Trosbekännelse

Igår köpte jag underkläder för kontots sista klämtande ören.

Det kan låta som en ålderskris alternativt otrohetsaffär men är nog mer en kombination av dem båda.
Eftersom jag blivit en gammal värk-kärring går jag nämligen hos sjukgymnast för att få bukt med ryggen;
och där kommer väl den andra biten in -min sjukgymnast är en gåva till kvinnorna!

Eller åt singel-kvinnorna ska jag kanske skynda att tillägga så inte någon missförstår mig.
För aldrig att jag ens skulle snudda vid tanken att låta honom göra något annat än knåda mina onda muskler och bräcka stenhårda kotor.
En gång i veckan brottas vi på en brits på Schelegatan och det har gett resultat, min rygg är som ny!

Eftersom jag är gift med en man som har fler nyanser på sina fillingar än alla missfärgningar i världen, är jag inte så känslig med hur mina egna kalsipper sett ut.
Fast när man ska visa sig utan förlåtande jeans utanpå tros-liken så kände iallaffall jag ett behov av att se över underklädeslådans innehåll...

Att köpa benkläder helt utan någon laddning eller signaler visade sig dock vara betydligt svårare än man kan tro.
Allt smalt, silkigt, pyntat och färgglatt gick liksom bort vilket gjorde att jag fick finkamma hela köpcentrats damavdelningar innan jag hittade något totalt intetsägande.

Så längst ner i lådan ligger nu mina offentlig-kalsipper: nya bastanta, anständigt bomullsvävda med diskret spetskant.
Hela och rena, utan missfärgningar och trasig karutscha: check!
Porriga: nej tack!