Bröllopsklackarna i taket

Nyss skrev jag färdigt adresserna på vad som kändes som tusen bröllopsinbjudningar. Det var det inte, för så många vänner har vi inte och även om vi haft så skulle vi inte haft råd att bjuda dem.
Det är knappt att vi har råd att ha något bröllop alls, om sanningen ska fram. Herr P tycker att vårt bröllop kommer att bli ett "snik-bröllop".
Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter inte vidare positivt.
Själv försöker jag att visualisera hur härligt det ska bli att träffa alla fantastiska vänner, och hur snygg jag ska vara i lyxklänningen (Ja. Det gäller att lägga krutet på väsentligheterna).
Det där med kompisarna har jag inga problem att föreställa mig, det är värre med det andra.
Klänningen är verkligen fantastiskt underbar och skulle passa som en smäck om man vore ett gasell-djur. En annan dödlig, dvs jag, som vill bära upp den gör det bäst iförd rejäla klackar så inte garnityren släpar alltför mycket i kyrkbacken.
Idag har jag därför svassat runt i reafyndade klövar för att gå in både dem och mig själv.
Det gick så där.
Men jag kände mig i alla fall lite syndigt glamorös när jag stod böjd över badkarskanten och slet med diskjäveln (Inte helt ergonomiskt riktig ställning -därav svordomen) en decimeter längre än vanligt.
Alltid något.
(Lägger in en bild till på Klänningen, för att liksom hålla modet uppe)