söndag 14 november 2010

Dag 2

Hur mycket tårar finns det i en kropp?
Jag står i duschen och gråten rinner i floder nerför mitt bröst, blandar sig med det heta vattnet och virvlar ner i avloppet.
Det är jävligt ovärdigt att hulka i ensamhet, men jag vet inte vems axel jag ska snörvla mot.
Vissa saker i livet måste en människa bära ensam.
Sorg är fult och svårt, jag skulle behövt en manual.
Ett recept med lika säker utgång som en plåt muffins.

Jag smäller mig själv på låren; ta dig samman lilla mamman!!!!!
Stänger av vattnet och gnuggar mig hårt med rispig frotté över huden.
Medicinerar hålet i mitt hjärta med femtio situps på badrumsgolvet.
(Tänker göra femtio armhävningar för att kväva rastlösheten som sliter i min själ men orkar bara tjugoen.)

Det känns bättre.

Om någon ska dö så är det iallafall inte jag!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Lilla mamman!

Jag blir orolig, och jag anar med all rätt. Det har varit tyst ifrån dig så länge, och det verkar det funnits skäl till (såklart). Önskar jag kunde hjälpa men vet att jag inte kan. Dock kommer en kram och en orolig uppmaning. Ta hand om dig!!!! (inte grotta i gammalt skit men det här med att dämpa med träning har jag gjort och, utifrån ditt tidigare fina svar på mina löparfrågor; så även du. Gå inte in i det igen! Håll dig undan, trots smärtan, endorfinkick från träning och svält är lite samma i det läget om du som jag kanske ligger i riskzon. Det är INTE värt det. Fast du är klok och jag tror att du redan vet. Vill bara uttrycka min oro och, framför allt empati. Du verkar vara en bra människa. kom ihåg det!) Kram i natten!
/A-K

Gäddan sa...

A-K.
Tusen tack för fina ord, varma tankar och skänkt styrka som fick fantastiska följder (Se dagens inlägg)
När bloggandet är som bäst, då får man den typen av kommentarer som du gav mig. Det kanske inte är anledningen till att jag bloggar, men det är en förbaskat härlig bi-effekt!
Jag tar med mig kramen, den kommer väl till pass i min känslomässiga snålblåst.
Än en gång; TACK!