Dag 9.

Idag funderar jag på om det eventuellt bara är så att jag blivit galen? Det kanske finns något fel på mig som en läkare kan diagnostisera och bota snabbt som tusan.
Vad har jag för problem egentligen, vad är det som är så jävla tungt?

Helg i Byn med soffan full av sköna ungar. Vi har ätit frukost i lite olika sittningar och grupperingar. Småbarnen och jag tog första vändan strax efter åtta, sen har osten hyvlats fram till nyss vid elvarycket av tonåringarna.
Vi läser tidningarna och småpratar över disken.

Jag borde bara vara så glad, glad, glad över all kärlek som strömmar in i mitt liv, över att det går bra och att jag får leva i just detta sammanhang, i detta nuet.
Jag försöker tänka så; att vad som än händer i mitt liv så är det här mitt gäng, min familj, min love-boost som finns runt mig.
Sex ofattbart fenomenala barn som är mina och som jag kan vräka hur mycket kärlek jag vill över. Det skänker mig lite ro.

Dag 8. Nej.

Nej.
Idag är det svajjigt igen.

Lördag och jag vankar runt som en osalig ande mellan hemmets olika "ta-tag-i-stationer": tvättmaskinen, återvinningskassen, diskmaskinen och de knöliga filtarna i soffan.
Pinao ska iväg på övernattningsevenemang i eftermiddag, jag ska ha mys med barnen.
Det kommer att bli toppen.

Men det är något som gnager i mitt bröst; en liten näbb som raspar i hjärtat. Jag vet inte var det är, men den gör sig påmind, pockar och pickar.
Jag sorterar i min låtlista inför gymbesöket. Plockar bort allt vemodigt, känsloladdat och tårdrypande, allt med igenkänningsfaktor, allt minnesproppat och finstämt.
Bort ryker Kent, Moneybrother, vissa Robynlåtar och hålen fyller jag med Imperial State Electric och Sweet.

Men vad fyller man pickpock-hålet i hjärtat med?

Dag 7. (Det går bra nu)

Idag var jag ensam på min redaktion; alla redaktörer, producenter, assar och projektledare var på annan ort för kvällens sändning. Det kändes nästan som att vara elva år och home alone!

Jag vek förmiddagen åt att sy ihop det sista till helgens event och maila ut schema till teamet.
Efter att ha avnjutit en gröt till lunch och två fulkaffe framför datorn, passade jag på att titta efter hur Kaviarkillen hade det i sin redigering.
Det är faktiskt helt sinnesjukt spännande med alla olika konstiga delar som det finns av tv-produktion!

Eftermiddagen var jag egentligen klar med mitt, men stannade på posten för att vakta telefonen om någon skulle höra av sig och behöva eventuell assistans.
Mellan de olika samtalen passade jag på att förkovra mig i bolagets olika program som jag inte hunnit titta på förut.

Det var en skön avslutning på veckan, and i was so f*cking worth it!!!!

Dag 5 (Onsdags-kul)

Igår gjorde Arkitekten och jag Söder.
Vi möttes på Slussen efter jobbet och flanerade gågatan uppför krönet.
Det var mycket folk i omlopp som fick kvällen att andas liv och skänkte puls till stan.

En öl blev två och vi hann prata om livet, drömmarna, kärleken och hans nya lägenhet ett stenkast bort. Det var härligt och okomplicerat, skrattet bubblade under ytan.
Som vanligt råkade vi i luven på varandra över någon diskussion, men det gick över fort.

Vi tog en fredscigg utanför. Vi tog två.
Lyfte blickarna mot skyn och blåste ringar medan tankarna fick flyga fritt.
Slöt cirkeln med delad kanel-whiskey i baren. (Gott!)

Det var en fin kväll.
Precis en sån jag behövde.

Dag 3

Ena stunden tänker jag att livet är svårt, nästan hopplöst.
Man vet liksom inte hur allt ska sluta och det tuggar mig på ett nästan outhärdligt sätt.
Kan man inte få en liten garanti, ett löfte, en skymt in i framtiden så man vet hur man ska spela sina kort?

Nästa stund tänker jag att det faktiskt inte behöver vara så komplicerat, att det bara är att hänga med och se var man landar. Bara man håller näsan över vattenytan kan strömmen föra en vart som helst och det är ok, för någon gång lär man ju spolas upp på torra land igen.
Det gäller kanske bara att fylla livet med glädje på något sätt under tiden, tills man kan se allt glasklart klokt.

Idag har jag varit glad på jobbet, för första gången på evigheter.
Och det var så galet skönt att få skratta igen!
På onsdag ska jag träffa min bästa Arkitekt och prata om hans nya lya och allt vatten som runnit sen sistens.

Det ska också bli härligt!

Dag 2

Hur mycket tårar finns det i en kropp?
Jag står i duschen och gråten rinner i floder nerför mitt bröst, blandar sig med det heta vattnet och virvlar ner i avloppet.
Det är jävligt ovärdigt att hulka i ensamhet, men jag vet inte vems axel jag ska snörvla mot.
Vissa saker i livet måste en människa bära ensam.
Sorg är fult och svårt, jag skulle behövt en manual.
Ett recept med lika säker utgång som en plåt muffins.

Jag smäller mig själv på låren; ta dig samman lilla mamman!!!!!
Stänger av vattnet och gnuggar mig hårt med rispig frotté över huden.
Medicinerar hålet i mitt hjärta med femtio situps på badrumsgolvet.
(Tänker göra femtio armhävningar för att kväva rastlösheten som sliter i min själ men orkar bara tjugoen.)

Det känns bättre.

Om någon ska dö så är det iallafall inte jag!

Låta den rätte komma in.

Ibland tänker jag att livet kanske ändå är som en cirkel;
att när man befinner sig i det djupaste helvetet är man också närmare himmelska höjder än någonsin förr.
Kanske är förlorandets svarta sorg granne med återupptäcktens mjukaste sötma.

Än vet jag inget om det.

Men med facit i hand kan jag kontstatera att det varit en höst som fått mig att känna väldigt mycket. Den har ruskat och skakat mig som en köttvante mellan två rufsiga vargakäftar från sida till sida. Och gudarna ska veta att jag lärt mig en hel del om livet och mig själv.

Det har varit KRIS mitt i villaidyllen.
Inte som i Kriminellas Revansch I Samhället utan KRIS som i Kärleken Rasar Ihop Supersnabbt.
KRIS som i skrik på familjerådgivningen och middagar under tystnad.
KRIS som i jobba sent och sova borta.
KRIS som i ditt jävla fel och far åt helvete.

Idag ligger lugnet som en trygg, varm filt över Enskedet. Nyvakna ögon ser ut över bygget på tomten och huset som varit vår dröm. Om man skulle montera lite skohyllor?
Jag plockar fram några sparade tapetrullar och funderar på att leta upp skruvdragaren ur snickarnas lådor.

Kanske är det dags att se om sitt hus...