Midsommarafton innan min tolfte födelsedag kom det sig att jag var ensam med min bästa kompis pappa. Han höll fast mig i sitt knä i deras förråd och utanför föll ett klassiskt duggregn.
Därinne bland myrmedel och trädgårdsredskap trevade hans klumpiga fingrar bort det sista av min barndom, den sista smulan av blåögd tillit hos en flicka som inte ens fått sin första mens. Jag minns känslan och lukten av hans läppar som pressades mot min hals, fukten som stod ur hans strupe luktade öl och jag var så rädd att det svartnade för ögonen. Mitt hjärta bultade och bankade så hårt att det höll på att spränga bröstkorgen, men det kände inte mannen som raspade runt med sina smutsiga labbar där det ömmade som allra mest.
Jag försökta hålla emot, i ett enfaldigt försök att stoppa vad som höll på att ske.
-Nej, nej... viskade jag och knep ihop ögonlocken.
-Jag vet att du vill, flämtade han och tvingade händerna ner innanför mina shorts.
Det slutade där.
Min storebror kom gåendes på gatan och ropade på mig, maten stod klar i trädgården hemma. Som genom ett trollslag var jag lös och sprang mot dörren, grusgången krasade under mina fötter som trummande tog mig bort, till säkerheten.
Min farmor var på besök.
Jag minns att jag bad att få gå på toaletten före vi satte oss till bords.
Sen firade jag den första av alla andra midsomrar jag kommit att hata.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Puh, det var jobbigt att läsa. Bra skrivet och skönt att din bror dök upp.
Det tog mig med facit i hand nästan 15år att komma över det där. Idag tänker jag inte på det varje dag och jag kan bli kramad utan att minnesbilderna kommer fram på näthinnan.
Det som gjorde mest ont var att bli så förstörd av en vuxen jag litat på oändligt mycket, som jag gett all min tillit till och som känt mig i halva mitt liv.
Känslan av att aldrig gå säker, att din vän kan visa sig vara din värsta fiende, att vem som helst kan ta kommandot över din kropp. Det är sånt jag brottats med sedan dess på olika plan.
Men idag är jag stark även om jag faktiskt aldrig riktigt vågat prata om det här med någon fullt ut. Det var rätt skönt att skriva det.
Vad bra gjort att du skrev om det, min erfarenhet är att ju mer vi våga släppa ut spökena desto mer förlorar de sitt grepp.
Vad vidrigt för den lilla Gäddan!
Mycket tungt att läsa. Jag håller med Åsa ovan. Ut med spöken och skräp, låt solen lysa på trollen. Jag förstår att det är svårt. Starkt att du skrev. tack för att du delade med dig.
(Har du hört om Prataomdet-kampanjen?
http://prataomdet.se/
Det finns på tok för många sådana här historier, och de behöver få ljus på sig och därigenom belysa ett enormt viktigt problem i vår sexualkultur eller vad man ska kalla det. Läs!)
Jag hämtar andan. Och känner igen. Det värsta är med det här är att ha egna barn. Känslan av att det även kan drabba dom. Så. Att prata om det är faktiskt livsviktigt!
Tack!
Först nu gick betydelsen av din rubrik upp för mig. Läste slarvigt där, sorry.
Mrs Li + HK: Tack! Idag orkar jag inte tänka så mycket längre än så.
Men tack!!!
Herregud...Fy fan..jag blev alldeles knäckt här..
Satan!
Skicka en kommentar