Förr i tiden

Jag hade en period i livet som jag inte är speciellt stolt över.

Det är tio-åtta år sedan men följer mig fortfarande som en skugga.

Varannan vecka bodde mina äldsta barn hos sin pappa.

Den veckan var jag utan familj, fast punkt, utan fokus.

Krogen blev mitt hem -mitt kök, vardagsrum, sovrum.

Det var enda stället jag kunde andas utan att kvävas.

Jag ville tro att jag hade roligt.

Jag ville tro att jag hörde ihop och hemma någonstans.

Smink, sprit, snusk och så jävla dekadent att jag ville skrika.

Men istället garvade jag -garvade, garvade, garvade för att skriket fastnat i halsen.

Veckan med barnen var allt, fick mig jordad, landad, fylld.

Nästa sju dagar slet mig sönder och samman, spottade ut mig i små bitar.

I branschen jag då arbetade var botten toppen och något alla drogs till.

Svek, slarv, smuts och skratt ihopsmetade till en massa som höll på att dräpa mig.

Det är länge sen jag lämnade det bakom mig utan större ärr än en bitter eftersmak.

Kanske är det därför jag idag är så orimligt lycklig över att leva i en hel familj.

Jag räknas varje dag.

Och jag älskar att stanna hemma.