Vardagen i siffror

Jaa, det har varit lite blog-torka, men det har jag fan varit värd!
Efter en osedvanligt hektisk helg (barndop, middagsbjudning, konsert etc) har jag nu haft det omtumlande nöjet att vila upp mig hemma; ännu en vecka med mina små ögonstenar Lilla arg, Fina fyra och Liten späd.
Sannerligen har jag mina fiskar varma när jag roar mig kungligt hemma med dem medan sambon sliter ihop vårt leverbröd i studion.
Det är himmel och helvete; stunder av total och innerlig lycka.
Kärlek och varma små barnakramar som varvas med sekunder då man tror att hjärnan ska sprängas av vanvett och irritafuckingtion.

Lite fakta så vi vet var vi står:
En vanlig dag rymmer i genomsnitt 8 slagsmål, 4 bajsblöjor, 7 nappflaskor med varierande innehåll, 8 kissblöjor, 4 klädbyten på varierande barn, 3 kissrundor med hund + barn på cykel och barn i vagn, 3 totalsaneringar av köket, 2 matlagningspass, 2 i-/urplockningar av diskmaskinen, 3 maskiner tvätt och tumling, 2 timmars städplockning i olika omgångar, 4 avbrutna telefonsamtal, 6 lästa sagoböcker med 7 urrivna sidor, 2 bad av nedbajsade/kräkta barn, 10 insläppningar av 2 rastlösa katter som springer i skytteltrafik genom vädringsfönstret, 3 sprutomgångar på det svindyra elipsbordet där någon målat med 5 olika tuschpennor, 11 inplockningar av innehållet i skåpet under köksön, 13 minuters sökande efter den gråa 6an till Legot, 8 ilyftningar av tvååringen som nu lärt sig klättra ur spjälsängen vid nattning, 2 utbärningar av sop-/kompostpåse och 137 långsökta svar på existensiella frågor som 4åringen vill ha svar på.

Ja, man blir mör.

Barn-bantning

Läser i tunnelbaneblaskan en intervju med musikal-snärtan-pärtan Pernilla.
Hon säger sig ha haft ett ganska komplicerat förhållande till mat och sett samma mönster gå igen i sin dotter, 14år gammal.
Men se P fann på råd och snackade minsann vett med lilla fröken madame:

-Min dotter är nu i en känslig ålder, och jag märkte ett tag att hon tänkte på vikten, jämförde sig med andra och så. Men det har gått över och jag har varit tydlig med att alla ser olika ut och att killar gillar former.

Själv är jag jävligt skeptisk till att det värsta som kan hända en flicka som bantar är att killarna inte skulle gilla henne.
Men det är jag det.

Stockholm i mitt hjärta!

Idag åkte jag och tre små till Junibacken på utflykt; vi fick blodad tand förra veckan (Plus att det härjar kräksjuka på sonens dagis= lika bra att vara ledig ett par dagar)
När vi kom till Slussen och hoppat på färjan ville jag bara börja grina.
Det var så vackert alltihop!

Vi stod i fören under blytunga moln och tittade ut mot Kastellholmen och Skeppsholmen, såg grönan med sitt virrvarr av karusellskelett som tronade upp sig mäktigt mot skyn och Katarinahissen som försvann bakom oss.

Liten Arg satt med napp-mutan i munnen och tittade upp, upp mot måsarna och trutarna som seglade förbi långt uppe i diset. Lilla Späd sov i sin lift och sa inte ett knyst mer än snus under filten. Fina Fyra höll stadigt min hand och småpratade om ditten och datten men mest om Wasaskeppet och om det _verkligen_ var masten som stack upp ur taket på museumet.

Man kan säga vad man vill om Skåne och havet där, om stränderna, slätterna och bokskogen; men när jag åkte den där färjan idag så kände jag helt tydligt att Stockholm är väldigt fint det också.
Nästan som hemma på riktigt.

Drömkåken

Lite titt som tätt kikar jag in på Hemnet för att kolla lite på hus vi absolut inte har råd att köpa, alternativt hus vi har råd att köpa men absolut inte vill ha.
Jag tycker det är så spännande att titta på bilderna av människors hem; det är som om man tjyvkikar genom ett nyckelhål. Jag granskar folks sängöverkast, duschdraperi, krukväxter, tavlor, hatthyllor och prydnadssaker (Så förbannat trist är det med den där avskalade mäklartrenden som råder; allt ska plockas undan och inget får man längre se och snoka del av).

Oftast tittar jag på hus som är byggda på 50-60talet. För fan vad man kunde bygg hus då!
Alla som sitter i sina nyritade kataloghus med gipsväggar man smällde upp på en helg må rasa när jag skriver detta -men inte en dag skulle jag vilja leva i en sån kartongkåk. Hellre döden dö än tvingas leva i ett "Trivselhus" från i fjol!

(Ge mig ett unket hus med radon i betongen så jag vet att jag lever! Ge mig mexitegel och gillestugor, korkiplast-matta och gula toastolar. Hiva över en planlösning från 62 så jag slipper läsa trams som "master bedroom" "centraldammsugare" och "klädvårdsrum". Och kom för bövelen inte och snacka med mig om olika ventilationssystem, livet på en pinne för mig är hederligt självdrag.)

Jag tror att jag vill flytta.
Men vart?

Hur man än vänder sig har man det där bak.

Veckans bästa nyhet:
Stortjejernas pappa ska jobba utomlands ett halvår, vilket betyder att de kommer att bo hos oss vareviga dag. HURRA!

Veckans sämsta nyhet:
Stortjejernas pappa ska jobba utomlands ett halvår, vilket betyder att de kommer att längta efter honom vareviga dag.

Vid T-banan

Korvkiosken har en skylt uppe:

TJOCKKORVSRULLE

Låter inte det mer som ett skällsord än en maträtt?

Morgongräl

"-Men älskling! Det är klart att jag vet att du städat kylskåpen, köket, ammat spädisen hela natten, gått upp med barnen på morgonen och tagit ut hunden på kissrunda;
jag är för trött för att uppmärksamma det bara!"

Utflykts-tajm!

Idag åkte jag och tre små till Skansen. Det var fan-i-mej på tiden, eller för att uttrycka det som tvååringen skulle sagt: TIPPIE!

Först blev jag glatt överraskad tre gånger:
1. Regnet öste bara ner sjukt mycket -det kunde varit värre och vräkt ner sinnessjukt mycket.
2.Fyraåringen och jag höll sams och var glada hela vägen på tbanan, båten, promenaden och två små systrar åkte nöjt i sin vagn utan protest.
3. Skansens akvarium stank inte alls så som jag mindes det (Har jag bara varit där som gravid förut, eller har det _verkligen_ osat död lemur där förr till skillnad från idag?)

Det var en fantastisk utflykt!
Må så vara att vi missade färjan först, att sonens stövlar läckte in och att tvååringen var sur över att behöva åka bakom regnskyddet.
För till sist kom vi fram; med nästa båt, iklädda extra strumpor och medhavda gympadojjor (Faan vad jag är suverän morsa ibland!) och med två snustorra vagnsåkare.

Vi tittade på alla ormarna, hisnade över anakondorna som vred sig i sitt vattenbad, pratade med papegojorna och skrattade åt aporna.
Till och med djuren var på vår sida idag -alla var synliga och till och med vakna!
Tvååringen gillade WAAAH:orna (Krokodilerna) och "pittipitti" (sköldpaddorna) allra bäst.

Sonen hade sett fram emot hajutställningen men tjena vad besviken han blev; två yttepyttiga väggar med faktaskyltar och små skrumpna, torkade hajägg i en glasmonter gör inte något större intryck på en nyfiken hajexpert av stora mått.

Vid lunch gick vi upp till Solliden och åt mat för månadens sista korvören. Ungarna var rutinerade nog att beställa in pannkakor medan jag själv gick på niten att välja en märklig historia av matvete, tärnad gurka och dill serverat med en knivskarp dressing gjort på dionsenap. Detta kröntes av två äppelraggmunkar med vanlijsmak. (Jag misstänker starkt att det var babianernas rester iförd ny kostym)

Vid drickan försökte sonen tjata sig till en Pucko. Tjugotvå spänn kostade den, och då var det en 2dl tetra, ingen magnum-butelj.
-Nej, sa jag. Bara för att man vill dricka Pucko behövar man inte vara ett.

Sen åkte vi hem, städade kylarna och kokade soppa på en spik spenat.
Godnatt.

En olycka kommer sällan ensam, eller hur det nu var.

I bland känns livet med en tvååring som den där reklamen med anden. Han som springer runt och ger folk saker de inte vill ha.
Precis så är det här idag.

Ena sekunden ligger spädisen något missnöjd på en filt och gnyr.
Nästa sekund har storasystern snappat upp läget, hämtat burken med nappar och slängt i huvudet på spädisen.
-Här du får extra!!!

Ena sekunden sitter spädisen i sin babysitter och vippar förnöjt.
Nästa sekund har tvååringen likt en katapult dragit sitsen ända ner till golvet, och när hon släpper taget får spädisen sitt livs första whiplash-skada.
-Här du får extra, massor med extra!!!

En god vän till mig sa för några veckor sen över telefon:
-Det händer så mycket i er familj!
Det var apropå alla tusentals sjukdomar och olyckstillbud vi haft.

(Under en ganska kort period hände det en hel del;
-sprängd trumhinna (pga av något geni störtdykt i soffan med en tops i örat) med påföljande inflammation i mellanörat och medicinering i x antal veckor.
-körtelfeber som först feldiagnostiserades som halsfluss och allergi.
-kräksjuka, fyra barn, höll i sig i två veckor.
-en tvärhandhög lyckas tippa över en cykel och skära sig på stänkskärmen i kinden. Fyra stygn.
-svinkoppor. Två barn.
-mässlingvaccin. Ett barn reagerar med över 40gradig feber och prickar i flera dagar.)

Och då tänker jag att det kanske är något konstigt med oss, att vi föräldrar kanske inte har så bra koll som vi borde ha. Att vi är slarviga olyckskorpar.
Eller så är det bara så att om man lever åtta personer i en familj så får man räkna med lite baciller och katastrofer, fler än om man "bara" har två barn.

Jag hoppas på det senare.

Liten usäkt!

Ja, jag vet att min blogg börjat handla alldeles för mycket om barn; mina och andras.
Ganska trist, men just nu är det så mitt liv ser ut!
Gäddans inofficiella snorunge-blogg kommer att hålla sig kvar vid temat ett tag till.
Antagligen.
Tyvärr.
Dessutom känns det som om världen just nu rämnar av sorgliga saker som händer människor omkring mig som jag tycker mycket om.
Det är svårt att skriva när man helst av allt bara vill skrika.

Världens mest omhuldade 4åring?

Fyraåringen har varit på kalas och kommer hem med något vilt i blicken:

-Jag ska börja se på läskiga saker nu, såna som man får se när man är stor. Jag ska kolla på monster och pistoler. Och på Fläderlappen!!!

Vad jag inte säger, men dock tänker (inte så lite nöjt heller), är att om man tror att Stålmannen är en gubbe som kan förvandla sig till "flädermus" och då kallar sig för "Fläderlappen" så är man waaaaaay för liten att titta på skiten...

Dagens ord

-Napp-soppa

Fyraåringens kommentar till kastrullen där lillsyrrans nappar kokar för att ta död på varenda liten svinkopps-bacill.

Doftreklam

På Ica i Malmö har man slagit ett slag för att utöka sin marknadsföring av frukt och grönt.
Bland grönsakerna doftar det nu mango och aprikos från en fläkt som står och hummar undangömd på något strategiskt ställe.
Än har inte kommersen skjutit i höjden, men Handelshögskolan spår en ljus framtid för "doftreklamen".

Jag också!
Men varför stanna vid fruktlukt när man kan utvidga konceptet till att täcka in så mycket mer?
Vid toapappershyllorna -bajslukt.
Djurmaten kan saluföras med blöt-hund-stank.
Tvättmedlet kommer nå en strykande åtgång med hjälp av svett-och-kalsipp-odör.
(Tänk lukten av hockeykillarnas trunkar)

Shut up!

Ibland kommer jag över någon gudsförgäten tidskrift att ögna igenom över en kopp svart när kidsen sover.
Och tanken som slår mig när jag tänker på de där tidningarna är Ordet som alltid dyker upp och som får mig att se rött!
UNNA.

Vad är det för jävla loser-ord? Unna?! Alltid dessa stackars människor som lite motsträvigt ska tacka ja till det goda i livet genom att "unna sig".
"Unna dig en stressfri vardag"
"Lär dig att unna dig det goda i livet"
"Vällagad mat att unna sig hela veckan"

Fy fan vad jag vill kräkas på såna artiklar; har vi inte kommit längre än så?
Istället för det där vidriga ordet vill jag att folk ska lära sig att KRÄVA!
Självklart ska man kräva "en stressfri vardag" och "vällagad mat".
Kräv och skrik, bråka och hytt med knuten näve.
Men låt "unna" dö en snabb död och begravas i glömska.
Amen.

(Möjligtvis kan jag tänka mig att man får använda ordet i riktigt dekadenta och icke rumsrena sammanhang, typ "Unna dig knark". Men att "unna sig" mat, choklad, sovmorgon; give me a break!)

Vemod

Vissa dagar måste man älska och krama sina ungar tills de blir blå om läpparna, tills de protesterar och försöker åla sig ur ens armar.
Man pussar dem tusen gånger och vill dem så väl att det känns som om hjärtat värker olidligt och ska sluta slå i kroppen på en.

Det är dagar då grannen varit på barnbegravning och jordsatt sin kompis 11 månader gamla son i en liten, liten kista.
Det är också dagen då bästa vännen skickar sms och berättar att den makalöst efterlängtade och mirakulösa graviditeten visade sig vara över i vecka tio. Inget hjärta dunkade längre i fostret som de såg på ultraljudsskärmen.

Älskade älskade små skitungar vad jag är glad att få ha er i min famn.

Snillen snackar

Helgens nya ord i familjen:

- Hälftla (13-åriga dottern delar)

- Pickepigge (2-åringen har sett en nyckelpiga)

- Danen (32-åringen sätter ordet "dan" i bestämd form)

Knappast ett Guldägg

Jag ett inte vad ni tycker, men fundera ett ögonblick över följande reklam:

"Maxi-Cosi Mura!
Skapa upplevelser!
Nya Maxi-Cosi Mura har allt:
Bekväm och enkel att justera, kan användas såväl fram- som baklänges."

Kanske har jag fel, men inte tusan tänker jag på BARNVAGNAR när jag läser det där!
Cosi-Mura, pullipurra.

Bullar, hurra!!!

Idag är det kanelbulle-dagen. För att fira det skulle 4-åringen vara ledig från jobbet och stanna hemma med mig och mini-systrarna för att baka egna.

Det gick så där.

Jag tyckte det var en bra idé; jobbar man som barnskötare och bor i ett hundrafemtiotusenkronorskök så borde man kunna slänga ihop lite vetesnurror med tre barn.

Redan i affären var vi oense, för att uttrycka saker milt.

Tvååringen skrek efter allt hon såg på hyllorna och kastade sig ur vagnen. När jag spände fast henne vrålandes, spjärnandes och sparkandes kände jag hur svetten rann utmed min rygg och droppade från överläppen.

Sonen morrade att jag var en "dum-bajskorv" för att jag inte ville köpa Odensenougat. Han tyckte jag var sinnessjuk som inte insåg vikten av att bullar måste innehålla marsipan, mandelflarn, silverkulor OCH jordnötssmör. Minst.

Men då hade jag redan sagt okej till karamellfärg, kristyr-nallar med violsmak, special-muffinsformar och en pixi-bok. Vår shoppingkorg var lastad med en handfull varor till priset av ungefär fyrahundra onödiga spänn.

Väl hemma insåg vi (jag) att om vi skulle hinna baka något alls innan spädisen gick upp i limningen, fick vi snabbt byta recept. Sonen tyckte det gick bra, och bestämde sig för muffins.

Fem minuter in i baket skrek bebisen, tvååringen åt smör ur paketet och stoppade ägg i kökslådan, sonen växlade som en galning mellan hastigheterna på köksassistenten så smeten la sig som en hinna över hela diskbänken.

Efter femton minuter slogs sonen och tvååringen så hårt att jag inte kunde ignorera det längre. Båda fick välling och las för att sova middag. Spädisen skrek så hon hackade och kristyren låg som torra smulor i sin bunke, eftersom Någon stressad jävel läst fel i receptet.

Ett har jag nu lärt mig:

Kanelbullens Dag firas enkom med köpta bullar.

Men för Guds skull!

Jag läser i Metro att en helsingborgsbo har fått en mango med en religiös hälsning inuti.
Det är fruktfibrerna som bildat orden Allah och Mohammed.
Människor vallfärdar dit för att få en glimt av frukten och dess mirakulösa innehåll.

Själv tycker jag det är ganska dålig stil att bara lämna sitt namn så där; jag menar vad menade Han, känns det inte lite som ett "Stoffe was here"?

Må så vara att det är ett tecken från Gud, men det intressantaste är väl i så fall vad själva _hälsningen_ egentligen var?

Annars bli det ju som att ringa någon och vråla:
-Hallå det är jag!!!! och klick, slänga på luren.

Snacka om snopet för det i andra änden:
-Jaha, men vad ville du då?!