Välkomna hem till mig

Någon hyfsat vis människa sa en gång i tiden att för varje person man älskar så öppnas ännu ett rum i ens hjärta.
Jag tycker det är väldigt fint sagt.

Några av mina rum finns där så smärtsamt tydligt men ingen bor i dem lägre.
En lillebror, en död farmor, en älskad katt, en avlång hund; dörrar som stått på vid gavel är nu stängda och låsta.
Fast rummen finns för alltid kvar innanför -gapandes tomma och det gör ont att tänka sig.
En del kommer kanske för alltid att bli som dödsbon i amerikanska filmer med vita lakan svepta kring varenda möbel och saker som inte får röras för att bevara vartendaste minne av den som en gång bott där.
Men jag tror man ändå måste tvinga sig att släppa in nya gäster, annars blir man ett vandrande orört kråkslott av ekande tomhet och ändlösa korridorer till slut.

I mitt hjärta finns det många rum och eftersom alla vet att husets hjärta är köket så har jag sex stycken; ett för varje barn.
Ibland är det svårt att värma upp hela den där jäkla kåken.
Det kan blåsa snålt och dra runt knutarna men jag hoppas och tror att de som fått nyckel in och sitter runt min kakelugn känner sig rätt tillfreds.
Jag tror att de känner att de alltid är välkomna hem.

Att jag verkligen älskar dem.