Tröttsamt

Hört från soffan:

-Jaha! Fan också!
-Vad?
-Nu är klockan elva och jag skulle ju lägga mig tidigt ikväll hade jag bestämt.
-Jamen, elva är väl ganska tidigt om man är vuxen?
-Jag orkar inte med dina resonemang och nu är det ändå redan för sent för mig att gå och sova.
-Mm. Men skit i att lägga dig då så kommer du ju i alla fall gå upp tidigt.

Hycklare

På Konsums papperskassar står att läsa:

"Genom att du valde
ekologiskt förra året
fick 12 800 kor, grisar
och lamm leva ett
naturligare liv.

Det tackar de för."

Jag vet inte vad ni tycker, men är det inte lite magstarkt att hävda att de där djuren faktiskt är tacksamma för att de fått ha det lite mer "naturligt"?

Jag menar, vi har ju redan ätit upp dem.

32 på det 57:e

I natt satt jag uppe till tio över fyra och sydde på dotterns waldorfdocka.
Det känns som om det därmed är kört för mig nu; för evigt en kärring.
Amen.

En gång i tiden var jag rocker;
i mina svaga stunder vill jag inbilla mig att jag fortfarande är det.
Någon som ser ut att vara född i gympadojjor och skinnpaj.

(Bara det, att jag tror att det fortfarande heter 'skinnpaj' signalerar att jag inte har någon vidare koll.)

I slutet av oktober går en av de sista kvarlevorna från min epok i graven:
Hellacopters ger sin sista konsert nånsin.
Rockern i mig såg till att få biljetter till konserten, hurra!
Kärringen kontrade med att boka den töntigaste av gigen:
Söndag eftermiddag. Klockan tre.

Det jävligaste är att jag tycker det känns skönt att kunna åka hem medan det fortfarande är ljust.
Och få lite tid över till handarbete.
Så nu är det kört.
På riktigt.

Gymkultur

Idag satt jag och väntade medan sonen var på sin gympa.
Det var jag och två ganska uttråkade pappor.
Den ena tog tillfället i akt att baktala sin fru.
Att bara så där, liksom på en höft, slänga lite skit på sin livskamrat.
Hon som stod med hörlurar på ett löpband fem meter därifrån.

Jag önskar jag visat lite civilkurage.
Jag önskar jag stått upp för ett ideal.
Jag önskar jag vågat markera att den enda "kärringen" i det där rummet var han själv;
den jävla infantila apan till man.

Det gjorde jag inte.
Jag knöt näven i fickan och svalde mitt förtret.

Sen gick jag hem och bloggade.
Fy fan vad patetiskt!

Budgivning del3

Låt mig sammanfatta det hela så här:
Nej.

Det blev inget hus.
Och det är ok.
Alla vänner och släktingar har peppat.

(Listar här de mest återkommande kommentarerna:
"Det kommer fler hus"
"Då var det inte meningen"
"Ni sitter ju inte i båten"
"Huspriserna ska faktiskt sjunka ännu mer nu")

Tack alla för tummar och tröst.
Vi har redan börjat titta på nya (omöjliga?) hus.
Trägen vinner.

Budgivning del2

Budgivningen from hell har fortsatt idag.
Budgivare 3, 4, 5 och sex är ute ur bilden.
Tvåan dök upp igen som nån jäkla gubben-i-lådan när vi glömt att han fanns.
Jag vet inte hur länge till jag pallar hålla på, det känns som jag lever i en stor bakfylla.
Alla röster är förvrängda, alla intryck förstärkta, alla ljud smärtsamma.
Fy fan! Detta kommer att bli min död!

(Men jag har övertalat sambon att gå på skolmötet ikväll; Gäddan - Sambon 1-0)

Hjältar

Ibland känner jag ett styng av tacksamhet i kroppen.
Det är då som hjärtat är stort och själen öm.
Kanske borde jag syfta på barnen, relationen och min goda hälsa.
Men oftast är jag mest tacksam över annat.
En liten kärleksförklaring kommer här, till dem som kämpar för mig i det fördolda:

-Tack kära sopåkare för att ni oförtrutet tar hand om min skit.
För att ni troget varje vecka hämtar bajsblöjor, glasspinnar, ostskalkar och sillrens.
Tack för att det enda jag behöver bekymra mig om, är att få skräpet i tunnan.
Resten fixar ni.
TACK!

Budgivning

De senaste dagarnas blog-torka beror på en sak:
HUSKÖP!
Eller drömmen om ett, ska jag kanske tillägga.
Just nu är det min enda fungerande tanke;
buda, buda, buda, buda....
I denna minut leder vi, men hur länge till?
Jag lovar återkomma med uppdatering.

Och snälla -håll en tumme för oss.

Världens lön

Under flera år levde jag som vegetarian.

Det är fortfarande ingen som tackat mig för det.

Älskade lilla stora F

I torsdags lärde sig 4åringen att läsa.
Äntligen, efter att ha ljudat och uppgivet suckat i ett års tid.
Hans första ord blev "JÄST".

Enligt nyheterna var världen densamma som dagen innan,
men för oss runt bordet hade det skett ett mirakel.

Tiden går

Man vet att barnen blivit stora när:

1. Man hör sig själv fråga om man får låna deras stövlar till hundpromenaden.

2. De inte längre ger dig teckningar i födelsedagspresent.

3. Någon som inte är du själv eller din sambo, har tömt diskmaskinen på eget bevåg.

4. De inte håller koll på när klockan är 18.00

5. Du aldrig träffar din partner ensam längre, inte ens klockan elva på kvällen i soffan.

Föräldramöte

Ikväll har jag varit på föräldramöte.
Det gick så där.
När frågan om representanter till arbetslagsrådet dök upp brakade allt.
Tolv andra föräldrar skruvade besvärat på sig.
Sekunden efter såg jag mig själv som i en dröm räcka upp handen och med hög, klar stämma säga:
-Jag ställer gärna upp om det går bra. Det verkar intressant!

Imorgon måste jag tvinga sambon att ringa och avsäga mig uppdraget.
Han får förklara att jag lider av Touretts syndrom och att min anmälan måste ogillas.

Gubbjäveln

Idag har jag fått svart på vitt att jag lever ihop med en pensionär.
Vem skulle annars (ur min generation) säga:

1. En sak åt gången!

2. Var sak på sin plats!

...och sen dessutom drista sig till ett: -Inga leksaker vid bordet!
(Och det var _efter_ att vi ätit klart!)

Antingen har sambon över en natt mentalt blivit 40år äldre och därmed en gnällspik,
eller så är han bara personlighetsrubbad av stressen från att vänta på en budgivning.
(Som ska starta på måndag, och ja! Vi har ett lånelöfte som kan ta oss en bit, men turen måste nog också vara på vår sida)

Apropå pensionärer så har det nya seniorboendet vid tunnelbanan nu slagit upp sina portar.
Där välkomnar man boende som är över 50år.
Tänk vad många spännande tanter och gubbar det finns nu för tiden; Uggla, Madonna och kompisenskompis som i alla fall snart är där (Åldersmässigt, för rumsmässigt hänger han fortfarande i baren på Berns).

Undrar varför kriterierna för att bo på ett "hem" är just åldern.
Jag känner bra många struttar och kärringar som bara är en bit över trettio.
De hade nog gjort sig bra i en lite lugnare miljö, serverade brunsås och liggsårsvänliga madrasser....

Swahnar och isbjörnar

Idag har jag en sorgklump i magen.
Den dök upp redan i morse men har vuxit till sig under dagen.
Jag tänker på att Lennart Swahn är död och att Nordpolen nu är en ö.
Allt det läser jag i tidningen och känner mig ännu mer nedstämd.

"No man is an island, no man is an island"
Det snurrar i mitt vemodiga huvud.
Jag fäller en tår över allts hopplösa förgänglighet.

Stackars Lennart Swahn och På minuten.
Stackars Nordpolen och miljön.

(Kan man få en 30årskris fast man ska fylla 32?)

Bilar är mjuka

Jag läser en något upprörd reklam från ett försäkringsbolag.
De säger att barn ofta är sämre försäkrade än folks bilar.
Jag vet inte om det är överraskande fakta.
Det ligger i linje med vad man får höra av omgivningen som nygravid:
-Vi är med barn.
-Grattis, då måste ni köpa ny bil!