Lilla Arg ställer till det

Idag har jag och tre små varit på stan. Det gick livat till må jag säga!
Som uppvärmning ramlade vi in i en babyaffär i Vasastan för att komplettera hjulstallet, och inhandlade en sulky. Butiken var av det fiiinare slaget och allt var tokdyrt. Under tiden jag betalade klättrade Lilla Arg in i skyltfönstret och satte sig på en liten trehjuling och körde omkull resten av pyntet. Jag försökte desperat få ut henne men det måste vara dvärgar som sköter skyltningen på det där stället, för det var helt omöjligt att klämma sig mellan glasrutan och dra ut ungen. Först när jag lockade henne med att hon kunde få köpa sig några nya nappar kom hon ut.
Nöjd.
(Sen satte hon igång larmet på Skansen också, men det är en helt annan historia)

Medan Piano ölar loss...

...sitter jag ensam hemma i förortsnatten och grubblar över om det inte _möjligtvis_ är så att jag måste köpa en ny barnvagn.
En lite nättare sort.
En gul.
Dyr.
Jo, ta-mej-tusan!

Åme' och Klåme'

Härom dagen ser jag Fina Fyran svinga ett präktigt slag mot Lilla Arg:

Jag:
-Stopp!!!! Vad gör du?!!??!!

Han, märkbart skamsen:
-Oj förlåt. Jag visste inte att du såg.

Drunkningstillbud

Igår höll jag för en nanosekund på att mista ett barn.
Kanske hade inte kunnat hända eftersom vi var så nära, men det var bland det obehagligaste jag varit med om.
Vi var i trädgården och fixade. Klippte gräset gud glömt och buskar som fläkte sig utan reson. Fina Fyran och Lilla Arg har en koja under några av buskarna, de springer skytteltrafik mellan huset och den för att fylla på med saker. Böcker, filtar och mellis ur kylen.
Liten Späd kryper runt mina ben. Hon skrattar och kisar mot solen, tar en tugga gräs och pillar med lite småsten.
Mitt på tomten finns en damm. En plastbalja som inte är stor, men väl så djup på mitten. Det första jag gjorde när vi flyttat in var att tömma den med hink för att inte någon skulle ramla i (Eller ja, både F och Arg hade redan varit däri med byxbenen, men det var iallafall så nära man kan komma det första jag gjorde). Efter den senate tidens ösregn över Storstaden var dammen nu fylld igen. Jag och Piano konstaterade torrt att "den måste vi tömma innan nån faller i". Och så återgick vi till räfsan. Och häcksaxen.

Plötsligt hörs ett litet skvätt, och Lilla Arg utbrister: "Späd ramlade i vattnet, mamma."
Och då inser jag, fyra meter bort, vad som hänt. Nu minns jag inte hur, men sen står jag vid dammen och ser min dotters blöja under ytan, med benen som sprattlar febrilt. Hela hon är täckt av vattnet och jag ser hur Piano sliter upp henne i fötterna.
Sen hör jag ett avgrundsvrål, det är som kommet ur strupen på någon vars liv håller på att rinna ur kroppen. Det slår mellan husväggarna i villaförorten och varnar om bråd död.
Jag förstår i nästa ögonblick att det är jag som skriker, att det är mig själv jag hör.
Liten Späd är uppe ur vattnet och i min famn, dyblöt men utan den endaste kallsup ligger hon och blinkar i mina armar. Jag gråter och hon gör det samma.
Vi är båda rädda, rädda, rädda.

Och jag kan inte låta bli att tänka på det där lilla plasket.
Vi hade aldrig hört det om vi inte varit exakt intill.
Nu förstår jag hur det går till när spädbarn drunknar, men det kommer aldrig att hända oss.

(Dammen är tömd. För gott)

Sadist -javisst!

Det bor en sadist i mig, har jag insett.
Hur förklarar man annars att jag på allvar börjat tänka saker som att jag ska sluta köpa god sylt för att den äckliga räcker längre?
Eller att jag numer enbart köper skittrista hudfärgade plåster eftersom Star Wars-varianterna tar slut så fort.

Ja, fan vad man beter sig.

Gott folk

Igår hade vi kompisar över.
Det var härligt! En eftermiddagsfika utvecklades till middag som blev till vin under de kulörta lyktorna.
Fy fan vad jag älskar HEMMA!

Stora steg

Min lilla älskade Späd fyllde ett när vi var i Myllan. Det firades med jordgubbstårta och baluns hos mina morföräldrar.
Jag tyckte uppriktigt synd om HerrPiano som satt uppe i Storstan och missade alltihopa.
Fast om man nu ska missa en endaste födelsedag så är ju den första att föredra.
Dagen efter bemärkelsedagen tog Späd sina första vinglande steg över köksgolvet.
För många andra var det bara ännu en piss-regnig morgon i ottan -för mig var det historia.

(Jag övervägde att inte berätta för Piano eftersom jag inte ville strö salt i såren efter kalaset. Men det sket sig)

Hemma.

Efter att ha varit i Myllan på ensam-semester med alla sex barn, kan jag konstatera följande:
Den idén är skönast i teorin.
Jag kan också konstatera följande:
Länstrafiken i Skåne borde utbilda sina busschaufförer så de lär sig ett och annat. Köra buss till exempel. Och sälja biljetter.
Bäst med Myllan:
1. Lillasyster
2. Stranden
3. Tonårsvännen
4. Bob Hund

(Och ändå, Storstan-Myllan 4-2. För alltid.)

Möhippa!

I lördags blev jag hippad, eller hur man nu uttrycker det.
Jag ville aldrig att det skulle ta slut!
Om själva bröllopet bara blir en tiondel så fantastiskt som möhippan kommer jag vara en lycklig sate resten av livet.
Många fantastiska vänner, fint planerat, god mat, strålande väder, oändliga samtal, skratt, skratt, skratt och lite tårar. Alla sa så snälla saker och boostade mitt självförtroende till bristningsgränsen.
Tänk att det finns människor som tycker att jag är bra. Som tycker att jag är rolig, klok, empatisk och någon att se upp till. Det hade man väl aldrig kunnat drömma om!
Än mindre att mina (Båda gravida) tärnor från Skåne skulle orka styra upp en hel hippa, med folk och övernattning, aktiviteter och käk.
Mitt hjärta är fortfarande stort och ömt efter lördagens kärleksdos.
Jag kommer vårda minnet ömt, ömt resten av mitt liv.
Det var magiskt.
Tack alla!

Utvecklingsteorier a la Piaget

Så gott som varje dag har jag och LillaArg konflikter som handlar om olika fotografier hon vill "krypa in i". Varje bild är en potentiell källa till förtvivlan.
Det som gör henne allra mest galen är en bok om amerikansk 50-talsarkitektur som heter Palm Springs Style.
På omslaget en bild med enorm kaklad pool omgiven av svulstiga hus och maffiga kaktusar.
-Jag vill bada där, säger Lilla varje gång men övergår strax till att tjatvråla:
-Maaaaammaaaaaa! Jag viiiiiiiiiill baaaaaada däääääääääär!
Hur jag än försöker förklara så lyckas det inte. Hon kan verkligen _inte_ förstå varför hon inte kan hoppa i den där bassängen.
(Gömma boken? Yepp, men hon hittar den alltid på något märkligt sätt. Bränna den? Snart nog.)

Det var inte jag!

Detta åt en sate i vår familj till middag: En kall varmkorv. Två Babybell-ostar. Tre kalla köttbullar. Två ostmackor med extra ost. ("Förr kunde jag ändå tycka att det var lite gott att få småäta en hel middag. Nu kändes det bara deppigt." No shit.)

MYLLAN!

Jag ska åka till Myllan! (Så här härligt hade vi det förra året i en dag innan vi fick kräksjukan och höll på att dö i en liten stuga på Easternlen.)
Nästa vecka packar jag med mig LitenSpäd, LillaArg, FinaFyran, de tre Stortjejerna och drar till barndomens domäner. Herr P stannar hemma och försörjer familjen.
Kom ihåg var ni läste det först!
(Vi sticker torsdag 07.21. Rena rama sovmorgons-tiden för vår lilla early bird Späd som vaknar 05.00)

Dagis-kärringar. Fy farao.

Herre gud i håvete vad jag tycker illa om människor som konstant skriiiker på sina ungar.
När det dessutom är folk som har betalt för att ta hand om andras barn som vrålar så parkleken darrar går det fanken i tusan för långt!
Tro mig; jag har all förståelse för att man tappar tålamodet ibland med sina privata barn, att man höjer rösten eller att man i panik om avkomman håller på att springa ut i gatan/spöa upp en kompis/stoppa munnen full av bajs primaltjuter högt.

Men att _konstant_ sitta på sina barnskötar-arslen som dallrar i takt till mobilvibratorn och dricka kaffe medan man ger hals efter barn som leker, hoppar och hittar på egna saker eftersom deras vuxna är så förbenat pisstrista. Ja, det borde man arkebuseras för.
Minst.

(Jag hoppas föräldrarna till dessa barn någon gång får tag i en dold kamera och kan se hur deras barn egentligen har det på sin "barnomsorg". Det är inte ok. MORR!)

Övningsgår

Här är skorna jag vinglade runt i. Eller inte exakt för färgen är annan, men höjden mina vänner -höjden!

Bröllopsklackarna i taket

Nyss skrev jag färdigt adresserna på vad som kändes som tusen bröllopsinbjudningar. Det var det inte, för så många vänner har vi inte och även om vi haft så skulle vi inte haft råd att bjuda dem.
Det är knappt att vi har råd att ha något bröllop alls, om sanningen ska fram. Herr P tycker att vårt bröllop kommer att bli ett "snik-bröllop".
Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter inte vidare positivt.
Själv försöker jag att visualisera hur härligt det ska bli att träffa alla fantastiska vänner, och hur snygg jag ska vara i lyxklänningen (Ja. Det gäller att lägga krutet på väsentligheterna).
Det där med kompisarna har jag inga problem att föreställa mig, det är värre med det andra.
Klänningen är verkligen fantastiskt underbar och skulle passa som en smäck om man vore ett gasell-djur. En annan dödlig, dvs jag, som vill bära upp den gör det bäst iförd rejäla klackar så inte garnityren släpar alltför mycket i kyrkbacken.
Idag har jag därför svassat runt i reafyndade klövar för att gå in både dem och mig själv.
Det gick så där.
Men jag kände mig i alla fall lite syndigt glamorös när jag stod böjd över badkarskanten och slet med diskjäveln (Inte helt ergonomiskt riktig ställning -därav svordomen) en decimeter längre än vanligt.
Alltid något.
(Lägger in en bild till på Klänningen, för att liksom hålla modet uppe)