Ibland tror man att man är död, men så visar det sig att man egentligen legat under ett väldigt, väldigt tjockt istäcke. Den här Gäddjäveln har tillbringat sina senaste månader på botten, längst ner i dyn på en genomfrusen göl.
Det har varit rätt ensamt och lite tyst.
Det har varit rätt trist.
Det är dags att rycka upp sig.
Jag gjorde det i morse då jag iförd mina ny-unnade dyrbrillor vände nästippen mot morgonsolen medan tunnelbanan dundrade över isflaken under Skanstullsbron.
Jag gjorde det när jag sippade en cola framför tv:n vid åttarycket med sovvarma barn i sina sängar toppade med ulliga gosedjur en trappa ner.
Och jag gjorde det definitivt ikväll när jag stod i mörkret på gräsmattan med en tjuvcigg i mungipan och lät blicken svirra upp mot stjärnorna spända över vår taknock.
Det här livet är majjigt - och det är mitt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hörde på radio idag om hur någon forskat på björnar, studerat fysiologin när de vaknar ur ide, att björnar är väldigt lika människor tydligen
Kram!
Det låter bra. Försiktig upptining!
Godiva och Li: Hej! Dt är roligt att ni hittar hit trots allt vatten. Välkomna och tack för era omtänksamma ord!
Skicka en kommentar