Ena stunden tänker jag att livet är svårt, nästan hopplöst.
Man vet liksom inte hur allt ska sluta och det tuggar mig på ett nästan outhärdligt sätt.
Kan man inte få en liten garanti, ett löfte, en skymt in i framtiden så man vet hur man ska spela sina kort?
Nästa stund tänker jag att det faktiskt inte behöver vara så komplicerat, att det bara är att hänga med och se var man landar. Bara man håller näsan över vattenytan kan strömmen föra en vart som helst och det är ok, för någon gång lär man ju spolas upp på torra land igen.
Det gäller kanske bara att fylla livet med glädje på något sätt under tiden, tills man kan se allt glasklart klokt.
Idag har jag varit glad på jobbet, för första gången på evigheter.
Och det var så galet skönt att få skratta igen!
På onsdag ska jag träffa min bästa Arkitekt och prata om hans nya lya och allt vatten som runnit sen sistens.
Det ska också bli härligt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Vet du. När man lever som ett vandrande inbördeskrig så tar man små steg. Och det är bra. För det är svårt med stora kliv när det gungar.
De små glädjeämnena, korta stunder av bra känslor ska man ta vara på.
Det ordnar sig. Mitt mantra, som jag använt i tusen år. Det har funkat hittills. För även om det inte blev som man trodde blir det på något annat sätt.
Var rädd om dig!
Kram
Mrs Li. Jag tror du har rätt. Om man kan se saker i små delar istället för hela sjok så blir det betydligt lättare att hitta glädjen och lyckan. Fina barn runt middagsbordet, en kort hundpromenad, flyt på jobbet, ett skratt samförstånd med Herr P, Nybroviken i morgondis, i duschen efter ett gympass. Listan kan göras lång.
Det är när jag lyfter blicken och tänker att jag måste veta hur allt ska bli som jag får svindel, panik och snubbelben. Och så blir jag ledsen igen.
Tack snälla Mrs Li för tanke och kram.
/Gäddrackarn
Jag känner egentligen inte dig, men har fastnat i din blogg för evigheter sen (känns det som) jag har kikat in här lite då och då för att se om du är igång med skrivandet igen. Blir väldigt berörd av orsaken till frånvaron. Livet är fan inte lätt. Klyshigt nog är det som en berg-o-dalbana. Upp och ner, ibland hänger man med i svängarna och bara skrattar, ibland känns det bara jävligt jobbigt och man mår dåligt.
Jag har exakt samma mantra som Mrs Li, som jag också använt i evigheter, fått det från min far. "Det ordnar sig alltid" kanske en klen tröst, men samtidigt är det så sant. För det ordnar sig alltid på nåt sätt. Kanske inte så som man tänkt sig, men ändå fixar det sig.
Jadu, nu ska jag sluta vara så himla präktig. Jag vill bara säga att även om du inte känner mig, eller jag dig, så tänker jag på dig.
När livet känns sugit brukar jag hålla mig nära barnen. De är det finaste man gjort, de ger energi och fungerar som balsam.
Fortsätt med de små delarna tills du orkar större bitar.
Kram.
Attle: Goda okända du!
Igår blev det inget inlägg från min sida, men jag läste din kommentar och den gjorde mig väldigt glad!
Jag lever och hämtar kraft i det lilla som du skrev, och det laddar mig med kraft och glädje.
Jobbet är roligt och ingen ska dö.
Så brukar jag mantra för mig själv.
Så länge alla lever och man har arbete som man gillar så ordnar sig allt annat.
Ikväll träffar jag god gammal vän och hoppas på garv och gamman.
Kram tillbaka, jag är glad att just du läser min blogg!
/G
jag har missat det här totalt. har tänkt allt det där du skriver, om hopplöshet, små garantier och tjuvtittar in i framtiden. och om att bara hålla sig över vattenytan. jag har simmat i ett år nu. hoppas ni når land snabbare än så. kram.
Skicka en kommentar