fredag 17 juli 2009

Drunkningstillbud

Igår höll jag för en nanosekund på att mista ett barn.
Kanske hade inte kunnat hända eftersom vi var så nära, men det var bland det obehagligaste jag varit med om.
Vi var i trädgården och fixade. Klippte gräset gud glömt och buskar som fläkte sig utan reson. Fina Fyran och Lilla Arg har en koja under några av buskarna, de springer skytteltrafik mellan huset och den för att fylla på med saker. Böcker, filtar och mellis ur kylen.
Liten Späd kryper runt mina ben. Hon skrattar och kisar mot solen, tar en tugga gräs och pillar med lite småsten.
Mitt på tomten finns en damm. En plastbalja som inte är stor, men väl så djup på mitten. Det första jag gjorde när vi flyttat in var att tömma den med hink för att inte någon skulle ramla i (Eller ja, både F och Arg hade redan varit däri med byxbenen, men det var iallafall så nära man kan komma det första jag gjorde). Efter den senate tidens ösregn över Storstaden var dammen nu fylld igen. Jag och Piano konstaterade torrt att "den måste vi tömma innan nån faller i". Och så återgick vi till räfsan. Och häcksaxen.

Plötsligt hörs ett litet skvätt, och Lilla Arg utbrister: "Späd ramlade i vattnet, mamma."
Och då inser jag, fyra meter bort, vad som hänt. Nu minns jag inte hur, men sen står jag vid dammen och ser min dotters blöja under ytan, med benen som sprattlar febrilt. Hela hon är täckt av vattnet och jag ser hur Piano sliter upp henne i fötterna.
Sen hör jag ett avgrundsvrål, det är som kommet ur strupen på någon vars liv håller på att rinna ur kroppen. Det slår mellan husväggarna i villaförorten och varnar om bråd död.
Jag förstår i nästa ögonblick att det är jag som skriker, att det är mig själv jag hör.
Liten Späd är uppe ur vattnet och i min famn, dyblöt men utan den endaste kallsup ligger hon och blinkar i mina armar. Jag gråter och hon gör det samma.
Vi är båda rädda, rädda, rädda.

Och jag kan inte låta bli att tänka på det där lilla plasket.
Vi hade aldrig hört det om vi inte varit exakt intill.
Nu förstår jag hur det går till när spädbarn drunknar, men det kommer aldrig att hända oss.

(Dammen är tömd. För gott)

7 kommentarer:

Åsa Hellberg sa...

Å fy vilken fasa. Å fy tusan vilken tur att det gick bra!!

Gäddan sa...

Ja du. Vad säger man.
Man tycker man är så rekorderlig, sätter bälten och hjälmar på ungarna, ger dem ad-droppar, mat utan transfetter och ser till att de vaccineras i tid. Vakar som en hök över dem i trafiken, i folksamlingar och på badstranden.
Och så händer det här, på det tryggaste av alla ställen. Tror man.

Godiva sa...

Oj.

Väl skrivet. (vad ska man säga?)

Gäddan sa...

Lady G. Tack.

fjortisensmorsa sa...

Det är ett ögonblicksverk. Ser det alldeles för ofta på mitt jobb (akut mottagning). Tror att man kanske slappnar av mer/är mera oförberedd när man är i en trygg miljö och vardagslivet lunkar på. Du hugger dig i handen istället för i vedträdet, du glömmer släcka stearinljuset, du ska bara springa och hämta ngt när barnet badar, du vänder dig om med bebisen på skötbordet. Lika ofta går det, som tur är, bra! Men det är RIKTIGT otäckt!

Huskorset sa...

åh. fy. fan. Vilken panik.
Tack och lov.

Snokis sa...

Fy fan vad fruktansvärt vidrigt. Jag börjar nästan böla när jag läser om det. Kram!