Lilla Arg klipper till

På dagis har de tema "Jord, eld och vatten" detta läsåret.
Varje vecka sätts det upp nya alster i hallen så även vi stressade föräldrar kan se telingarnas inlärning på området.
Förra veckan hade alla barn gjort potatisar i papper.
Jag vet inte om det hela såldes in som 'potatisstånd' men jag skrattade så jag grät när jag fick syn på Args fenomenala fallos-pyssel.

Finorten makes a state!

Jag tycker det är väldigt coolt när vanliga människor gör avtryck i stadsmiljön.
Dock utan att förstöra den; vandalism är aldrig häftigt.
Däremot gillar jag gympadojor uppslängda i ledningar över gatorna, schablonsprayade rådjur på vägskyltarna och riktigt snygg graffiti på bergen runt tunnelbanetågen.
Alla ganska urbana yttringar får man väl ändå säga.

Länge har jag gått och sparkat grus i den medelklassa villastaden och väntat på att något skulle dyka upp även här. Ett tidens tecken, en kulturyttring från röster som inte någon lyssnar på, ett skri från kvävda kreativiteter.
Och nu -skam den som ger sig!
Nu har det äntligen hänt:

I finorten har det nämligen blivit en trend att låsa fast kasserade barncyklar/trambilar/vagnar/you-name-it utmed gatorna.
Mellan dimslöjor av spetsvirkade shabby chic-gardiner kantas trottoarerna av vrak.
Det roliga är att för den som aldrig kör bil (och således inte behöver sänka farten) innebär det ett otroligt irritationsmoment eftersom man tvingas ratta ut vagn och ungar på gatan för att komma runt varje Enskede-statement.

De där jävla installationerna kommer bli min död då jag en vacker dag bortträngd från trottoaren blir påkörd av nån übergasande curlingförälder.

Uppdat 30:4:11

Idag sitter jag i soffan och låter aprilsolen steka mig i nacken. Utan dåligt samvete kollar jag och småkidsen film, mitt på dagen, med strålande vårväder utanför fönsterna.
Jag borde duscha, borsta tänderna, packa resväskan och gå igenom de viktiga papperna jag ska ta med mig, men jag låter vuxenlivet dröja ännu ett tag.
Just nu befinner jag mig mitt i en turné med jobbet. Det är roligt eftersom det sammanfaller med att jag fått utökade arbetsuppgifter som tvingar mig att flyga lite högre än förut. Det går bra! Det är roligt och spännande och ger mig en rejäl spark i rätt rikting.
Jag nosar i cirklar allt närmare och närmare på vad jag egentligen vill jobba med när jag blir stor.

Ledighetens moment 22

Helger tycker jag är svåra att förhålla sig till:
Å ena sidan vill man hitta på något eftersom man äntligen är ledig.
Å andra sidan vill man verkligen stanna hemma eftersom man är ledig.

Ljuv musik i mina öron 1 & 2

Igår var jag på synnerligen trevligt gallej med min kollega Kaptenen och ett gäng muntra gökar från Produktionen. Vi halkade hela vägen till Södra Teatern och kollade in några spattiga swingpjattar från Luleå. De kallar sig tydligen The Movits och spelade småbyxorna av hela publikhavet - vilket röj!
Det var skoj.

Idag fick jag feedback på porträttfotona goda vännen E tagit några blåsiga lunchraster förra veckan. Vi smög ner bland containerstaplarna och tog närbilder i motljus medan jag såg mitt argaste arga ut. Det var också roligt. E:s fotolärare tyckte bilderna var mycket fint komponerade, enda invändningen var att modellen möjligtvis var lite för snygg.

Själv tycker jag det var den bästa problematik jag hört talas om!

Ur askan in i solen

Ibland tror man att man är död, men så visar det sig att man egentligen legat under ett väldigt, väldigt tjockt istäcke. Den här Gäddjäveln har tillbringat sina senaste månader på botten, längst ner i dyn på en genomfrusen göl.
Det har varit rätt ensamt och lite tyst.
Det har varit rätt trist.
Det är dags att rycka upp sig.

Jag gjorde det i morse då jag iförd mina ny-unnade dyrbrillor vände nästippen mot morgonsolen medan tunnelbanan dundrade över isflaken under Skanstullsbron.

Jag gjorde det när jag sippade en cola framför tv:n vid åttarycket med sovvarma barn i sina sängar toppade med ulliga gosedjur en trappa ner.

Och jag gjorde det definitivt ikväll när jag stod i mörkret på gräsmattan med en tjuvcigg i mungipan och lät blicken svirra upp mot stjärnorna spända över vår taknock.

Det här livet är majjigt - och det är mitt!

Välkommen tillbaka -Livet

Idag käraste bloggläsare är det en underbar dag!
Inte bara har livet återvänt, igår damp min nya iphone ned i hemmet.
Detta sammantaget gör mig till en patetiskt hel människa igen.
Nu ska jag handla tulpaner, pimpa huset och städa toaletter -det har jag inte bekymrat mig om sen Dackefejden.
Framåt kvällen ska vi ha folk på baluns, en handfull riktigt goda vänner som ska ge sig i kast med Minuten-tävlingar och amerikansk kokkonst.

Det ska bli roligt!

Chick Lit-dansösen svarar:

Hur skulle du beskriva din privata garderob?
– Till vardags bär jag uteslutande jeans, Acnejeans.
Jag har en kille som hjälper mig att köpa alla mina jeans.
Han heter Dennis och jobbar i Acneaffären, han ringer mig så fort han fått in en ny slitning.
Och sen tycker jag att vd:n på Acne är skitsnygg.

(Ur Aftonbladet 11-01-18)

Ibland önskar jag att att någon handplockade mina brallor så jag slapp den tärande oron för att missa en endaste jeanstvätt som släpps. Då kanske jag äntligen fick bli lycklig på djupet...

Dagens gröt 1:

Hammarbyhamnen, kl 12.17

Trygga h(f)amn!

I eftermiddag gjorde jag mig ärende till Finhamnen och gamla kontoret.
Det spratt i benen när jag klev av bussen och ivrigt ökade jag steglängden för att fortast möjligt komma fram, upp, in!
Glada miner, öppna famnar, redaktörsgöken, Kaviarkillen i sin redigering, gamla skrivbordslängan, vattenautomaten och bästa lilla E inne i sin glasbur.
Vad jag saknat!

Jag kände hur kreativiteten började porla i tinningarna och omgivningen gav mig en påtår mod i barm, värme i sinnet, skrattet började bubblade i magen.
Och egentligen är det bara ett jobb, ett format, ett kontor med några mediamänniskor
- men för mig är det hemma!

Stortjejen filosoferar:

-Det är faktiskt rätt kul i skolan ändå. Det är bara lektionerna som är tråkiga ibland.

Skitstövel

För att komma till rätta med min psykiska ohälsa beger jag mig ett par gånger i månaden till Vasastan.
Det är inte mina kvarter.
Hur trevligt det än vara månde med Tranan som häckar i sitt rede vid Observatiorelunden så trivs jag aldrig i den faunan. Det är helt enkelt skillnad på fågel och fisk.

Idag när snögloppet rann i rännstenarna och vintern fullkomligt rasade från taken, hade alla Odenplansmadamer så rådigt tagit på sig sina Hunter-stövlar. De gick där nöjt och trippade genom ilarna som virvlade fram över trottoaren. Äntligen fick de rasta sina små dyrgripar till skodon, äntligen fick de visa världen att de inte bara äger en labrador, en stickad mössa med pälstofs och fluffig Rävjacka utan även ett par gummistövlar med sex vita versaler på skaftet: HUNTER.
-Yeah, I´ve got it! lyste det triumferande i deras ögon.

Jajemensan, you sure got it! tänkte jag.
En halvliter omstöpt rågummi för tvåtusen spänn.
Det är fan brilliant!

Lön för moders-mödan:

Lopp att springa i år:

Premiärmilen 27mars
VårRuset 24maj
Midnattsloppet 13aug
Bellmansstafetten 25aug
Tjejmilen 3sep
Stockholm Halvmarathon 17sep
Nyårsloppet 31dec

Återkommer med målsättning.
Det ska bli lajbans!

(Funderar på Tjurruset och Lidingöloppet och Göteborgsvarvet också. Men då måste jag stuva om bland och välja bort en del starter i listan. Jag funderar vidare)

Skämselpropaganda

Idag fick jag smaka skammens bittra beska;
Fyra månader efter att det begav sig, drog jag under pinsamma påtryckningar ur tummen och lämnade tillbaka paljett-klänningen jag bar på Kristallen-galan i september.
Den var inlånad från en bekant till mig som är kostymör och sömmerska.

Jag har inte skämts så mycket över min egna persona sen förra veckan då jag luktade på mina löparkläder.

Den odören fick mig dock att rodna ända in i själen.