Vår tomt ligger så till att vi bara har grannar åt ett håll. Det är skönt att efter ha bott tusen år i lägenhet och radhus få rå sig lite mer själv...
Fast folk träffar man ju ändå ute på gatan och då hälsar jag och försöker se så huld och vän ut.
Det går helt allvarligt så där.
Herr Piano är betydligt bättre på att göra sig gemen med dem i stugorna, och kom för ett tag sen att prata med med vår mitt-emot-granne Sixten.
Han är oändligt trevlig och minst lika gammal.
Sixten berättade att vårt hus byggdes av postmästare Karl och att det aldrig bott nårga barn här. Däremot brukade det krylla av dem på gatan utanför eftersom vårt hus ligger i början av en backe där ungarna åkte kälke om vintrarna innan bilarna kom och tog över.
Så kom det sig att vårt hus i barnamun fick namnet Kallebacken efter postmästaren och alla kälkar som susade förbi utanför.
Jag tycker det känns så skönt att tänka på det:
Där som de kulörta lyktorna lyser på altanen, där ligger Kallebacken. Och där bor jag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar