Det började med spöregn och slutade med handtvätt av katt-dränage luktandes krypta.
För att sammanfatta det hela:
Upp och iväg i ottan med Liten Späd och Lilla Arg som skulle på sitt första tandläkarbesök. Regn regn regn och var fan la jag regnskyddet till syskonvagnen och varför måste man vara geni för att få det på plats?
Sen hem, ut med hund på promenad, plus vagn. I fortsatt ösregn. Hem, lämna Lilla Arg till grannen, mata Liten Späd, hämta katt, stoppa katt i bur (Gick jävligt trögt), gå till veterinär med katt och vagn. I ösregn.
Kattfan öppnar bur och rymmer upp för ett berg, jag står nere med gråten i halsen och (I ösregn, remember) försöker komma på hur jag ska göra med vagnen medan jag klättrar efter sur/rädd/blöt/sjuk katt. Slirar i gyttjan, tur att jag lånat ena dotterns stövlar. Mindre tur att jag inte lånat gallonbyxor och dito kappa också. Blir jätteblöt och vansinnigt smutsig. Gråter och ropar, folk som går förbi undrar när de ser den övergivna vagnen mitt på trottoaren. De blir inte så lugnade när de ser ett krälandes psykbryt som snorar och jagar efter en svart katt uppför ett berg.
Till slut lyckas jag kasta mig över katten i ett hörn under en balkong. Han fräser men har inte något annat val än att bli inknölad i buren som jag nu knutit ihop med hjälp av nyckelknippan med hemnycklarna.
Äntligen och nästan bara lite sent kommer vi fram till djurkliniken. Det visar sig att katten behöver opereras och att det kommer kosta i runda slängar en veckas föräldrapenning. Får recept på medicin också som jag ska ge katten två gånger varje dag i samband med att jag tar av tratten, tvättar sår och klämmer ut var. Perfekt!
Lufsar iväg till apoteket och känner inte längre av regent som strömmar ner över mig och spädisen i vagnen. Är dock inte så avtrubbad att jag missar att jag under min klättring trampat i hundskit och luktar apa. Orkar inte bry mig. Ber tomten om ursäkt när jag utan att tänka på de hårt arbetande lokalvårdarna stövlar in med mina skitiga Tretorn till receptdisken.
Går hem, hämtar lilla stora tvååringen som nu är riktigt glad. Vi kommer hem, hon får välling och somnar.
Jag tar fram frukosten som jag inte hunnit äta och konstaterar att klockan är ett.
Kaffet är gott och katten på väg att bli frisk.
Allt är glömt och förlåtet.
4 kommentarer:
Du kan vara den starkaste kvinnan jag känner och då menar jag inte fysiskt. Kunde jag ge dig bragdmedaljen hade du fått den flera gånger om!!! Men jag vet inte var man kan sno åt sig den.
Trevlig dag!
En sån kommentar väger lika tungt som vilken guldmedalj som helst.
Tusen tack!
Igår VAR verkligen dagen from hell. Flera jag känner har intygat. Men detta...det värker nästan i musklerna, känns som man behöver ett varmt bad efter läsningen; kräv (inte "unna" nä) fot/nack/rygg- massage av all avkomma över spädbarnsålder! Sylvia.
Tack Sylvia!
Ja, det var faktiskt synd om lilla mig igår. Som tur var bjöd 13åringarna mig på goda lussekatter och glögg på eftermiddagen när de kommit från plugget. Då blev jag mycket glad!
Skicka en kommentar