Jag läser i DN att Bergmans kvarlåtenskap blivit uppköpt och räddad i ett så gott som helt stycke av en norrman. Man är glad, och förvånad över att det finns storsinta människor som frankt inser att värdet i prylarna egentigen bara existerar om de får stå i sin rätta miljö -på Fårö, där andra människor kan se dem.
Själv är jag inte ett dugg överraskad att denna högst vettiga ödmjuka gest kommer från broderlandet i väst; jag älskar norrmän!
Det började med att jag bodde granne med en och insåg att jag i mitt nästa liv ska dela det med en gutt som gillar att gå på tur. Någon med friluftsliv i blodet som inte skulle sätta sig på tvären en enda gång när jag vill ha sällskap att nöta trottoarerna i grannskapet.
Min norska dröm är Skavlan.
Vi åkte samma morgonbuss under hösten och jag tjuvlyssnade alltid när han pratade i sin mobil. Norska låter så entusiastiskt och glatt, det är ett språk där inga ledsamheter vilar.
Om Skavlan gillar långpromenader kommer jag att fria till honom i Hades.
Fram tills dess lever jag inte med någon norrman, men väl finne.
Herr Piano har nämligen blivit helt besatt av att basta och kan inte prata om något annat. Härom dagen lyckades han piska upp saunan i otroliga 120 grader!
Jag tycker det är härligt att han äntligen skaffat sig en hobby, även om jag för egen del hellre skulle sett att den bestod av lite mer, hur ska jag säga... friluftsliv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar