där på lunchen och funderade över om det verkligen fanns någon potential i de andras idéer. Snart skulle jag ila tillbaka till mitt vita kontor och skrivbord. Kanske tog jag med mig en pappmugg kaffe från nåt italienskt fikahål för jag skulle orka arbeta sent med mitt nya spännande och nydanande projekt. Framåt tio skulle jag måla läpparna och promenerade över Söder till Gondolen för en drink med mina många vilda singel-tjejkompisar. Oj vad vi skulle ha kul!

Sen vaknade jag upp och i fall
a. Promenerade hemåt genom snöstormen, hem där middagen fortfarande stod varm på spisen.
och
b. Tog tunnelbanan hem och kokade pulversoppa till kidsen som hade kompis på besök, och skrattade så det kluckade ända ut i köket.

Och det kändes förträffligt!