Bättre förr

I nästan tio år prenumererade jag på DN. Det var härliga tider, i alla fall de första åren.
Jag gillade att den landade med en duns full av dignitet på hallmattan varje natt. Jag njöt av att veckla ut den i sitt enorma format och täcka både koppen, osten och ungarnas ratade mackor vid frukostbordet.
Men höjdpunkterna var ändå helgbilagorna och kryssen; jag kunde klura på vågrätt svar i över en vecka tills nästa korsord tog vid.

Sen hände det tråkigheter slag i slag.
Sidorna blev små yttepyttiga och därmed alldeles för lika slask-och-tratt-tidningarna som jag inte vill ta i med tång ("Kvällstidningar" som det alldeles för poetiskt kallas). På stan-bilagan blev så fånigt smal och ungdomlig att det kändes som om ansvarig utgivare var Björkhagens Högstadieskola.

Måttet rågades när det dessutom började ringa hem försäljare ett par gånger i månaden och erbjuda mig att prenumerera på Dagens Nyheter; var jag månne intresserad?
Att inte ens orka bemöda sig att hålla koll på sina prenumeranter sen flera år, kändes som ett otroligt ointresse för läsarna!
Någonstans där skiljdes mina och DN:s vägar åt.

Fast ibland tjatar jag till mig ett gammalt läst nummer från gårdagen av någon granne, bara för att kunna slöbläddra lite vid lunchbordet när spädisen sover.
Då känns det som att träffa en gammal bekant från förr. Men vi umgås inte längre -det har runnit för mycket vatten under broarna.
Lite avmätt kollar vi in varandra, känner av läget, väger lite för och emot. Sen skiljs vi igen, och vet båda att det här är den enda relation vi kan ha till varandra.